Musikupplevelser

Berätta om era mest fantastiska musikupplevelser! En helt underbar konsert med erat favoritband, en låt som har hjälpt er riktigt mycket eller en sångröst som har tagit dig till tårar? Varför är din favoritartist / ditt favoritband så speciellt för dig? Tell us!

EDIT: Såg att det fanns en tråd om konserter och festivaler nu. Men denna tråd kan vara till för att diskutera allt annat inom musik också, som rör era känslor, har påverkat er, osv!

Well, I'll start then.
Förra året, den 17 juli, såg jag Kent live för andra gången. Det var i Eskilstuna, deras hemstad, så det kändes lite mäktigt. Man kände nästan av deras trygghet, de verkade älska att vara på hemmaplan, och det var en fantastiskt fin konsert. Det spöregnade under stor del av konserten, och jag måste säga att det var helt underbart att stå i regnet, en helt magisk känsla. Jag, min syster och en vän stod och skrek med i varenda låt, jublade med den stora folkmassan och var hur lyckliga som helst. Under låten "M" blev jag otroligt känslosam och kunde inte hålla emot tårarna, det är en otroligt fin låt. Under "747" kändes det som att hjärtat skulle spricka, så fint var det.

Men slutligen, "Mannen i den vita hatten - 16 år senare", som Kent har avslutat sina konserter med flera år i rad. Jag kände mig hög på livet, stod och skakade och grät, skrek och fylldes med alla möjliga känslor. När de röda Svalorna med texter skickades ut expolderade hela publiken, kastade sig upp i luften. Jag fick tag i 6 stycken och fick två stycken av en kille som sa "du ser känslosam ut. Vill du ha de här?" och log. Åh

Kent har varit ett otroligt stöd, deras texter är så fina. Många säger "men man blir ju bara deppig av Kent", jag blir inte det. Jag blir lycklig, för Joakim Berg kan verkligen sätta ord på mina känslor, och låtarna handlar inte bara om djup hjärtesorg och eviga plågor, det handlar också om att kämpa. Kent är det finaste bandet jag vet, och kommer alltid ha en stor plats i mitt musikhjärta.

^ åh, var också på den kentkonserten! var så himla fint att jag typ....... dog. hela konserten var asbra, åh åh åh och i slutet av MIDVH var hela jag TÄCKT av röda pappersfåglar, var liksom dyngblöt och de där tunna pappersbitarna fastnade överallt haha.


måste för övrigt berätta om flogging molly-konserten den 21 juni i år. satt längst framme vid kravallstaketet i fem timmar - i solsken och åska och spöregn och storm och hagel - tillsammans med världens bästa vän, träffade en trevlig pojke som vi inväntade det där speciella klockslaget med och delade våra tankar om att "BÖRJAR DET INTE SNART GÅR JAG FAN HÄRIFRÅN JAG ORKAR INTE MER FAN JAG FRYSER IHJÄL" och sådär. och så började det.
kände hur revbenen krossades mot staketet, hörde alla de där fantastiska låtarna som man bara vill dansa ihjäl sig till varje gång man hör, men det var så trångt att det omöjligt gick att förflytta benen ens en millimeter. folk råkade slå mig i huvudet när de viftade med armarna och folk bakom startade moshpits och hela skiten och fick mig att pressas in mot staketet ännu mer. fick knappt någon luft, men ungefär var femte minut vände jag mig om till min vän och log, för jag var så satans lycklig.

mellansnacket var underbart osv och så spelade de if i ever leave this world alive. "this is a song about friendship" - där dog jag, tror jag. den låten har betytt så jäkla mycket för mig ända sedan min fd. pojkvän sjöng den för mig någon gång i slutet utav 2009, och DÄR STOD JAG OCH GRÄT HYSTERISKT OCH SKREK MED I TEXTEN, MITT FRAMFÖR HELA BANDET. åh det var så ofattbart. så underbart.

...och efter konserten, efter alla THANK YOU SO MUCH och allt det där klev några bandmedlemmar av scenen, gick längs med den lilla gången mellan scenen och kravallstaketet för att hälsa på publiken - vi som stod längst fram, alltså. jag DOG. gjorde high-five med gitarristen, trummisen skakade hand med mig och såg på mig och sa "ah i saw you singing over here the whole show, nice work!", och så kom.... banjoisten (?!?!how the hell do you say that), bob, fram och min vän slet upp den blå spritpennan ur min ficka och bad om autografer, efter att vi skakat hand med honom också. folk runt omkring oss såg att vi hade en penna och pressade sig fram för att få autografer också, - de fick bara sådana där vanliga, små namntecknings-autografer, men bob stod där i flera minuter och RITADE på våra armar. han sa att han sög på att rita och ja, det gjorde han verkligen............... MEN ÅH VAR SÅ HIMLA GLAD OCH ÅH DET DÄR VAR TYP THE MOMENT OF MY LIFE. har nog aldrig varit så lycklig som då.



okej jag tror jag blev lite för into det här med att skriva om en musikupplevelse, blev en hel uppsats typ. HEHE

Den fjärde mars 2010
Bandet som har fått mig upp på fötter tusentals gånger; bandet som har lärt mig att leva varenda sekund; bandet som har fått mig att hoppas och tro; bandet som har visat mig att man har styrkan inom sig, bara om man letar efter den; bandet som aldrig gav upp och bandet som alltid kommer finnas där; Tokio Hotel. Det var en halvfull Globen men vi skrek som om den vore full. Körandet under Monsoon var fantastiskt; tacktalet de höll som gjorde så att varenda människa brast ut i gråt; när Bill, sångaren, sa "I wish we could stay on this stage, with you, forever"; på slutet under den sista låten, Forever Now, då konfettion flög och folk sträckte upp sina händer och stora leenden på bandmedlemmarnas ansikten: Bills röst ekade "See you next time, we love you!"
Bandet som jag då hade lyssnat på i fem år och aldrig sett live; bandet som fick mig att se det vackra med livet. I love these guys and I will always be thankful for what they gave to me.

Den tioende mars 2010
Kent, Cloetta Center. Första raden med min bästa vän, på Samis sida. Det var dans, det var tårar, det var skratt, det var sång. Kent har alltid funnits där med de ekade tonerna och Joakims vackra ord som blottar sanningen; att höra dem i verkliga livet var så underbart. Aldrig har svensk musik varit såhär vackert, och aldrig har svensk musik låtit bra i mina öron som Kent live. Det finaste var under Mannen i den vita hatten - 16 år senare, avslutningslåten och då extraverserna kom; Joakim Berg stod framför mig, pekade på mig och sjöng "Men du och jag ska aldrig dö" samtidigt som publiken omringades av röda, tusentals svalor.

Den 10e februari 2011
Vi hade köat i snöstorm för att komma längst fram; och det gjorde vi. Det var andra gången jag fick uppleva Håkan Hellströms musik live, och denna gång var det så mycket mäktigare. Att stå där med två av sina närmsta vänner var så underbart fint. När introt började kom han ut, bättre än någonsin, med sin hatt på huvudet. Han såg mig, vinkade och tog av sig sin hatt; han bugade för mig för att senare le mot resten mot publiken och precis vid den sekunden kändes det som om hela min värld slutade snurra. Det var fantastiskt och så mycket dans. Speciellt under Känn ingen sorg för mig Göteborg och Ramlar. Även om trycket vid vissa tillfällen blev för mycket kunde jag inte låta bli av att njuta av varenda sekund, för Håkan Hellström stod mitt framför mina ögon. Det var tårar och tacktal, körsång och så många, många känslor.

Åh, måste bara skriva hur mycket låten På drift av Kent betyder för mig. Jag ryser varje gång jag lyssnar på den, tröttnar aldrig. Den är så perfekt.


med ryggen upp mot väggen
bara hud mot vassa eggen
och de rivs och slår och bits
för sina liv eller någon annans
de får ingen belöning
men de kräver ingenting
de bara gör, biter ihop och håller käften

Älskling det vi mest av allt vill ha
är någonting som aldrig kan bli vårt
November är en mur av våt betong
där en löjlig dröm om flykt föds
för att krascha och sen dö
men hjältar och hjältinnor stannar kvar
De spottar hårt mot vinden
och de värmer våra händer
så vi inte tappar taget
om den kärlek vi har rätt till

Det är nog min absoluta favoritlåt någonsin. Jag kan lyssna på den när jag är arg, när jag är ledsen, när jag är glad, när jag är förväntansfull, när jag är frustrerad, när som helst. Den passar in i alla lägen för mig. Åh, vad fin den är.

Oftaaa, exakt samma sak hände mig när jag var på deras konsert på Långholmen den 22 juli 2010. Och guuud vilket dåligt fan jag var; Vi var ett par stycken som hade köat i drygt 24 timmar (jag hade varit på typ fem kentkonserter det senaste året) och jag och en av de som köade satt hela dagen och pratade om hur tråkiga kent hade blivit och sen när Jocke gjorde pekade på mig började jag bara skratta medan de runt mig typ grät. ~~Kentfan no 1 ♥ But I do like them.

HAHAHA I love you åh

December 2009
När jag och två av mina vänner åkte till Köpenhamn och såg Paramore. Vi tog ledigt från skolan, busigt.. , det var sjukt kul!

Juli 2010
THE ARK med samma vänner, vi stod längst fram och det var helt amazing!

Juli 2011
Eric Saade på festivalen här i stan. Är inget stort Saade-fan men det var sååå kul!! När vi kom tid stod det "fullt område" men vi trängde oss och kom hyfsat långt fram. Vi stod och dansade bland alla föräldrar och småbarn och det ÖSREGNADE! Sjukt rolig konsert-upplevelse!

Nu taggar jag The Ark imorgon! ♥

^ No offense men varför tränga sig? Sådant tycker jag inte om; speciellt när folk har köat för att komma till sina platser. Be there just for the fun, liksom, man behöver nödvändigtvis inte stå så nära scenen.