PRS Aphrodite/rollspelargärna

Här är tråden rollspelargärna

Namn: Tristan Smith
Ålder: 16
Utseende: Halvlångt, lockigt brunt hår och isblåa ögon. Han är mager och medellängd. Han är en väldigt snygg ung man, men hans smutsiga yttre döljer det
Familj: En yngre syster
Bakgrund: Tristan har fötts in i en av de svåraste ställningarna i världen, som en av de som bor på gatan. Hans föräldrar dog när han var ung och nu har han ansvar för sin yngre syster. Han överlever genom att sjunga på gatan för att få pengar, eller att stjäla. Det sistnämnda är mer riskabelt, blir man upptäckt är följderna inte roliga.
Övrigt: Tristan är duktig på att sjunga

Namn: Cassandra Black
Utseende: Långt mörkt lockigt hår, mörka ögon. Hon är ganska kort, endast 16.5 cm och är ganska kurvig men de hålls inne av en korsett.

familj: Sin mamma och pappa och äldre bror

Bakgrund: Cassandra har alltid haft en bra uppväxt på det sättet med materiella saker. Hennes föräldrar har dock aldrig varit speciellt närvarande utan hon har blivit skött av sina tjänare.

Jag kan börja

De isblåa ögonen stirrade upp i taket när solen sken genom ett av de hål som fanns där. Den provisoriska lagningen han hade gjort hade fallit sönder under natten. Typiskt. Tur att det var sommar och varmt väder. Han vände sig om och tittade mot madrassen som låg på andra sidan rummet. Där låg hans lillasyster Sarah ihopkrupen, djupt sovandes. Tristan reste sig upp och drog på sig byxorna som han hade lagat åtskilliga gånger och en tröja. Huset, eller snarare rucklet, som de bodde i var inte stort. Det bestod av ett enda rum med trasigt tak och en liten kokplatta i hörnet. En kokplatta som de ändå inte kunde använda för de fick aldrig tag på färsk mat ändå. Tristan och Sarah hade tvingats att flytta när deras föräldrar dog, och detta var det bästa som de kunde hitta. De hade inte haft det bra ställt när föräldrarna var vid liv, men det hade varit lite bättre än var det var nu.

Tristan korsade rummet och placerade läpparna på sin systers panna innan han tog en väska gick ut. Hans lockiga hår snuddade vid hans axlar och gungade med i takten som hans bara fötter tog honom framåt i. Han stannade upp för en häst och vagn som dundrade förbi utan att ens bry sig om patrasket som gick vid sidan. Tristan var bara ett småkryp för de rika människor som bodde i staden. Han tog sig ner till centrum, där det var en stor marknad. Han drog in dofterna av maten som lagades och såldes, det luktade något otroligt. Hans mage talade om för honom att den faktiskt inte hade fått mat förrän i förrgår, och att det var dags att göra någonting åt det. Tristan suckade och såg sig omkring. Han hade inte fått ihop så mycket pengar som han hade önskat, och nu när taket hade gått sönder så hade han ännu mindre pengar att lägga på mat. Han bet sig i läppen och närmade sig ett av matstånden på marknaden. Det var massor av människor på marknaden, och han greppade tag i en brödlimpa när ägaren av ståndet tittade bort. Han stoppade snabbt ner brödet i väskan och hoppades att ingen skulle upptäcka honom, stöld straffades hårt.

Cassandra slog upp ögonen av att en tjänarinna knackade på dörren och öppnade den med en bricka full av all möjlig frukost. Allt från färsk frukt och juice till nybakat bröd. Hon åt sakta upp maten innan hon reste sig upp. Tjänarinnan följde henne till sin garderob, hon kunde ju inte dra åt korsetten själv.

Cassandra drog på sig underkläder innan hon ställde sig med ryggen mot tjänarinnan som hette Leah. Hon var van vid att ha folk som såg på när hon klädde på sig. Hon hade alltid folk som höll ett öga på henne. Leah började dra åt korsetten och Cassandra kände direkt hur andningen blev betydligt jobbigare, som vanligt. Snart hade hon fått på sig en klänning och fått håret fixat.

Leah följde Cassandra ut mot trädgården innan hon gick in för att fortsätta med sysslor. Att vara i trädgården var något hon alltid drog till med när hon tog små äventyr in till staden, skulle hennes föräldrar få veta att hon var där det fanns fattiga skulle de flippa ut.

Hon klättrade försiktigt ut genom ett hål i staketet och gick snabbt till marknaden som var nästan varje dag. Där samlades folk i en gemenskap och de sålde saker, Cassandra brukade alltid försöka köpa saker fast hon inte behövde dem. Hon kollade runt och gick fram till ett stånd med bröd och liknande. Hon fick provsmaka lite.

Brödet kunde mätta Sarahs tunna kropp för två dagar, minst. Tristan försökte alltid ge sin syster så mycket mat som möjligt, medan han själv endast fick tillräckligt för att precis överleva. Han gick genom marknaden med handen på sin väska, som om någon skulle ta brödet från honom. Det skulle vara just snyggt; tjuven fick sitt stöldgods stulet. Han drog handen genom håret och ställde sig lite vid sidan mot slutet av marknaden. Det var den enda platsen han fick lov att stå. Han lade sin väska vid fötterna och tog ut en liten plåtburk. Han satte den framför sig och harklade sig. Han började sjunga, och ett par stannade till och tittade på honom. Tristan hade alltid haft en vacker röst, och han kunde sjunga fantastiskt. Om han hade haft en annan status hade han kunnat uppträda på riktigt, nu gjorde han det för att överleva.

Det var många som stannade för att lyssna, men tyvärr inte så många som valde att ge honom sin växel för det. De rika höll alltid hårt i sina pengar, men Tristan brukade få ihop litegrann under dagarna i alla fall. Han hörde ljudet av ett mynt som träffade plåtburken. Någon som var vänlig nog att se människan bakom fattigdomen och smutsen. Han nickade mot damen som hade slängt myntet och fortsatte att sjunga. Kvinnan som ägde marknadsståndet intill brukade säga att hon var glad att Tristan sjöng just där, för det fick hennes affärer att blomstra. Ibland brukade hon till och med sticka till honom ett par mynt vid slutet av dagen, som ett tack.

Cassandra köpte ett bröd av bagaren och tackade honom med ett leende. Hon gillade det med dem som inte hade så mycket pengar, de blev glada för så lite. Inte som rika som bara vill ha mer och mer. Hon gick vidare och kollade på alla smycken och andra saker man kunde köpa, stannade till vid vissa stånd och köpte något. Efter att hon gått på marknaden ett tag började hon komma till slutet. Där hördes musik. Cassandra började gå mot ljudet, vem det än var som sjöng så var personen väldigt duktig, i klass med de som hennes familj bjöd hem när det var något speciellt, folk som de egentligen inte kände men som kom för att de fick ordentligt med pengarna. Så kunde alla rika göra, köpa sig till i princip vad som helst när som helst. Det var något Cassandra egentligen aldrig förstått meningen med. Hon hade hellre haft närvarande föräldrar under sin uppväxt än en massa materiella saker som inte ens betydde något.

Cassandra såg vem det var som sjöng. En kille som förmodligen var i hennes ålder men till skillnad från henne var han smutsig, hade trasiga kläder och hade inte fått en klippning av håret på länge. Hon tog sin väska och tog upp ett par sedlar innan hon gick fram till plåtburken framför killens fötter och la ner dem i burken. Han förtjänade ju lite pengar för sin röst.

Ett mynt till klirrade när det föll ner i plåtburken. Ett par till och Tristan skulle ha råd att faktiskt köpa ett bröd till. Det skulle göra Sarah lycklig. Han älskade att se sin syster le. Han betraktade folksamlingen som gick genom marknaden. Mest var det de rika eller medelinkomsttagarna. De fattiga stod utanför och väntade som gamar för att antingen råna eller lite mer diskret stjäla från de rika. Det var lite som en cirkel som aldrig tog slut. Tristan gav sluttonen på sin sång, vilket var tur. Hade han varit i mitten av sången hade han nog slutat abrupt. En kvinna lade ner fyra sedlar i hans plåtburk. Sedlar. Han hade nog aldrig hållt i en ens. Nu hade han fyra. De skulle inte bara räcka till mer mat, utan även taket och kanske tillochmed ved för att göra upp en eld. Hans isblåa ögon tittade från sedlarna upp till kvinnan, som han gissade var i hans egen ålder. Hennes klädsel (och faktumet att hon precis hade gett honom fyra sedlar) visade att hon var i en helt annan status än han själv. Han satte sig ner på huk och stoppade ner sedlarna i fickan, mest för att inte få dem stulna. Han tittade upp på kvinnan, och kände sig verkligen som det småkryp som han, enligt samhället, var.
”Tack så mycket, Miss” sa han och lade ner plåtburken i sin väska igen. Han behövde inte sjunga mer för dagen, inte när han nu var rikare än vad han någonsin hade varit.

Cassandra gav honom ett vänligt leende. Inte ett hånande som många andra rikare gav de fattiga.
Hur kunde hon tycka han var attraktiv? Men hon kände att under all smuts, med hela kläder och med en bättre klippning så skulle han vara väldigt vacker. Hon fastnade verkligen för hans ögon, det var en ögonfärg hon aldrig hade sett förut.

- Ni sjunger väldigt vackert sir sa hon med mjuk röst. Ingen av de rika kallade de fattiga "ni" eller "sir". De blev kallade du. En fattigare liten pojke kom fram till henne med en liten plåtburk och bedjande ansikte. Hon log mjukt och tog upp ett par sedlar till honom också och la ner. Hon gillade när hon såg dem le. Att kunna göra dem glada betydde mycket. Hon bet sig hårt i läppen och suckade när hon kände några droppar regn på sina armar och suckade lågt. Hon hade inte med sig något paraply eller något annat att skydda sig från regnet med.

Tristan såg till att inte titta kvinnan i ögonen när han rätade på sig. Att se en adlig i ögonen som fattig var att tigga om prygel. Adliga blev väldigt enkelt provocerade och tog ofta ut de över folk som han själv. Hennes vänliga leende satte honom lite ur spel dock; det var inte det vanliga hånleendet. Ännu mer satt ur spel blev han när hon berömde hans sång, och dessutom tilltalade honom som ni. Han sänkte blicken till marken ännu mer.
”Tack så mycket, Miss” upprepade han och såg hur hon gav ett par sedlar till pojken intill. Han kände några droppar vatten landa på hans ansikte. Han tittade upp mot himlen. Vädret som hade varit så vackert. Hans tankar föll på taket, som skulle börja droppa in snart.
”Taket” mumlade han och tog ett hårt tag om sin väska. Han var tvungen att handla innan han gick hem. Han sneglade på kvinnan som inte heller verkade tycka om regnet.
”Fryser ni, Miss?” frågade han. Varför var han så dum att han försökte inleda ett samtal med en adlig? Dessutom angående någonting han ändå inte kunde göra något åt. Ibland undrade han om hans hjärna ens existerade. Hans blick landade på hennes skor, som såg ut som skor som inte skulle hålla speciellt länge i vått klimat.

Cassandra kollade på honom. Nickade sakta.
- jag är inte precis rätt klädd för detta vädret. Så ja jg fryser en aning mumlade hon och drog sin tunna sjal runt sig för att försöka hålla kylan och regnet droppa. Skulle hennes klänning bli förstörd skulle hennes föräldrar gå i taket. En gång hade hon kommit hem med en klänning med en fläck och det hade hon definitivt fått ångra. Vilket inte gjorde henne så sugen på att förlora en till.
- Dessutom behöver ni inte kalla mig miss sa hon och drog en hand genom sitt långa hår. Räckte honom sin korg med flertal bröd, frukter av olika slag och även kött.
- Ni kan ta den. Jag Har inget behov av den ändå sa hon mjukt. Satte ner korgen vid hans fötter. Hon bet sig löst i läppen. Han var i stort behov av nya kläder. De var väldigt lagade.
- Har ni någon familj? Frågade hon med ett vänligt leende. Hon kollade honom i ögonen, något rika människor aldrig gjorde då de såg de fattiga som riktiga kryp som egentligen inte skulle finnas.