world war II [Privat Zora & Wolfy]

Wolfy, tråden
Mal:

Bild/utseende:
Namn:
Ålder:
Rang: Soldat, civil osv
Partner:
Övrigt


Zoras mallar:


Namn: Anton
Ålder: 23
Rang: Soldat,Britanien
Partner: Bortlovad, älskarinna
Övrigt: Anton har alltid varit en smart kille som studerade noggrant när han väl satt i bänken. Ju äldre han blev ju mer bråkig blev han och sedan kom tjejerna in. Han fick en älskarinna som han faktiskt gillar, han älskar inte flickan hans mor och far ska lova bort honom till. Han blev inkallad i kriget och blev rätt lättad över det. Men han tvingades lämna hans ögonsten, älskarinnan.

Namn: Julia
Ålder: 17
Rang: Rikemansdotter, tyskland
Partner: Rollas
Övrigt: Julia är en väldigt mjuk och tyst tjej som har oftast något för sig som e laga mat eller bara sitta och läsa. Hon älskar sin familj men nu när hon börja komma upp i vuxen ålder ökar pressen på henne att fixa en make, men hon vill inte stressa fram. Hennes bästa vän betyder allt för henne och hon vet att han måste ut i krig.. Hennes familj kommer urspungligen från England men kom till tyskland när Julia var 3 år gammal.

Namn: Edmund
Ålder: 22
Rang: Soldat, Tyskland
Partner: Rollas
Övrigt: Kommer från en rik familj. Hans föräldrar har ganska stor makt och inflytande, åtminstone socialt sett, och eftersom han är parets äldsta son har det alltid varit mer press på honom att göra bra ifrån sig än alla andra. Ed har ett ganska hårt skal och säger oftast saker förrän han hinner tänka efter vilket många gånger kan sluta dåligt.



Namn: Jocelyn 'Joy'
Ålder: 17
Rang: Arbetarklass, Stor-Britannien
Övrigt: Joy bor tillsammans med sin mor och far samt yngre syster på en bondgård. De har det väldigt kämpigt eftersom det är krig och de får inte in pengar som de vanligtvis gör genom att sälja grönsaker och andra produkter de själva odlat och tillverkat. Som person är hon rar och omtänksam.

(FÖRLÅT för jag tar så lång tid att komma på svra xXD)


anton stod lutad mot ett träd ilägret, granskar generalen som pratade med några nya, hans grupp hade fått komma hem för 2 dagar nu men mest för träffa fmailj då dem skulle ut i en strid som kan vara rena självmordet. Anton drog handen genom sitt hår, han var smtusig och hade sår efterso mdet var ett hårt liv detta. han gick snabbt genom lägret för komma med bussen hem och träffa dem han ville träffa idag och imorgon sen åter till hevetet.


Julia satt tyst utanför huset, granskar allt. Det var orolig men hennes fmailj borde lite mer mot landets håll så de slapp. Men ibland var soldater härför övernatta. hon gömde sig mest då för slippa deras äckliga fingrar. Hon gick tyst genom trädgården med en bok i hande. hon suckar ttyst och nynar tyst på låten

Joy höll korgen tätt intill sig medan hon gick. Det var väldigt oroligt inne i staden tack vare kriget. Att få tag på mat var också både svårt och dyrt. Trots att hennes familj odlade en hel del så hade det inte blivit mycket i år. Dels av kriget och dels för det torra och varma vädret. Hon stannade reflexmässigt till vid en såkallad busshållplats, spanade sig omkring utan att se vad hon ville se. Så hade det pågått flera veckor och månader i streck, ända sedan Anton gett sig av.

Edmund haltade långsamt framåt mot grannhuset. Han hade suttit ute på trappan en lång stund innan han tagit sig i kragen för att gå över och se om inte Julia var hemma. Han hade blivit skjuten i benet strax innan de fått tillåtelse att åka hem för några dagar, därav haltade han. Läkaren hade sagt att Gud sett över honom: att det var ett under att benet inte behövde amputeras.

Anton flinar lite, lutar sig back på sättet. lite sår här och där var på honom men inget han brydde sig om. Han drog njhanden genom håret och på hans hand var en brännskada efter ett anfall som hade gått illa. Han hade kommit i fiendes händer men dme hade fått ut honom. Han såg snart byn närma sig, han ville dit träffaJoy och se hur hon hade det. Ge henne en del av sin lön som soldat bara för att få henne i trygghet, men han visste även en fästmö väntade på honom som han ijnte såg fram emot.


Julie höll än till på baksidan av huset, gick än runt i gräset och nynade på en liten låt. Hon hade fått höra soldaterna hade fått 2 dagar ledigt innan stor strid, hon hade hoppats på Edmund kom hem, ville träffa honom. Hon kollade tyst runt och suckar snart igen. Hon gick snart mot framsidan för gå in då hennes mamma hade tvättat golvet på baksidan så Julie visste det kommer bli ett välidgt liv om hon gick där.

Joy lyckades få på sig allt som hon kommit ner till byn för att köpa. Det var dock produkter som skulle behöva räcka för en tid framöver och det dessutom till en hel familj. I svåra tider som nu hade de helt enkelt inte tillräckligt med pengar vilket gjorde Joy alldeles förtvivlad för hon ville så gärna hjälpa till. Hon såg sig om innan hon korsade gatan för att återvända hem med raska steg.


Han sken upp i ett leende då hans blick landade på en välbekant figur längre fram. Julie. Vad han saknat den kvinnan! Det gick inte att beskriva. Trots att hela hans kropp protesterade ökade han takten för att snabbare komma fram, vinkade ivrigt för att fånga hennes uppmärksamhet.
”Jules!” ropade han, använde sig av smeknamnet han då och då tilltalade henne med.

Anton suckar tyst och bussen stannar på hållplats på hållplats. Till sist var det hans tur och han semt snabbt av och kollade runt lite grann så ingneav hans familj var nära. Han smet sen hållet dit han Visste Joy hade sitt hem i. Han gick snabt och drog handen genom sitt hår. och kolade runt lite, han var orolig över någon såg honom sen var det lite som satt kvar från kriget.


Julie hade precis förtjunkigt i sina tankar när hon hörde steg och sedan sitt smeknamn utalas. Det fanns bara en person som sa det, Edmund. Hon såg direkt p åhoonm och såg han haltade men sket i det. Hela hennes ansikte skem up.
-ED!
pep hon glatt fram och la bort boken och skyndade sig fram till honom för fakitkst kramar om honom. men stanar precis framför honom och såg på hans ben
-du e skadad
sa hon men kramar hoonm direkt.

En aning tankspritt närmade hon sig huset. Inte en dag gick utan att hon tänkte på Anton, undrade hur han hade det eller om han ens fortfarande var vid liv. Hon var otroligt rädd över att något hade hänt honom och att hon aldrig skulle få se honom igen. Bara tanken fick hennes ögon att tåras och hon strök en aning irriterat bort en envis tår från ögonvrån.


Med ett skratt fångade han upp henne i sin famn, ignorerade så gott det gick smärtan som sköt ut i hans kropp. Efter en stund släppte han försiktigt ner henne igen innan han lät blicken som hastigast glida över henne, ville försäkra sig om att allt var okej med henne. Åtminstone fysiskt sett.
”Hur är det med dig?” frågade han istället för att kommentera hans benskada.

Anton hade snabbt sett det bekanta håret frmaför sig. Han ökar steget och gick snabbare efter Joy. Anton slängers nabb blick runt axlen
-Joy!
ropar han snabbt och skyndar sig upp vid hennes sida direkt. ahn var soldat kledd man såg hans skråmor men han var så he ldet bara gick

Jiulie log och var nöjd i hans fman, känna hans doft. Hon log oc drog sig förskigt ifrån honom och granskar än hans ben sen drog hennes blick upp på Edmunds ansikte igen.
'-Jag lever. Så jag är oekj.
sa hon ärligt och log mot honom.Man såg hur glad hon blev över se Ed
-Förutom mamma e igång om tvångsgifte mål nu och pappa muttrar nej
sa hon och flinar roat

Då hon hörde en välbekant röst var hon nära att tappa greppet om korgen hon höll i handen. Drömde hon? Lätt snurrade hon om och sken upp i ett stort leende då blicken fastnade på den unga mannen som var hennes stora kärlek.
”Anton!” utbrast hon, la ifrån sig korgen på marken innan hon slängde sig om hans hals.


Han gav henne en misstänksam blick men nickade smått. Det var ingen hemlighet att han ogillade det faktum att soldater ibland övernattade där. Det i sig var det väl inget fel på men han kunde inte tolerera tanken av de där männen som glodde på Julie. Gud visste vad de kunde försöka sig på heller.
”Åh, du skulle bara höra min pappa. Knappt har jag hunnit sätta foten hemma innan det pratet är igång igen.” Ed himlade smått med ögonen.