PRS Babylon & Aphrodite

Privat rollspel mellan Aphrodite och Babylon

Mallar:
Aphrodites mall:

Babylons mall:

Hoppas den funkar, haha. Aphrodite

Jag tar mig friheten att börja

---

Affären var ganska tom. Det var inte så många som handlade på en torsdagseftermiddag, vilket var mestadels positivt för Grace. Hon stod framför grönsaksavdelningen och tittade på morötterna. I hennes hand hade hon en svart ryggsäck som hon höll i ett krampaktigt grepp. I andra handen hade hon en femtiolapp, något som definitivt inte skulle räcka till att mata familjen. Inte för att det var ovanligt; hennes far lade hellre sina intjänade pengar på alkohol och spel än mat till sin familj.

De amberfärgade ögonen vandrade runt i butiken, mestadels upp i hörnen på taket, innan hennes vänstra hand snabbt tog tag i en påse morötter och lät den glida ner i väskan. Den svarta ryggsäcken blev märkbart tyngre och Grace såg sig omkring; ingen hade märkt något. På samma sätt plockade hon på sig några äpplen och apelsiner. Hon gick sedan bort och plockade på sig det hon faktiskt hade tänkt betala för. När hon väl kom till kassan hårdnade greppet om ryggsäcken, som om det skulle förhindra att någon misstänkte vad det var hon gjorde. Grace nickade och log mot kassören i hopp om att killen bakom kassan inte skulle se att hon hade en ryggsäck med sig och då be henne att lägga upp även den på bandet. När hon hade betalat plockade hon snabbt upp varorna och försvann ut ur butiken.

Väl ute från butiken stoppade Grace ner resten av varorna i ryggsäcken och skyndade sig därifrån. Hon gick bort till en sjö som fanns i närheten och satte sig vid vattenbrynet. Hon andades ut, och plockade upp ett av äpplena från väskan. Hon tyckte inte om att stjäla, men vad skulle hon göra? Hennes familj behövde mat. Hon tog en tugga av äpplet och tittade på vattnet som långsamt rörde sig i sjön. Solen reflekterades på vattenytan och strålarna värmde upp Graces ljusa ansikte. Hennes långa, blonda hår var flätat och hängde längst med ryggen. När hon hade ätit uppdrog hon upp knäna till hakan och lutade den mot dem. Hennes ögon var fixerad på vattnets rörelser och ljudet av fåglarna som flög över henne. Det var en vacker dag, en perfekt dag att skjuta upp att gå hem.

Valerie hade valt att ta en omväg hem från skolan och tog därför vägen som gick igenom en park. Där kunde hon även gå smått långsammare för att njuta av omgivning. Samma sak kunde hon väl egentligen göra om hon gick på stadens gator också, men det var ändå inte samma sak. Parken var mycket mer fridfull än vad gatorna inne i staden var. Det var alla ändå tvungen att hålla med henne om. Eller alla hade olika åsikter och tyckte att olika saker var fridfulla. Det fanns säker människor som sökte sig in till stadens mittpunkt där det alltid var fullt av liv för att slappna av och lugna ned sig från det som kallades livet. Hon var dock inte en av de personerna. Var hon redan stressad så skulle hon bli ännu mer stressad om det sprang omkring folk omkring henne hela tiden. Istället så drog hon hellre till de mer lugna parkerna. Precis som idag. Det fungerade mycket bättre för henne.

En annan anledning till varför hon tog vägen genom parken var som sagt för att dra ut på tiden. Idag kände hon inte för att gå hem. Ibland så var det bara enligt henne jobbigt att vara hemma. Nu älskade hon som familj. Verkligen. Men ibland så kändes det bara som om hon var så väldigt annorlunda från resten av sina familjemedlemmar. Det verkade som om de trivdes med livet som innehöll alla de regler som de levde efter, som om det var något som passade dem. Samma sak kände inte hon. Det kändes inte som om hon passade in i sin egna familj. Den känslan var inte den bästa man kunde ha. Inte alls. Självklart ville man ha känslan att man passade in i sin familj, att man hörde till dem. Det gjorde hon som sagt på ett sätt inte. Sedan så skulle hon kanske inte klaga på fet hela heller. Det fanns nog en hel del som hade det värre en henne. Hur som helst så var det därför som hon tyckte att det som sagt blev smått jobbigt att vara hemma och tog då och då den här vägen genom parken. Idag var inte den sista gången som hon skulle göra det. Den saken var hon säker på.

För att dra ut lite tid på tiden så stannade Valerie upp då hon kommit till närheten av sjön och kollade ut för den. Allt för länge skulle hon inte kunna vara borta. Men hon skulle kunna dra ut tiden lite till ändå och det tänkte hon verkligen göra.

Grace kände hur maten landade i magen och hur dess morrande lugnade sig, den hade blivit tillfredsställd för tillfället. Hon hade i alla fall lyckats få tag på tillräckligt för att göra middag till familjen som skulle räcka ett tag. Hennes veckohandlingar brukade se ut på samma sätt, för lite pengar för vad som egentligen behövdes, så då fick hon improvisera. Grace tyckte om att laga mat, det var befriande på något sätt, att man fick tänka på annat. Dessutom höll det henne undan från sin fars synfält för en stund, vilket alltid var skönt.

Grace följde sjön med blicken och stoppade in fingrarna under högerärmen och kliade på sårskorpan som fanns därunder. Hon visste att hon inte borde klia, men det var outhärdligt ibland. Hon suckade och lät handen falla till gräset och hon kände utmed de långa, gröna stråna. Hon drog bak den långa, blonda flätan och skulle precis resa på sig när hon såg en person ett par meter bort, hon var inte ensam längre. Grace ställde sig upp, och tittade mot tjejen, som hon kände igen från skolan. Valerie, Valenia, Val. Någonting på V, det var hon säker på. Grace visste inte riktigt vad hon skulle göra, det var ju inte speciellt artigt att gå när hon precis kom, speciellt när de hade sett varanda. Grace harklade sig.
”Hej” sa hon med ett litet leende.