prs yehet & wolfy

krambjörn duger mallen??? eller vill du tilllägga nåt

Namn:
Ålder:
Utseende:
Personlighet:
Övrigt:

Sådärja, vill du börja?

Lägenheten ligger i en tyst dvala när Samuel öppnar sina sega ögonlock. Solen har stigit över landskapet utanför, bländar hans morgontrötta ögon. På klockan uppsatt på väggen står det 06:11, vilket tillåter honom att ha en lugn morgon innan första lektionen. Det är ingen mening med att försöka somna om heller, draperiet är förstört sen länge och han har inte fixat ett nytt än. Samuel för benen över sängkanten, gnuggar sig om ögonen innan han ställer sig upp på det svala golvet. Kroppen ryser till, och han tvingar på sig de varma tofflorna inte långt bort från sängkanten. Både storasystern och modern ligger fortfarande och sover, så han smyger försiktigt ut ur rummet och tassar fram till köket där han finner deras lilla vovve uppe och längtandes efter mat. Samuel sätter på tevatten innan han häller upp lite frukost åt Mimmi som slukar i sig det på direkten.

Med en varm kopp i handen börjar han gå tillbaka mot sovrummet med lurvbollen bakom sig. Samuel släpper in henne innan han sätter sig ner vid skrivbordet där den bärbara datorn står på laddning, samt mobilen. Han tar en klunk av det varma, lugnande teet medan han kollar på sina missade meddelanden. Sju missade samtal, fem röstmeddelanden och tre andra meddelanden. Han ställer genast ner koppen när han ser Chris namn över skärmen, lyssnar noggrant på meddelandena. Ibland skickar de röstmeddelanden för att få den andra att skratta sådär på morgonen. Men så blev det inte.

Samuel, snälla ring mig, någonting har hänt. sa det första meddelandet och den trevliga morgonstunden var minst sagt förstörd. Klumpen i magen växer för varje meddelande han lyssnar på. Jevon gjorde slut med mig och jag.. jag förstår verkligen inte varför. Han hör hur hans bästa vän snörvlar på grund av tårarna, känner hur hans händer tar ett hårdare tag om telefonen. Bestämmer sig att ringa sin vän på direkten, som antagligen inte fått någon sömn alls.

Jevon drog med en trött suck handen över ansiktet då solen gassade in i rummet. Trots att klockan inte var mer än sex på morgonen så verkade det redan vara full rulle utomhus. Fåglarna kvittrade, morgonpigga människor var ute på en springtur och trafiken var i gång. Han hade inte fått mycket sömn under natten. Skuldkänslorna plågade honom, han fick knappt någon ro alls. Hans förhållande med Chris hade varit långt ifrån bra en längre tid men det var först nu som han hade tagit sig i kragen, lagt fram ett förslag om att de nog behövde gå skilda vägar. Chris hade som förväntat inte tagit saken bra, och Jev hade spenderat hela natten med att fundera på om han kunde ha gjort något annorlunda. Hade han varit självisk som gett upp? Nej, han hade ju ändå försökt vända på förhållandet. Han hade gett det många chanser. Tillslut hade han bara behövt andrum. Det hade känts som om Chris tog honom och förhållandet för givet, ingenting fick Jev göra på egen hand och det hade bara blivit för mycket.

Med ytterligare en suck reste han sig upp för att traska ut till köket. Då hans första lektion inte började förrän nio hade han gott om tid med att äta frukost och göra sig i ordning, försöka piffa upp sig lite så han inte såg lika död ut som han kände sig inombords. Vid matbordet satt hans far med en hög papper utspridda. Carl tittade snabbt upp och fyrade av ett snett leende mot sin son, verkade för tankspridd för att inse att allt inte stod rätt till. Det var i och för sig bara bra: det sista Jev behövde just nu var ett korsförhör. Han kokade en kopp kaffe åt sig själv och återvände till sitt rum. Med tanke på att han suttit ensam med sina tankar hela natten så skulle det inte skada att fortsätta i samma stil ett par timmar till.

Den lugna, tysta instrumentala musiken spelas i högtalarna, fyller den tunga luften med något härligt.
"Sa han inget?" undrar Samuel med sina händer runt den varma chokladen. De möttes på en liten kafeteria, ett ställe Samuel älskat sen liten, inte långt från skolbyggnaden.
"Han tyckte att vi skulle gå skilda vägar.." viskar Chris med hes röst, tar en klunk av den heta drycken hans vän bjudit på. "Jag vet inte vad jag gjorde fel, saker och ting verkade gå så fint." Samuel flätar ihop deras fingrar över bordet, stryker tummen över den olivfärgade huden.

"Det är inte ditt fel Chris.." övertalar han. Efter de långa timmarna Chris berättat om hans relation med Jevon, måste Samuel erkänna att han blivit aningen avundsjuk. Säkerligen överlycklig för sin vän som funnit kärleken, men också aningen avundsjuk. Tillskillnad från sin vän som varit i ett hyfsat lyckligt förhållande, så har Samuel aldrig vågat öppna upp sig tillräckligt. Skjutit bort de pojkvännerna han haft när saker och ting blir som bäst. Han sluter ögonen, han hittar inte något i det Chris berättat som tyder på varför Jevon gjort slut. Kanske de fallit ut ur kärleken.

Samuel öppnar ögonen på nytt när Chris kramar om hans hand.
"Kan jag be dig om en tjänst?" säger han i tyst ton, snuttar på chokladen. Utan att riktigt tänka efter nickar Samuel.
"Självklart."
"Jag vill på något sätt hämnas.. jag har alltid trott att han älskat mig, känns som att allt bara varit en stor lögn." Samuel lyssnar på orden, hämnd? "Jag vill att han ska känna samma sak som jag gjort. Kan du.. jag vet att det är sjukt mycket att be om Sam, du måste inte. Men få honom att falla för dig?" Det snurrar i Samuels huvud, det hade han definitivt inte tänkt sig. Han är på väg att säga att det inte är rätt väg, men stoppar sig själv i sista sekund. Chris ögon gnistrar av tårar som hotar, händerna skakar. Samuel tar ett djupt andetag innan han ler mot sin vän.
"Visst, allt för dig."

Det knackade på dörren och Charly stack in huvudet.
"Varför sitter du här och deppar?" frågade hon, vandrade över till sängen för att sätta sig ner bredvid sin bror. Hon höll upp ett finger i luften och skakade avfärdande på huvudet, kände Jev tillräckligt väl för att veta att han tänkte protestera. "Jag är din storasyster och jag finns alltid här för dig." Jev vände bort ansiktet och försökte hålla sig lugn trots att han kände ett stort moln fullt av känslor virvla upp inombords. Innan han visste ordet av hade allt runnit ur honom. Att han gjort slut med Chris för att förhållandet praktiskt taget kvävt honom, att han inte visste om han ångrade sig eller ej, skuldkänslorna över att inte veta om han kunde ha gjort det på ett bättre sätt.. Allt bara forsade ur honom som om det inte fanns en morgondag. Charly hade inte avbrutit honom en enda gång utan låtit honom prata ända tills han inte hade någonting kvar att säga. Vilket förstås inte var riktigt sant med tanke på att Jev alltid hade något att säga. Men nu tystnade han automatiskt och drog frustrerat händerna genom håret.

"Du sårade honom djupt," började Charly och himlade med ögonen åt fnysningen Jev gav ifrån sig, "men det du behöver inse är att du inte gjorde det för att med avsikt göra honom illa. Du straffar dig själv för att du för en gångs skull la ditt egna mående i fokus." Hon sträckte sig efter sin brors händer och kramade om dem. "Tiden läker alla sår. Trots att framtiden inte nu ser ljus ut så måste du våga prova gå nya vägar tills du blommar ut, tills du hittat någon som verkligen gör dig lycklig utan att ha orimliga förväntningar av dig." Pratstunden fick honom att känna sig en gnutta bättre till mods trots att han inte riktigt kunde ta till sig orden. Efter en titt på klockan konstaterade Charly att det var tid nog för att göra sig i ordning inför skolan. Då Jev inte tog något initiativ öppnade hon garderoben och valde ut kläder åt honom, lämnade honom ifred för tio minuter för att göra sig i ordning.

De två sjuttonåringarna säger sina adjön, Samuel kramar om sin bästa vän hårt, påminner honom att ringa om de ska skippa någon lektion. Han tar ett djupt andetag, vad har han tagit sig in på? Blicken landar på Jevon i skolkorridoren, som han inte haft många konversationer med alls. Även om han varit tillsammans med Chris i en hyfsat lång tid, har de aldrig lärt känna varandra.

Det är väl dags att visa sina skådespelartalanger, att vara en engagerad estet har sina fördelar. Samuel försöker att peppa sig själv, det är trots allt för Chris, att få honom att falla för honom borde väl inte ta så avskyvärt lång tid? Även om han är blyg som satan, går munnen av sig själv oregelbundet. Charmig är han. Benen rör på sig, Samuel låtsas läsa något i sin matte bok, för att få det att se troligt ut. Klumpigt går han in i den längre killen, får böckerna att åka ut från Jevons grepp.
"Åh, förlåt," mumlar han i tyst stämma. "Kan vara så oerhört klantig ibland, aningen generande faktiskt." han ler ursäktande mot Jevon, innan han hukar sig ner för att kunna plocka upp hans böcker.

Charly skjutsade honom till skolan. Antagligen försökte hon bara vara extra snäll med tanke på uppförsbacken Jevon kommit fram till i sitt liv, men han klagade inte. Han uppskattade att hon brydde sig. Efter en sväng via skåpet började han styra stegen mot rätt klassrum. Han kände sig ganska ängslig vilket tydde på att chansen att han skulle göra bort sig var större. Bara något ögonblick senare krockade han ihop med någon. Det var inte ens en särskild hård knuff men ändå råkade glasögonen falla från hans huvud. Hur lyckades han ens med det? Till all tur gick de inte sönder.
"Åh, det gör ingenting!" utbrast han och fumlade lite med glasögonen innan han lyckades få dem på plats igen, slog mentalt till sig själv då han såg att det var Samuel han träffat på. Han hörde definitivt för stunden till den grupp av människor han inte ville prata med. Jev tog för givet att Chris redan uppdaterat Samuel om vad som hänt och det sista hans öron ville höra var anklagande ord. "Sådant händer! Det var lika mycket mitt fel, jag borde ha sett mig bättre för men jag tittade inte framför mig.." Han tog ett djupt andetag för att stoppa sig från att fortsätta med sitt pladdrande. Han nickade lite mot Samuel innan han tog sina böcker och fortsatte vidare.

Samuel gav böckerna till Jevon, innan den andre börjar röra på benen återigen. Han biter sig hårt i läppen, även om han är aningen sur på Jevon så måste han svälja ner det, han kan trots allt inte få hans fulla tro om han börjar slänga fula ord på honom.
"Hur är det med dig?" frågar han efter en stund, innan han hunnit längre bort. Rösten är låg, men tillräckligt hög för att Jevon ska uppfatta den. Benen rör sig fram mot honom med sina egna böcker mot bröstkorgen. Samuel försöker att få upp ett så genuint leende på läpparna som möjligt, men det är svårt när killen framför honom sårat hans bästa vän så väldigt djupt. Han tackar universum för att ha gett honom begåvningen att ljuga.