rollspelare & tippest prs

privat rollspel med tippest, läs och bevaka om ni vill men skriv gärna inget



Namn: Sophia Stuart
Ålder: 16 också elr???
Utseende:
Titel: Drottning av Skottland men för ung för att styra.
Bakgrund: Blev trolovad med Henri vid ung ålder, då Skottland är ett relativt litet land som ligger nära England skickades Sophia iväg till Frankrike för att växa upp dold i ett kloster för att inte behöva bli jagad av engelsmän och för att det franska hovet ska slippa några konflikter.
Övrigt: lägger till om jag kommer på.

Namn: Prins Henri av Valois
Ålder: 16
Utseende: https://i.pinimg.com/564x/77/29/6a/77296acf661a3d25ec5125b6243492c1.jpg <----- typ sådär
Titel: Kronprins
Bakgrund: Blev trolovad till Sophie vid en väldigt ung ålder. Han har alltid varit väldigt emot att gifta sig med henne, fram tills ett tag sedan då han insåg att en allians mellan de två länderna bara skulle göra honom gott. Hans uppväxt har varit full med studier för att han, i sinom tid, ska bli en så bra kung för Frankrike som möjligt.
Övrigt: -

yes super!! börjar du sen? ♥

kan jag väl!

------

Dagen var kommen. Dagen som Henri fruktat så länge. Det var dagen då Sophia Stuart, skottarnas drottning, skulle komma till det franska hovet. Sophia, som han varit trolovad till så länge. Henri visste mycket väl att en allians mellan Skottland och Frankrike bara kunde båda honom gott; men vilken sextonåring ville binda sig till någon som ens föräldrar valt ut? Vilken sextonåring ville överhuvudtaget gifta sig?
Dagen till ära hade Henris far låtit honom slippa studierna. Usch, de uttråkande studierna som tvingade honom att gå upp tidigt på morgonen och gå och lägga sig sent på kvällen - självfallet ville hans föräldrar bara hans bästa, men studier dag in och dag ut gjorde hans liv meningslöst. Nu när han väl slapp studierna så dröjde han sig kvar i sängen länge. Så länge han kunde, innan en tjänare knackade på dörren med ett meddelande från Henris far. Knackningen var dov och fick Henri att sucka. Skulle han aldrig få slappna av? Den stora sängen var mjuk och varm, luften utanför var hård och kall. Det tog någon minut innan han kunde dra sig upp. Han ångrade sig direkt när han slog av täcket som dolt hans kropp hela natten. Luften slog mot honom och fick honom att rysa till. Ännu en dag skulle påbörjas. En dag som ingen annan. Han hasade fram till dörren och slog upp den. Utanför stod en tjänare, som han inte sett förut, med ett brev i handen. Utan ett ord tog Henri brevet ur hans händer och nickade som för att visa att det var dags för tjänaren att lämna igen. Det funkade, och Henri stängde igen dörren igen. Han rev snabbt upp brevet och läste vad det stod.
"Gör dig i ordning. Vi har en del planer att prata om, inför Sophias ankomst." Henri fnös för sig själv. Varför skulle de göra en sådan grej utav det? Herregud, om hennes ankomst skulle vara ett sådant stordåd ville han inte ens föreställa sig hur bröllopet skulle bli. Bröllopet... Han ville inte ens tänka på det. Kunde han på något sätt dra sig ur det? Han skakade på huvudet då han insåg vilka själviska tankar som vandrade runt i huvudet på honom. Livet som kronprins var tufft, och själviska tankar uppskattades verkligen inte. Men ärligt talat så var han nog den mest själviska människa han visste om. Han gick alltid i första hand för sig själv.

Sophia hade hållit inne sina tårar hela vägen från klostret till det kungliga slottet, när de började närma sig staden där slottet var blev det svårare för henne att hålla alla känslor inne. Hon ville inte alls gifta sig med Henri, det fanns inget syfte för det då hon själv redan var en drottning. Hon tyckte att hon hade rätten att välja make utan att hennes familj i Skottland försökte tvinga henne. Hennes far hade minsann sett till att lämna avtryck i hennes liv innan han gått bort, en allians som hennes mor under senare år inte skulle klara av att bryta. Hon granskade vakten som åkte med henne och himlade lite med ögonen då hon såg hur obekväm han var i hennes sällskap, han var troligen fransk och såg inte, likt henne själv, syftet med alliansen som alla talade väl om. Hon hade hört att många fransmän, likt britterna, försökte stoppa bröllopet från att äga rum och en del av Sophia önskade verkligen att de skulle lyckas. Hon förbannade sin fader för att han tvingat på henne ett äktenskap innan hans bortgång och varje gång hon gjort ett försökt att slingra sig ur det så har hon fått svaret att hon skulle hedra sin fars sista önskan.

Sophia klev ut från vagnen när de stannat utanför slottet, hon granskade människorna som stod radade för att välkomna henne och hennes damer som snabbt dök upp vid hennes sida. Hon kände knappt igen dem länge då hon sett de senast när hon var sju år gammal. Hon log försiktigt men gav de alla varsin kram, hon var inte riktigt säker på deras namn men hon fick ta och lära sig med tiden. Sophia vände sig om då det meddelades att kungafamiljen var på väg.

Ytterligare en tjänare hade kommit till Henris rum med hans fars utvalda kläder. Tjänaren hade fått order om att hjälpa Henri att klä sig; men då brast det för honom. Han började med ens att skrika och skälla på den stackars tjänaren som omedelbart lämnade rummet. Det var först då som han drog på sig kläderna. Det var finkläder. Eller tja, som kunglig bar man finkläder nästintill hela tiden. Men det här var finare än så. Henri började fundera på om det inte var hans mor som valt ut kläderna.

Han gick ut ur sitt rum och gick genom den långa korridoren för att komma fram till trappan. Väl där mötte han Juliette, en adlig flicka i hans egen ålder som hade bott på hovet i ett par månader. De hade haft en del lektioner tillsammans och han hade fått upp ögonen för henne. Inte för att han fann henne vidare attraktiv, men mer för att hon var förbjuden. Det förbjudna var så lockande.
"Stor dag idag", sa hon till honom och pressade fram ett leende. Hennes gröna ögon avslöjade henne; hon var förkrossad. Henri nickade bara till svar och gick ner för trappan. Han kunde inte förmå sig till att prata med henne. Det kändes som att han hade lurat henne, som att han hade gett henne hopp om att hon någon dag skulle kunna bli Frankrikes drottning.

Med skuld i hjärtat och nervositet i resten av kroppen mötte han sin mor och far. De stod precis vid porten, väntade på honom så att de skulle kunna gå ut och möta skottarnas drottning.
"Som du ser ut!" utbrast hans mor så fort hon såg honom. Han suckade och himlade med ögonen. Hon rättade genast till hans kläder och gjorde sitt bästa för att platta till hans blonda hår. De tre familjemedlemmarna nickade mot varandra innan två tjänare slog upp portarna och de gick ut.
Utanför porten fanns en stig, kantad av gräs. I slutet av stigen stod skottarnas drottning, hennes hovdamer och annat folk.

Han gick fram till henne, tätt följd av sina föräldrar. När han var framme vid Sophia förundrades han över hur vacker hon var. Hennes skönhet hade han förträngt. Inte för att han ville gifta sig med henne för det, men det gjorde det hela lite mer okej. Han tittade på henne och försökte pressa fram ett leende men gav upp då det bara skulle se krampaktigt ut. Istället sträckte han fram sin hand mot henne och böjde ner huvudet.

Sophia rynkade på pannan då de inte alls verkade vara på väg så hon vände blicken till sina damer istället för att fråga lite om hur det hade varit i Skottland, hon hade verkligen saknat sitt hemland och det fanns inget hon hellre gjorde än att återvända till sin egna tron. Ett litet leende växte på hennes läppar när hon började koppla vilka damerna var, deras personligheter var desamma som när de hade varit små och lekt i slottets bakgård och hon kunde snabbt urskilja vilka namn som tillhörde vem. Hon vände sig snabbt om igen när dörrarna öppnades och kungafamiljen tog sina första kliv mot henne. Hon granskade kungaparet innan hon vilade sin blick på prinsen. Hon följde honom med blicken när han kom närmre henne, hon trodde att han skulle stanna en bit iväg då hon antog att han var lika emot giftermålet som hon själv men till hennes förvåning tog hans hennes hand i sin. Hon neg, knappt märkbart, för prinsen och drog sedan tillbaka sin hand. Att han såg bra ut hade hon inte riktigt förväntat sig då hon sällan fått höra bra saker om franska män men Henri förvånade henne verkligen. Sophia svalde hårt och försökte förtränga bort tankarna om hur bra han såg ut och vände blicken mot hans föräldrar istället för att le mot dom. Sophia såg inte riktigt en anledning till att smöra och hälsa, så hon nöjde sig med det lilla leendet som hon gav dem.

Henri tittade bak på sin mor som gav honom en ilsken blick. Hon hade förmodligen förväntat sig att han skulle kyssa hennes hand - men det kändes fånigt. Han tänkte inte se fånig ut inför Sophia. Inte för att hennes åsikt om honom spelade någon större roll egentligen - de skulle gifta sig i vilket fall.
Hans far föste honom åt sidan och tog Sophias hand i sin och gav den en lätt kyss. Henris automatiska reaktion var att himla med ögonen. Herregud, vilket troll hans far kunde vara.
"Det är en ära att få ha dig på vårt hov", sa hans far sedan och släppte hennes hand. "Jag antar att Henri kan visa dig runt, om du inte vill vila först?"

Sophia motstod impulsen att blänga på kungen när han kysste hennes hand, hade hört om hans intressen och ville inte ens veta vart hans läppar befunnit sig innan. Hon log istället vänligt och sneglade mot Henri. Hon skulle behöva en rundtur på slottet men hon kände inte riktigt för att följa den väg som var djupt nertrampad för henne så hon tog, återigen, tillbaka sin hand och höll kvar det vänliga leendet.
"Jag och mina damer har rest väldigt långt för att vara här, det gynnar oss alla att få vila en stund. Vi kan ta rundturen lite senare." sade hon och log ursäktande mot kungen innan hon gav prinsen samma ursäktande leende. Hon tog försiktigt ett prövande steg framåt, ville hinta på att de skulle röra sig in mot slottet.

Henri var inte alls sugen på att visa henne hovet. Herregud, det fanns tjänare som kunde göra det. Han var fanimej prins, inte någon tjänare. Till hans lättnad avstod Sophia från det och han nickade tacksamt mot henne.
"Nå, då kan Henri i alla fall visa er till sovrummen", sa hans mor och slog ihop händerna. Henri bet ihop för att inte skrika ut i frustration. Hade hans mor och far fått för sig att han var en tjänare helt plötsligt? Vad var deras problem?
Han insåg däremot att det inte var värt en diskussion, så han nickade mot Sophia och väntade på hennes svar. Hon kunde ju i och för sig inte säga nej - det skulle vara otroligt oartigt, men samtidigt hoppades han på det.