[rs] Lumos :3 & tippest

Men hallå, där. Här tänkte jag och tippest rolla lite HP. Handling kan vi. Läs gärna, men stör inte, tack.

Mall:
Namn:Abigail Manning
Smeknamn:Abbie
Blodstatus:Halvblod
Ålder:17
Elevhem:Gryffindor
Utseende:Abigail har ljusbrunt hår som sträcker sig ner till under skulderbladen i lätt rufsiga vågor. Hennes ögon är glittrande gröna och omringas av långa, mörka ögonfransar. Hon har markerade kindben och ljus hy. Abigail är varken lång eller kort, och är rätt så slank.
Personlighet:Abigail kan vara en aning tillbakadragen ibland tills hon lär känna en person ordentligt. Om man kommer förbi hennes "skygga" yta så är hon en av de mest äventyrliga och pratglada människorna man kan träffa. Hon backar aldrig ner för nya utmaningar, och ibland måste hennes vänner påminna henne om att ta det lugnt. När hon inte är ute på äventyr så sitter hon gärna i en fåtölj framför en eldstad med en bok i handen.
Familj:En mugglarfödd pappa, Ethan som arbetar som väktare på Gringotts. Hennes mamma, Hailey är renblodig och arbetar i en butik på diagongränden. Abigail är det enda barnet.

wiii! ska du eller jag börja att göra mall?

Jag håller på med min just nu, men du kan ju göra din på samma gång om du vill. c:

Namn: Cole Johnstone
Smeknamn: Kålrot (nä hahah, men det skulle vart kul)
Blodstatus: Renblod
Ålder: 17
Elevhem: Gryffindor
Utseende: https://i.pinimg.com/564x/85/d2/56/85d256e816064eff57cf6c286d071c46.jpg (lowkey för lat för att beskriva, sorryyyy)
Personlighet: Väldigt modig och står alltid upp för sina kompisar (även fast hans kompisar har fel, lojaliteten ligger alltid hos dom). Har en väldigt stark moralisk kompass och reagerar starkt på orättvisor och vill alltid att allting ska vara rättvist och hyfsat bra för alla (men oftast lite bättre för sig själv, ofcourse).
Han är väldigt social och typ aldrig blyg, vilket har lett till att han är ett välkänt ansikte för dom flesta på skolan (både på gott och ont ). Kämpar tyvärr inte lika ofta i skolarbetet som han kämpar för rättvisor, men han gör det han måste och klarar det man måste klara, inte så mycket mer.
Familj: Två renblodiga föräldrar och en lillasyster i gryffindor som går i tredje årskursen. Hans mamma jobbar som historiker på trolldomsministeriet och hans pappa är för tillfället arbetslös, men brukade driva en bokhandel i Diagongränden.
Övrigt: Försöker varje år att komma med i Quidditchlaget som jägare, men failar varje gång

Okay. Well, jag antar att jag kan börja.
~~
Försteprefekt. Med honom. Hon kunde inte tro det. Hennes föräldrar hade varnat henne för hans familj i åratal. Och det var verkligen åratal, men hon hade aldrig trott att hon hade behövt oroa sig över det. Visst, de kanske gick i samma elevhem och årskurs, men som om det spelade någon som helst roll. Uppehållsrummet var alltid så fullproppat ändå, så det gjorde inte någon vidare skillnad i hennes vardag. Abigail Manning såg honom sällan ändå. Tja, om man bortsåg från de många lektioner som de hade tillsammans. Inte för att hon brukade fokusera på att lägga märka till honom. Som om. Men det var en helt annan historia. Abigail hade aldrig sett hennes föräldrar så arga som de hade varit när de sett brevet.
"Ska du arbeta med honom. Vad tänkte de med?"
Abigail visste inte vad de tänkte med. Hon förstod aldrig vad vuxna tänkte med. Hon suckade och kastade ut en blick genom fönsterrutan i kupén på hogwartsexpressen. Det hade börjat skymma. Ångloket rusade fram över rälsen. De ännu gröna ängarna försvann förbi i ögonvrån, och hon hann knappt uppfatta sin omgivning, men det spelade ingen roll. Hon hade åkt med det ångloket så många gånger förut, så hon visste av det lilla hon hann se att det inte var många timmar kvar innan hon skulle vara framme i skolan. Framme i skolan för hennes sista år. Med honom. Terminen hade redan fått en minst sagt intressant start. Intressant, minsann.

Coles pappa hade blivit förskräckt när han hade läst brevet. Först för att han inte kunde förstå varför hans son skulle bli försteprefekt och sedan för att han inte kunde förstå hur de kunde göra Abigail Manning till försteprefekt. "De kan ju inte mena allvar? Ska du samarbeta med henne?"
Själv hade Cole knappt brytt sig. Visst, hans pappa hade berättat hur hemska släkten Manning var och så vidare. Han kopplade bort när det blev ointressant, vilket det ofta blev väldigt snabbt när hans pappa pratade. Nåväl, han hade aldrig pratat med Manning (utöver någon snurra flaskan i tvåan typ) och förstod inte hur hemsk hon kunde vara.
På grund av detta genomförde hans pappa en intensivkurs med honom om varför släkten Manning är släkten från helvetet och allt sådant. Nu mera kan Cole inte ens föreställa sig att han ska vara försteprefekt med henne. Hur skulle det gå till? Hon var ju helt klart hemsk.

Han satt i en kupé tillsammans med ett par av killarna i hans elevhem och årskurs. Han berättade om hela försteprefektgrejen och ingen förstod varför han var så otaggad på Manning. "Hon var ju snäll", hade de sagt. Åhå nej, inte snäll. Hon skulle förstöra hans liv. Okej, kanske inte hans liv. Men i alla fall hans sista år på Hogwarts.

"Tro mig. Du överlever. Koppla på lite av din Manning-charm, och bang, han är fast. Lätt som en plätt", försökte Abigails väninna Ruby övertala henne när de samlade ihop sina ägodelar och lyfte ner koffertarna på perrongen. Abigail rynkade på pannan.
"Här ska inte någon charmas. Inget flörtande, ingen romantik, inget."
Ruby himlade bara med ögonen. "Men han är ju snygg."
"Utseendet är inte allt", svarade Abigail medan hon försökte hitta en ledig vagn upp till slottet.
"Nä, men en väldigt stor del." Ruby hoppade upp i vagnen. "Ge dig, Abbie. Hur hemsk kan han egentligen vara?"
Abigail gav henne en lätt irriterad blick.
"Försök att förstå faktumet att han tillhör den värsta släkten i trollkarlsvärlden."
Ruby fnyste till, och vagnen började röra sig över stigen upp mot slottet. Det var en vacker natt. Månen låg högt på himlen och lyste upp slottet och dess många, höga torn. Någonstans där uppe låg hennes sovsal, och för en gångs skull så längtade hon inte särskilt mycket efter festmåltiden, utan hennes tjocka täcken och den bekväma madrassen och brasan som sprakade värmande i bakgrunden. Det var vad hon behövde just då.

Konstigt nog hade Cole inte tänkt på Manning som en tjej. Alltså visst, han visste ju att hon var en tjej. Men han hade inte tänkt på henne på det viset, vilket var väldigt konstigt. Han var nämligen väldigt tjejtokig och allt som såg det minsta lilla ut som en tjej var han tokig i.
"Alltså, sjuk släkt och allt", sa hans vän Ben. "Hon är fortfarande en tjej. Och ser väl bra ut, och är snäll." Cole drog ner sin koffert och vände sedan den värsta dödsblicken i världshistorien mot Ben. Hur kunde han ens säga så? Han måste ha varit helt från vettet.
"Det jag menar är att det här inte är likt dig", fortsatte han sedan. "En tjej har alltid varit en tjej för dig, eller hur?" Cole ryckte lätt på axlarna. Det var sant, men det här var annorlunda.
"Jag vill inte bli involverad med Satans dotter", sa han allvarligt och gick före Ben för att leta efter en vagn. Ben skrattade till åt namnvalet. Cole var däremot fullt seriös. Från vad hans pappa hade berättat kunde hon bara vara Satans dotter. Inget annat. De hoppade upp i en vagn och Ben började säga något men fick en menande blick av Cole. Han hade ingen lust för att prata med någon, konstigt nog. Hela prefektgrejen var så sjuk.

Vagnen stannade till framför slottet med ett svagt ryck, och Abigail hoppade ner på den stora stenytan. Hon sträckte på benen och lyfte ner kofferten i höfthöjd innan hon lät handen falla ner. De stora ekportarna var vidöppna, och ljuset inifrån entrehallen glittrade inbjudande. Abigail var tvungen att le svagt. Hon var hemma. Visst, det var hon ju borta vid Godric's hollow också, men Hogwarts var hennes hem på ett helt annat sätt. Hon kunde dock inte sätta fingret på vad det var. Ruby landade vigt bredvid henne och suckade nöjt.
Abigail kramade om handtaget på kofferten och började röra sig upp för stentrapporna med en nästan hastig fart. Nästan som ett barn på julafton.
Inne i entrehallen var det ganska så tomt, om man bortsåg från högen av koffertar, burar med ugglor och kattkorgar. De flesta hade väl redan tagit sig till den stora salen. Abigail lade ner hennes koffert på golvet med en svag gäspning och vände sig mot Ruby med en nickande rörelse mot den stora salen.
"Ska vi?"
Ruby nickade.
"Absolut", sa hon, och de två flickorna rörde sig mot salen, där en gudomlig doft av mat fick munnen att salivera i iver.

Resan fram till slottet var tyst och Cole tog in omgivningen och faktumet att han snart skulle vara tillbaka på Hogwarts. Skolan var förmodligen det bästa som hade hänt honom - att vistas runt magi och att även få utöva magi hela tiden var det bästa han visste. Hemma var det bara hans föräldrar som fick stå för magin, något som han själv inte tyckte om. Men regler var regler, och det var en av de få regler som han faktiskt följde riktigt ordentligt.
När vagnen var framme vid slottet tittade Cole först på den gudomliga byggnaden. Äntligen tillbaka, tänkte han. Han hoppade ner från vagnen och lyfte ner sin koffert. Han kommer ihåg hur han var elva år och tyckte sin koffert vägde hur mycket som helst - nu hade han fått muskler och skulle kunna klara av två koffertar (dock med lite svårighet.)
Ben och resten av eleverna började gå upp för stentrapporna och Cole följde efter. Han skymtade Manning och blev med ens påmind om att han skulle bli tvungen att arbeta med henne. Usch. Han skakade av tankarna och fortsatte upp för trappan.
Entréhallen var full av koffertar och diverse burar för katter, ugglor och råttor. Cole släppte sin koffert, högst oförsiktigt, på golvet innan han drog sig in i den Stora Salen.