Descendants

Privat rollspel mellan Vildvittra och Unicornhorn!

Mall:

Namn: Juliette av Auradon
Ålder: 16
Kön: Kvinna
Familj: Rapunzel och Flynn Rider från ”Trassel”
Utseende: Låååååångt, blont hår, oftast flätat. Smal kropp, normallängd. Gröna ögon.
Personlighet: Glad och ”speedad”. Tycker om nya människor. Gillar inte när folk ska röra eller leka med hennes hår.
Bra egenskaper: Snäll, omtänksam och empatisk.
Sämre egenskaper: Litar aldrig på någon till att börja med, tror alltid det värsta om människor innan hon lär känna dem.
Rädsla/rädslor: Att bli ensam och att hennes hår blir avklippt.
Övrigt: Har fått inpräntat i sig hela livet att hålla sina krafter hemliga i så stor utsträckning som möjligt, eftersom hennes familj inte vill ha en upprepning på Rapunzels historia.

Gemensamma karaktärer:

Namn: Cora
Ålder: 16
Kön: Kvinna
Föräldrar: Aurora och Phillip från Törnrosa
Utseende: Ljusblont hår, blåa ögon och normalbyggd
Personlighet: Naiv och pålitlig, är öppen för alla och litar på alla direkt. Blyg.

Namn: Melody
Ålder: 16
Kön: Kvinna
Föräldrar: Ariel och Eric
Utseende: Svart hår, gröna ögon, slank i kroppen.
Personlighet: Tuff och svår att bryta, gillar att prata och tycker om nya människor.
Övrigt: Kan bli en sjöjungfru.

Namn: Evie prinsessa av de förlorades ö (Tror den hette så på Svenska)
Ålder: 16
Kön: Kvinna
Sagoföräldrar: Gaston (Skönheten och Odjuret) & den onda drottningen (Snövit)
Utseende: Svart långt hår som oftast är uppsatt, lila ögon och ljust skinn.
Har ett ärr som går tvärs över hennes vänstra öga och som klyvt hennes ögonbryn mitt itu.
Är likt sin far vältränad, dock ändå slank till sin kroppsbyggnad likt modern.
Kläder:Svarta byxor, svarta läderskor, mörkblå och röda tröjor m.m.
Typ sådan här stil på kläder

Övrigt: Är lika stark som sin far och kan lite svart magi.
Hon älskar ägg! (Hon älskar ägg som sin far )

-------------------

Namn: Daniel
Ålder: 16
Kön: Man
Föräldrar: Kapten Krok
Utseende: Lång, något muskulös, svart hår, ljus hy och svarta ögon.
Personlighet: Glad och skämtsam, gillar att sticka och brodera.
Fingerfärdig och bra på att stjäla saker.
Rädd för vatten och blir lätt åksjuk.

Namn: Disa
Ålder: 16
Kön: Kvinna
Föräldrar: Hans i Frozen
Utseende: Lång och slank, blonda lockar och blå ögon, mycket vacker.
Personlighet: Bryr sig om sitt utseende, charmar folk, innerst inne osäker på sig själv.
Mycket smart akademiskt men inget hon visar.
Visar hellre upp en "dum" sida för att fadern säger att män gillar det.

Juliette låg i sängen och tittade upp i taket. Taket var prytt av små och stora stjärnor som lös i mörkret om de fick tillräckligt med ljus på sig under dagen. Hon hade själv satt upp dem första året hon hade gått på Auradons internatskola. Hon sträckte på sig och gäspade. Ny dag, och ny skoldag. Denna skoldag var dock väldigt speciell. Kungen och Drottningen av Auradon, det vill säga Juliettes egna föräldrar, hade nämligen bestämt att en ungdom från De Förlorades ö skulle få komma över till Auradon för att få en andra chans. Det var en testperiod, om det gick bra skulle fler ungdomar få lov att komma över. Ungdomen i fråga skulle alltså gå på Auradon, och därmed också bo på skolan, som alla andra elever. Någon av eleverna skulle dessutom bli utsedd som mentor för den nya eleven, vilket betydde att den nya eleven skulle dela rum med mentorn och få hjälp att komma in i samhället.

Juliette satte sig upp i sängen och kliade sig på armbågen. Hon drog handen genom sitt trassliga, långa hår och satte de bara fötterna på det kyliga golvet. Hennes rum var stort, som alla andra rum på skolan. Det fanns en stor himmelssäng, ett skrivbord, bokhylla, garderob och badrum. Hon gick in i badrummet och borstade genom sitt hår och satte upp det i sin vanliga fläta. Alla på skolan visste att hon var dotter till Drotttning Rapunzel, och de kände till hennes historia, men ingen visste att Juliette själv hade fått krafterna som var orsaken till Rapunzels traumatiska barndom. Anledningen till att ingen visste var för att Juliette inte berättade, eftersom hon var rädd att samma sak skulle hända henne. Det var hemskt dock, att gå runt och bära på en fantastisk kraft, och inte kunna använda den. Juliette hade reflekterat många gånger över vad hon skulle göra i en nödsituation, om hon verkligen, verkligen behövde använda sina krafter. Hon hade kommit fram till varje gång att hon hade använt dem, för annars hade hon aldrig kunnat leva med sig själv. Det hade dock aldrig hänt ännu, och skulle antagligen aldrig bli ett dilemma för henne här i Auradon.

Juliette tittade på sig själv i spegeln en stund och skakade på huvudet. Hon gick ut från badrummet och tittade på nattduksbordet, där en tiara låg. Hon tog upp den, betraktade den för en sekund och lade sedan ner den igen. Egentligen var hon alltid tvungen att bära den när hon var ute i det offentliga, vilket tyvärr även innebar skolan, men hon hade fått för vana den senaste tiden att inte ha den på sig. Lärarna på skolan verkade inte bry sig, och ingen hade talat om det för hennes föräldrar än. Hon suckade och drog på sig sin skoluniform. Det var skolans egna; en mörkblå kjol, vita knästrumpor, vit skjorta, ljusblå slips med skolans emblem och en mörkblå blazer, även den med skolans emblem. Juliette rättade till sin slips och kastade ytterligare en blick på kronan innan hon skakade på huvudet, tog sin ryggsäck och gick ut från sitt rum.

Väl inne i Aulan satte Juliette sig tillsammans med sina två vänner; Cora, dotter till Aurora och Phillip, och Melody, dotter till Ariel och Eric. De satt och pratade om hur spännande det var att de skulle få en ny elev till skolan. Rektorn harklade sig och började prata om samarbetet som nu hade inletts mellan Auradon och De förlorades ö, och att de skulle få en ny elev. Framför henne stod en stor skål med en massa lappar i; alla elevers namn på skolan. Hon avslutade sitt lilla tal med att personen som nu skulle bli framlottad skulle möta den nya eleven prick klockan 16 vid skolans grindar. Hon stack ner handen i den stora skålen och fiskade upp en lapp.
”Juliette (vet inte vad de heter i efternamn och hittar det inte haha)”. Salen blev knäpptyst och alla huvudet riktades mot henne. Hon log och nickade. Hon hoppades verkligen inte att lottningen var riggad, för hur otroligt var det inte att själva kronprinsessan skulle ta emot personen från de förlorades ö?

Evie stod framför spegeln och betraktade sig själv i den blåa klänningen, svart läderjacka, högklackade skor och svarta skinnbyxor hon fäste halsbandet om sin hals och började sminka sig. Röda läppar och svart runt ögonen, långa svarta ögonfransar. Allt i att få ett farligt utseende. Här var det till för att överleva, den som inte visade sig hård på ön överlevde inte.

Hon hade fått brev från Auradon att få komma dit till ön. Varför ville de ha dit en av dem? Var inte hela poängen med de förlorades ö att de ville slippa alla onda människor och deras avkommor? Evie var inte ens säker på att hon ville gå men modern hade tvingat henne till det. Modern ville ha den goda fens stav och Evie skulle fixa den till henne. Evie gjorde vad som helst för modern, för att hon skulle vara stolt för att hon skulle älska henne. Men kärlek, ömhet och sådant hade Evie inte fått av sina föräldrar. Sådant gjorde en svag och vek, istället hade hon fått slag och hårda ord, sådant härdade en.
Hon klev ut på balkongen och såg limousinen stanna på gården nedanför. En vit stor limousin, en sådan hade hon aldrig sett förr, här fanns inte bilar. Hon tände en cigarett för att lugna sina nerver och tog sin väska.
Fadern och modern fanns inte där för att vinka av henne däremot Daniel, Kroks son, Disa Hans dotter (från Frozen) de var hennes bästa vänner och hon skulle sakna dem. Hon hade önskat att de kunde följa med, utan dem kände hon sig ensam. Inte för att hon visade det. Hon sa hej då till dem och sparkade undan några ungar som försökte repa plåten på bilen innan hon satte sig i bilen. Dörren stängdes och den körde iväg. En magisk bro öppnades mellan ön och fastlandet som gjorde att de kom över. Den försvann igen och snart hade bilen stannat.
Chauffören öppnade dörren, gav henne väskan och visade henne till skolans grindar. Evie tände åter en cigarett för att dölja nervositeten och ge ett annat hotfullt intryck medans hon studerade det hela. Allt var så stort, ljust och rikt, inte alls som hemma där de flesta levde i slummen och även hon som prinsessa fick svälta ibland.

Eleverna hade börjat prata mellan varandra igen och rektorn avslutade samlingen och de började röra sig ut från aulan. Juliette kliade sig i nacken och lyssnade mest på vad Melody och Cora sa, de var exalterade båda två över att Juliette hade blivit vald. Själv hade hon blandade känslor. Det skulle såklart vara roligt att träffa den nya eleven, hon eller han kunde ju inte rå för vad hans eller hennes föräldrar hade gjort förr i tiden. Men en tanke gnagde ändå i henne; tänk om personen i fråga kände Gothel? Hon skakade på huvudet. Hon skulle inte ha några fördomar, bestämde hon sig för. Inte för att det var så lätt, men hon bestämde sig för att försöka. Om hennes föräldrar kunde påbörja det här samarbetet, så skulle Juliette minsann fortsätta det. Det var också en annan tanke som slog henne; var det redan bestämt från början att hon skulle bli vald som mentor? Hon visste att det säkert fanns några elever som trodde på det, men som inte sa det högt när hon var i närheten. Hon suckade och vek av i korridoren och in på sitt rum. Redan hade det placerats identiska möbler i rummet, så den nya eleven också fick säng, garderob och skrivbord.

Juliette bet sig i läppen och stirrade på kronan på nattduksbordet. Hon visste att hon borde ha den på sig, speciellt nu när den nya eleven skulle komma. Men hon ville verkligen inte. Hon skämdes inte över sin ätt eller framtid, men hon ville inte slänga det i ansiktet på den nya eleven heller. Hon visste ju inte vem hon eller han var, men oavsett så hade hon eller han antagligen det sämre ställt, i alla fall var det vad hon hade hört, att folk från de förlorades ö hade det sämre ställt än befolkningen i Auradon. Juliette suckade och plockade upp kronan. Hon placerade den på huvudet, tittade sig i spegeln och tog av den. Hon öppnade sin nattduksbordslåda och lade ner kronan där och stängde lådan. Hon skulle inte ha fördomar mot den nya eleven, och hon ville inte heller att hon eller han skulle ha fördomar mot henne.

När klockan var 15.55 gick Juliette ut genom de stora portarna och gick mot grindarna. Hon såg på håll hur en limousin körde upp, och hur en tjej klev ur. Juliette betraktade hur hon tände en cigarett, och hon blev plötsligt nervös. Hon gick fram till tjejen och harklade sig.
”Är det du som är Evie?” frågade hon och tittade på tjejen. Juliette såg lugn ut, men inom henne var det inte lika lugnt. Tjejen såg livsfarlig ut, som om hon kunde knäcka Juliette på mitten med en hand.

(Ändrade min mall till 16 år det kan du ju också göra och att skriva dit Auradon )

Evie betraktade den andra flickan med skarp blick, granskade henne från topp till tå misstänksamt. Denna lugna vänlighet var hon inte van vid och hon trodde att det var något lurt med det hela.
Även om flickan inte såg ut att kunna göra en mygga förnär visste man aldrig. Sedan kläderna? Evie rynkade lätt på pannan och nickade sedan som svar.
"Jo, det är jag, vem är du?" frågade hon och drog ett bloss och blåste sakta ut röken. Hon visste inte ens om det var tillåtet att röka här, men att bryta mot regler var hon van vid. Så överlevde man och så hade det alltid varit för henne.
Hon kastar en blick efter bilen då den kör bort och nu var de båda ensamma, men Evie kunde se övervakningskamerorna som var riktade mot dem. De vågade väl inte låta någon vara själv med henne. Evie kunde allt lista ut vad det sas om dem här, och var det inte deras eget fel? Var det inte dem som hade sänt dem alla till den förbannade ön och tagit allt bra själv?
Evie drar ett sista bloss och fimpar under skon och kastar fimpen på marken.
"Så vad ska jag ta vägen?" frågar hon och tar tag i sin väska, för inte trodde hon att hon skulle bli kvar här heller.

(Jag fixar )

Juliette log mot Evie. Hon försökte verkligen inte låta fördomarna ta över.
”Jag är Juliette, och är utsedd till att vara din mentor under din första tid här på skolan, se till så du kommer i ordning och sånt” sa hon och nickade mot skolan. Hon funderade på att säga någonting om rökningen, men det skulle Evie få reda på senare när de pratade om reglerna för skolan, så hon behövde inte ta upp det nu. Hon betraktade bilen när den körde iväg, och noterade att personen som körde inte ens sa adjö till Evie. Juliette harklade sig och pekade mot skolan.
”Vi ska in där, du ska dela rum med mig” sa hon och började gå in mot skolan. Hon ledde Evie genom korridorerna och bort till rummet som numera var deras, inte bara hennes. Hon öppnade dörren och klev in. Hon nickade mot den ena sängen.
”Den där är din, och som du ser finns det även ett par uppsättningar av skoluniformen” sa hon och tittade på den vikta högen som låg på den nya sängen. Juliette satte sig ner på sin egen säng.
”Har du några frågor?” frågade hon och drog lite i sin fläta. Hon undrade vem som var Evies föräldrar. Många av eleverna på skolan hade föräldrar vars historia var kantade med folk från de förlorades ö. Juliette undrade vagt hur det var på den andra ön, hon hade bara hört rykten.

Evie nickade och studerade åter Juliette, försökte komma på vems hennes föräldrar var, om hon borde hata henne eller ej.
Evie följde efter henne in i skolan. Hon var förvånad över att den var så stor, ljus, ren och så rik på något vis. Allt det som inte fanns på de förlorades ö fanns här. De gick genom korridorer kantade med elever som låtsades göra något annat men följde henne med blicken.
"Jag ser er." sa Evie högt till dem innan hon klev in i rummet och såg sig om. Rummet var stort och sängen enorm. Evies ansikte var uttryckslöst när hon såg sig om men hon var överväldigad av allt, inget sådant fanns där hemma. Men det var viktigt att inte visa några känslor, då kunde de närsomhelst vinna över henne, inte visa sig svag. Evie drog fram väskan till sängen och såg ner på skoluniformen med misstro.
"Ska jag bära en såndär, hela tiden?" sa hon med avsmak, uniformen såg verkligen fånig ut. Hon förstod väl att hon var tvungen. Alla verkade ju bära den.
Hon vänder sig sedan mot Juliette och betraktar henne.
"Vilka är dina föräldrar?" frågar hon skarpt och rättframt.

Juliette skrattade till.
”Japp, varje vardag. På helgerna får du välja vad du vill ha på dig. Jag lovar, du vänjer dig fort” sa hon och viftade med slipsen. Uniformen hade hon faktiskt vant sig vid ganska fort, och det var rätt skönt att slippa stå och bestämma sig varje dag vad hon skulle ha på sig. Hon rättade till kjolen lite och stelnade till vid Evies fråga. Den var väldigt rak och plötslig. Juliette kliade sig på tinningen. Det skulle ju komma ut förr eller senare, det visste hon ju. Hon hade bara hoppats att frågan skulle komma senare, långt senare. Hon gillade inte att bli annorlunda behandlad bara för att hon var kronprinsessa. Dock fick hon känslan att det inte skulle hända med Evie.
”Rapunzel och Flynn Rider” sa hon och tittade på henne.
”Vilka är dina då?” frågade hon tillbaka, lugnt och rakt, och tittade Evie rakt i ögonen. Lika bra att möta skarpthet med skarphet, eller något. I alla fall inbillade sig Juliette att det var bra. Hon ville ju inte att Evie skulle tro att hon var en mes, vilket hon fick en känsla av att de flesta på de förlorades ö trodde om befolkningen på Auradon. Det var inte sant, i alla fall inte i de flesta fallen och definitivt inte hos Juliette. Hon satte sig med benen i skräddarställning i sängen och funderade på att nämna något om att hon inte hade sett Evies föräldrar vid grinden, men hon avstod. Hon visste ju faktiskt ingenting om Evies relation med hennes föräldrar, om de ens levde. Så hon valde att avstå från följdfrågor förrän hon hade besvarat den första.

"Bra att de inte bestämmer på helgerna." muttrade Evie hon var inte alls glad för den fula uniformen. Men hon kanske kunde sy om den, bära den annorlunda eller sminka sig snyggt till. Något måste hon göra hon kunde ju inte gå runt och se lika mesigt mjuk och snäll ut som resten här.
"Åh, så det är prinsessan jag har att göra med. Prinsessan till dem som tvingat oss till ön." svarade hon skarpt och mötte stadigt hennes blick.
"Men just det är faktiskt inte ditt fel." fortsatte hon sedan. Något som bevisade att hon faktiskt inte var så hård som hon föreställde och inte tänkte hata i förväg. Men att hata var så enkelt och hade Juliette varit någon annan så hade det lilla uns av hat hon kände inte funnits där. Evie visste väl att det inte var Juliettes fel, men hennes föräldrar hade dömt dem alla på ön och att ta henne hit var deras sätt att gottgöra?
"Den onda drottningen och Gaston." svarar Evie och möter hennes blick, imponerad av att faktiskt se lite tåga i flickan. Hon kanske inte var så urbota korkad och mesig trots allt.
"Så ja, jag är prinsessa med." flinade hon till i något som skulle vara ett leende men mer blev ett hånleende. Det var åter en sak man inte fick eller kunde göra på ön.