PRS mellan TildeW och Hufflepuffisen

Här är tråden Hufflepuffisen

Mall-

Namn:
Ålder:
Kön:
Elevhem:
Gillar:
Ogillar:
Bakgrund:
Övrigt:

Förlåt att jag inte hinner med mallen! Men lektionen börja

Ingen fara, that's life!

Namn: Vanessa Pendleton
Ålder: 17
Kön: Tjej
Elevhem: Hufflepuff
Utseende:

Gillar: Promenader, förvandlingskonst
Ogillar: Trolldomshistoria, mobbning
Bakgrund:
Halvblod. Mamma Miranda är häxa medan pappa Christopher är mugglare. Vanessa har växt upp med mottot "hårt arbete lönar sig" och det är därför som hon har hamnat i hufflepuff. Hon får ofta bra resultat på prov och liknande, men till följd av hårda studier och inte talang (och därav blev det hufflepuff istället för ravenclaw).
Övrigt: Vanessa kan vara lite blyg innan man lär känna henne, då hon är desto mer utåtriktad. Om man kommer nära henne, är hon mycket lojal.

Glömde utseende, haha


Namn: Charlotte Belcourt
Ålder: 17
Elevhem: Ravenclaw
Utseende:

Gillar: Böcker, höst, te och doftljus
Ogillar: För mycket ljud, inkompetenta människor
Historia: Charlotte är född och uppväxt i Brighton i södra England. Hon är äldsta dotter till Magnus och Ines Belcourt och äldre syster till Nathaniel (12) och James Belcourt (10). Belcourt familjen är renblodig med rötter i Frankrike långt tillbaka i tiden. Båda hennes föräldrar var sorterade i Ravenclaw precis som hon, medans Nathaniel blev sorterad i Hufflepuff Är en toppelev i skolan och är mycket omtyckt av sina lärare. Hennes dröm är att bli en av de mest framgångsrika kvinnorna i magivärlden utan att behöva jobba för Ministeriet. Förutom att vara en exeptionell häxa är hon en flitig pianist och balletdansös, båda har hon hållt på med sedan en tidig ålder. Har dessutom varit intresserad i Severus Snape sedan sitt femte år. Är även an animagus (Fjällräv)

Känner de varandra förresten?

Vill du börja?

Vanessa kan ju känna Severus och Charlotte marodörerna och på så sätt lär de känna varandra kanske?

————————————————-
Charlotte satt ensam i en kupé. Tåget hande inte börjat rulla än, men hon var nervös. Det var trots allt hennes sista år och, herregud, hur skulle hon förklara för James Potter och Sirius Black om Severus Snape, Snivellus . Hennes bleka händer darrade i knät. Charlotte var en Ravenclaw, men trots detta fick hon vara en del av marodörerna, hon visste om Remus Lupins största hemlighet, hon var själv en animagus, en fjällräv. De hade alltid ogillat hur hur bra överens hon kom med deras så kallade ”fiende”, men aldrig hade hon trott att hon skulle falla för någon som honom.

(Super!)

Vanessa satt mittemot Severus i kupén. Hon såg fram emot att sista året snart skulle börja samtidigt som hon undrade vad i all världen hon skulle göra efteråt. Severus å andra sidan ville nog bara komma härifrån så snart som möjligt. Hogwarts hade inte blivit den drömmen för honom som det var för henne. Vanessa tyckte inte om hur de andra retade honom. Men det var bara ett år kvar, så det skulle han nog stå ut med.

”Hej, Charlotte!” Sade James och stack in sitt huvud genom kupédörren.
Hennes hjärta började direkt bulta, var det dags för henne att säga det nu? Eller skulle hon vänta? Panikslaget gav hon honom ett vänligt leende. Remus var den enda som visste om någonting och han nickade sakta bakom James.
”Hej, hörni!” Sade hon. ”K-kom in, jag behöver prata med er..”
Sirius och James såg oroligt på varandra. Nervositeten måste ha hörts i hennes röst när hon hade börjat tala.

Allt började första året. Hon barn inte en speciellt populär elev men många vänner i Ravenclaw. Många sade att hon lät sin intelligens förstärka hennes ego, och det var ju såklart lite sant. Men hon var en exeptionel häxa, det kunde de väl ändå inte neka? Remus hade varit den första som såg henne för den hon var, han hade varit den vänligaste personen hon träffat den dagen på skolgården under jul. Han hade introducerat henne till James och Sirius några veckor senare, och trotts att de var osäkra på om de ville ha henne omkring hade de tillåtit henne, och med tiden hade det släppt. Severus däremot hade hon träffat under sitt tredje år, under en av de gången James spelat ett spratt på Slytherinpojken, som hon senare hade förälskat sig i. Genast hade hon tyckt synd om honom, och bett om ursäkt för deras beteende efteråt. Det tog ett tag innan deras vänskap faktiskt hade tagit sig någonstans, femte året, samma år som hon sett vem han egentligen var. De hade spenderat vissa dagar tillsammans under loven, och Remus var den ända som visste om det.

”Charlotte? Charlotte?” Sade Sirius och viftade med sin hand framför hennes ansikte.
Charlotte såg på honom förvirrat, hon måste nog ha försvunnit in i sina tankar.
”Förlåt” mumlade hon och såg ner i sina händer.
Sirius gav ifrån sig ett lätt skratt.
”Det är okej, vad var det du ville säga?” Sade han och lade sin hand över hennes.
Han var attraktiv, det måste hon erkänna, sådär att man inte kan hjälpa att ha ett litet crush på honom, men inget seriöst.
”Det är bara... Severus..” började hon, men han inte långt innan James avbröt.
”Vad har Snivellus gjort nu? Har han gjort något mot dig? Jag lovar dig Charlotte om han har gjort något mot dig ska jag döda honom” sade han, ilska i hans ansikte var tydligt.
”Nej! James, det är bara... Han är en ängel mot mig, jag gillar honom... Väldigt mycket” sade hon.
Det var då polletten föll ner för de. Sirius kvävde ett skratt, James såg argare ut än innan, men inte på henne.

För Vanessas del skulle sista året bli tufft. Hon hade aldrig haft särskilt lätt för skolan och skulle bli tvungen att plugga ihjäl sig under det kommande året. Vanessa förstod bara inte hur hon skulle ha tid. Under de tidigare åren hade hon varit tvungen att lägga ner dubbelt så mycket tid som alla andra för att klara av studierna. Nu när FUTT-testerna närmade sig och alla andra pluggade dygnet runt - vad skulle hon nu göra? Hon suckade.

Severus hade hört henne suck och tittade upp. "Oroa dig inte, vi hjälper varandra" sa han. Vanessa nickade och log. Om det inte hade varit för Severus hade hon aldrig överlevt Hogwarts. Han hade varit där och tålmodigt förklarat för henne, antagligen som ett diskret tack för deras vänskap.

James reste sig upp utan ett ord till, självklart skulle han reagera såhär. Att hon inte ha tänkt på det innan, att inte Remus hade tänkt på det innan.
”James, snälla...” försökte hon, men James höll bara upp handen.
”Jag är inte arg på dig Charlotte, det är Snape som är problemet” sade han och gick ut från kupén, James inte långt efter.
Remis gav henne en sorgsen blick innan han gesterade att de skulle följa efter. Precis som det varit skrivet i ett manus stod James utanför Snapes kupé, hans händer i två knytnävar och gick fram och tillbaka innan han drog upp dörren.
”Ser man på! Snivellus som aldrig kan nöja sig med vad han redan har! Först ska du ha Lily och nu även Charlotte!” Sade James och gick närmare Severus.
Charlotte kände tårarna ögonen, men torkade snabbt bort de innan hon riskerade att gråta inför alla.
”James!” Ropade hon. ”Det är ingen idé”
Hon tog fram tin trollstav, hon ville inte använda den, men bara ifall att. James skakade på huvudet och vände sig mot Severus igen.
”Jag vet allt...” sade han.

(Förlåt för sent svar, har haft fullt upp i skolan)

Vanessa hörde hur det var några som gick ute i korridoren men tänkte inte så mycket på det. Det var vanligt att de yngre sprang omkring och letade efter någon eller något. Plötsligt slogs dörren upp och där stod James Potter. Kunde de inte låta Severus vara någon gång? Vanessa suckade djupt. Bakom stod en tjej, som hette Charlotte enligt vad James stod och sa, som var tydligt upprörd över det hela och försökte få James att låta bli.
Vanessa uppskattade att det var någon mer som försökte få James och hans vänner att sluta mobba Severus men förstod också att hon låg bakom James utbrott.
"Kan du aldrig låta honom vara?" sa Vanessa till James. "Vad anklagar du honom för att ha gjort nu? Pratat med en tjej? Jag trodde sånt var tillåtet. Och jag trodde i alla fall inte att du fungerade som någon slags domstol på Hogwarts!"
Vanessa tog ett djupt andetag pch försökte lugna ner sig. Det var sällan hon fick vredesutbrott men hon var så trött på den eviga mobbningen och på att se Severus innesluta sig själv allt mer ju längre den pågick.