watch me rise [prs]

watch me rise

boknörd_, och WeasleyHufflepuff ska rolla HoO här! feel fre to read, men bara vi skriver ♥
Tredje delen på våra tidigare rollspel [1, 2] och det här utspelar sig under The Blood of Olympus. Här hittar du vår anslagstavla för rollet på Pinterest♥


Mall


boknörd_s mall


WeasleyHufflepuffs mall


Now paranoia's setting in and I'm falling from these stars again
While every part of me screams, "hold on"
Cause if you can't learn to bend then you break
Oh my God, how long does it take?
Every lesson we learned took so long
But it made us strong

Andra karaktärer


Gudar



I-I-I-I'm still standing, I-I-I-I'm still climbing
Even when the rest are falling, the rest are falling
The rest are falling
I-I-I-I'm still standing, I-I-I-I'm still climbing
Even when the best are falling, the best are falling
The best are falling
You say, say my name
Cause once I get my head above the clouds
I'm never coming down

Sorry HAha, tog lite tid♥♥♥

Namn: Noema (Nema) Willson
Ålder: 16
Kön: Ickebinär. Henom/Hen
Utseende: Håret e kopparrött med både ljusa och mörka slingor. (det är ungefär till bröstet), och ganska slitet. Hen är 169 cm lång, ganska slank kropp. Magrutor efter boxningsträningen. Dem fylliga läpparna är prydda med några fräknar, och tänderna är jämna. Kinderna är lite urholkade, men det ser inte för 'skinny' ut. på vänstra kindbenet har hen ett vitt tio centemeters ärr från (sea of monsters) Luke castellan. Klär sig oftast i lösa jeans, och Band T-shirts, och Dc Martins kängor.

Gudomlig förälder/stuga: Poseidon, stuga 3
Familj: Kelli Willson, 38 år (Mamma)
(Mer avslappnad tho) Nicolas Williams, 43 år (Styvpappa)
Willy, William, 4 år (Halvbror)

Dem alla bor i en tvåvåningslägenhet inne i Manhattan.
Bakgrund: Hela henoms liv har hen levt ensam med sin mamma i Brooklyn. När hen var tio träffade Kelli, Nicolas Willson. Tillsammans flyttade dem till Manhattan, vilket inte alls var en höjdare för Nema. Senare hade hen fått veta att hen skulle få ett syskon, William, vilket var nästan droppen för henom. Dem var allmänt trevliga mot Nema, men det märktes tydligt att dem inte ville ha hen där. Hen rymde hemifrån och slängdes ut på ett oväntat uppdrag.
~Efter det~
Hen kom tillbaks till sin mamma bara några månader efter att dem kommit tillbaks från uppdraget, med gipsad vrist.
Hon hoppade över det året i skolan, på grund av sjukskrivning. Depression. Året då hen fyllde fjorton kom hen tillbaks till verkligheten, trotts det är hen ionte helt frisk. Hen började på Avenues: The World School och fick medelmåttiga betyg. Hen hamnade ofta i trubbel, ljög ofta och höll sig ifrån alla. Brottning var ett sätt att hantera sorg och ilska.
Styrkor (högst fyra) : Skicklig med kniv och svärd, bra på att slåss utan vapen, snabb.
Svagheter (minst två) : När Nema känner sig orättvist behandlad käftar hen emot utan minsta tvekan, vilket kan orsaka bråk, Och hens familj, som hen skulle gör vad som helst för att hjälpa. Mörkret är henoms största rädsla. Sårbar psykiskt, lätt påverkad
År på lägret: ett halvår när henom var 12, annars har hen bott i Den dödliga världen.
Övrigt: Nemas Vapen:

Aten, Grekland.
Båda namnen lämnar kvar en eftersmak av skräckblandad förtjusning.
Solstrålarna stänker över byggnaderna nedanför oss och dränkte dem i gyllene pölar. Medelhavsluften är ljummen trots den tidiga morgontimmen och det doftade hav, en lukt jag associerar med Percy.
Vi är i staden, i landet, rättare sagt, där allt hade börjat.
Jag stänger ögonen i blott några sekunder, försöker föreställa mig känslan av salt havsvatten mot huden, den varma, vita sanden på strandkanten mot fötterna.
Det går inte, och istället får jag bara den här skavande skuldkänslan.
Seriöst, Hazel, hur kan du tänka på en typisk medelhavssemesternu?!
”Nästa stopp, Olympia!”
Leos röst studsar ut över skeppet, som om solen bestämt sig för att lägga till ännu en solstråle.
Bredvid mig fnyser någon till - denna någon råkar vara Nema - och hen för ciggaretten mot läpparna.
”Hej”, säger jag, studerar det fränkefyllda ansiktet i ögonvrån. Den tjocka, röda håret täcker mer än hälften och endast de havsgröna ögonen verkar våga sticka ut bland det andra. Solen blänker till i dem också, som i det klarblå havet under oss.
En nickning och ett harklande från Nemas håll får mig att skuldmedvetet vända bort blicken, för jag har ingen rätt alls att betrakta henom.
”Hazel!”
Percys röst, som har genom åren blivit mycket mörkare på sättet som om han bär tyngden av hela världen på sina egna axlar, når mig från vårt samlingsrum.
Han hoppar ut på däck innan jag hinner svara, och det svarta håret spretar åt alla håll. De sjögräsgröna ögonen verkar lysa mot mig när han med snabba handgestikulationer och ordsvängar.
”Så vi ska alltså.. typ, träffa Nike?”
Nemas plötsliga uppenbarelse får Percy att haja till, liksom förvånat.
”Eh.. det kan man väl säga”, svarar han långsamt, liksom undviker att få ögonkontakt med henom. Käkarna har också en annan sammanbitenhet. ”Vi ska hjälpa henne.”

Nema flinar till, och det glänser till av farlig ironi i de gröna ögonen.
”Och jag är inte inbjuden till hedersuppdraget, ser det ut som.” Det ser inte ut som om det är mena att låta så vasst, men Percy ser ut som om någon tryckt en kniv mot hans strupe och så dyker samma bittra ironi upp i hans ögon också. ”Men det är okej, jag förstår ju varför. Ni kan ju inte ha med någon som mig när ni ska rädda hela jävla världen.”
Percys käkmuskel är så spänd att man ser det på utsidan, och läpparna är så hårt sammanpressade att jag först inte tror han kan prata.
”Jag hade faktiskt tänkt leta upp dig och fråga om Ni skulle vara sugen på ett sådant hedersuppdrag, men jag tror det har gjort sig rätt klart att Ers höghet inte är passlig inför det”, snäser han. ”Vet du vad, Nema, om du ska fortsätta så här kan vi väl lika gärna dumpa av dig i Grekland så får du leva lyckligt i resten av dina patetiska dagar, för jag orkar faktiskt inte höra dig klaga på allt och alla på det här skeppet som faktiskt försöker göra något jämfört med dig! Fattar du det?”
Sedan snor han runt på hälarna och så är mina förhoppningar på en något idyllisk morgon förstörda. För när Percy blir arg sådär, då är han arg och det betyder att alla borde vara det.
Det rosslar till när Nema andas ut, och så står jag återigen själv på däcket med bara den viskande vinden att prata med.

Jag tittade ned på giftet jag höll fast mellan fingrarna, skämdes över att jag stod o rökte, där alla kunde se. Bara tanken på att jag gjorde det borde göra mig generad, men det blev jag inte. Jag slappnade av i armen och cigaretten dök ned mot det där turkosa vattnet. Jag vände mig mot Percy, kollade med trötta ursäktande ögon på hans svarta hår. Ögonen var sådär intensiva och jag ville inte kolla in i dem. Inte nu.
"Hey, sorry- okej? Går igenom något, borde liksom inte dra ut det på er.. och du behöver inte skrika, det räcker med att du glor"
Percy hade inte velat snacka på flera veckor, och han verkade nöja sig med att slänga ilskna blickar på mig typ varje gång jag drog efter luft.
För en gångs skull verkade han tystna. Jag drog efter luft, beredde mig på att fortsätta. Orden som okontrollbart rann ur mig lät som ett väsande.
"vet du hur jobbigt det är att vara den minst omtyckta personen? Fan hela tiden asså. JAg har slutat försöka göra gott intryck på folk för det funkar aldrig. Fattar om du vill bli av med mig- det svider- men ge fan i att göra bort mig inför hela jävla besättningen!"
Jag drog mig bort från honom, skulle just vända honom ryggen, då han med behärskad röst sa "Nema".
"Du-" Han drog handen över håret som om han famlade med orden " du var med och räddade Nico.. Du va liksom där vid dödens port.. " Du hjälper till, förlåt.
Fem enkla ord, percy. fem. MEn han säger dem inte, och jag går därifrån med en uppgiven suck.

~
Cause I know I can treat you better than he can
And any girl like you deserves a gentleman
Tell me why are we wasting time
On all your wasted crying
When you should be with me instead
I know I can treat you better
Better than he can

Give me a sign
Take my hand, we'll be fine
Promise I won't let you down
Just know that you don't
Have to do this alone
Promise I'll never let you down

Tomhet.
Ekande, hjälplös tomhet väller mot mig som en massiv tsunamivåg, där jag sitter i mörkret i min cell.
Om man nu kan kalla det cell, vill säga.
Väggarna är av - cement, tror jag - mörkgrå, och om det inte varit för den dystra färgen hade det känts som om jag satt i insidan av ett ägg; för det fanns inga hörn och det var ovalt och runt.
Högt upp, så att jag inte kan nå den, sitter en liten glugg. Inget solljus kommer igenom den; de tjocka järnstängerna hindrar den.
Det finns en dörr också; men den är av stål, tjockt, tjockt stål och har ett handtag på insidan; den är vandaliserad, och jag tror det var jag som utförde våldet mot den, men jag har inget minne av det heller.
Mina händer är stela och när jag drar dem mot varandra känner jag att det är stelnat blod. Jag undrar om det är mitt eget.
Stegen hör jag innan personen rasslar med sina nycklar, och jag hör att de är flera - tre? - med tanke på rösterna. De viskar, men jag hör dem. Klart jag hör dem, vad tror de om mig?
”-kallar henne livsfarlig, så ja, Henning, klart jag tror på Luke”, snäser den ena. Rösten påminner om två tegelstenar som slipas mot varandra, och mannen..
Han ser ut att vara instängd mellan två dimensioner, som om han varken lever, eller varken är död. Rysningar löper längs min ryggrad, och jag ställer mig upp, armarna framför mig i försvar.
”Hazel, det är bara jag.”

Det är Luke, han röst är lugn och stadig och tom på känslor men ögonen, de isblå ögonen, borrar sig in i mig, liksom flyktigt. Han doftar rädsla.
”Det är inte bara du”, säger jag defensivt, och det låter kallare än jag tänkt mig. Den ena mannen, den halvdöda, ger mig en kylig blick och spottar på det smutsiga golvet.
”Hazel Brooks”, säger han till sist. Men vid gudarna, vad är det med folk och att säga mitt för-och efternamn istället för att förklara något? ”Du undrar säkert varför vi är här.” Mannen gör en svepande gest, som tyder på att han talar om Henning (en gråhårig, tanig man som ser nervös ut), sig själv och Luke. Och han kan ge sig fan på att jag vill veta varför jag är inlåst i en rutten äggcell.
”Vi..” Han pekar på mig, sedan på sig själv. ”Eller rättare sagt jag, har ett… förslag.”

Åh, gode gudar. När någon säger så slutar det aldrig bra.
”Mitt namn är Nero. Den romerska kejsaren kanske du minns mig som.” Det låter som om jag kommer minnas honom mer efter det här. Det är nog meningen. ”En ny era kommer uppstå. En utan olympierna, halvgudar, monster till motståndare. Alla skulle lyssna på mig. Du skulle kunna hjälpa till, ser du, och jag skulle ge dig nåd. Låta dig leva. Och dina vänner, om du så önskar. Men först…” Nero drar in luft, långsamt, men jag misstänker att han inte behöver syre för att leva. ”Du skulle kunna bli ett massförstörelsevapen, Hazel Brooks. Jag skulle skona er, alla halvgudar, om du bara utför en.. liten… tjänst åt mig.”
Det börjar smaka syrligt i munnen och min vision börjar bli röd i kanterna. Luke ser nervöst på mig.
”Jag avstår.”
Jag vill inte höra vad han har i åtanke. Och jag kommer aldrig utföra det. Aldrig, aldrig, aldrig .
Neros mun spänns.
”Du hörde inte ens..”

”Jag gör det aldrig, okej? Jag dödar inte frivilligt!” Det sista kommer ut i ett sammanbitet skrikande. Mina lungor värker; brutna revben, misstänker jag.
”Hazel”, börjar Luke, halvhjärtat. Han vet att han inte kan övertyga mig. Och Nero ser också ut att förstå det.
”Henning..”
Ett namn, ett litet namn, får den taniga gubbens rynkiga hud att förvandlas till svart, bubblande materia. Hans ansikte smalnar till, tänderna blir sylvassa.
”Du kommer ångra dig, Hazel Brooks. Du kommer se hela världen brinna ner till aska vid din hand, och det kommer inte finnas några chanser för dig att rädda dina vänner.”
Och så är Henning över mig. Han har krympt till en fladdermusliknande varelse, och han luktar fränt. Som frätande syra. När den träffar min hud bildas ett brännsår och smärtan exploderar i sidan. Jag fångar Lukes desperata blick, ser hur han försöker göra något; det här borde inte vara möjligt, doppet i Styx borde ha förhindrat det, men det händer ändå och allt omkring mig blir svart.
Det sista jag minns är Lukes ursinniga vrål blandade med mina egna.

Jag står framför dörren, den dörren som är så lik allas andra, ändå vet jag att det är hennes. Jag drar upp näven, knackar försiktigt på dörren, hoppas att hon inte är där. Ändå gör jag det.
Det första jag säger är "Kan vi prata?" innan hon släpper in mig, och just där, känns det som om jag skulle få en hjärtattack.
"Vad gör vi?" Jag andas in, försöker tänka på luften som just då förs in i lungorna, ut i blodet. Bara för att inte tänka på det alldeles för skrämmande snacket jag länge fruktat. "Med oss , menar jag"
Hon är tyst en stund, dem elektriska ögonen genomskådar mig på det där sättet som får mig att tro att hon kan höra alla mina tankar. "jag vet"
Orden är stadiga, men bakom dem finns något mer.
Jag vill inte vara den där som håller ifrån sin flickvän från sina vänner, eller någon som kräver all hennes tid. Men känslan som bara inte håller sig borta, den jag får när hon inte är i närheten, är så olidlig. Jag känner mig självisk rent ut sagt.
"Är det något mellan dig och Leo?" orden bara slinker ur mig, låter stelare än jag tänkt. Men svaret är minst lika stelt.
"Nej, Nema"
"Vad vill du gör nu?" Hon tittar upp på mig, ögonen är glansiga.
Det gör ont. Det gör ont att se henne sådär.
"ska vi lägga skiten bakom oss? Eller vill du ta en paus.."
Jag behöver kämpa för att hålla rösten stadig, känner mig generad där jag står.
Och så tar hon ett steg fram, lägger händerna runt halsen om mig, kysser mig. Läpparna är så mjuka, smakar Hazel, och vanilj. Jag besvarar kyssen, känner hennes kärlek inom mig, Hon gråter, och just då kan inte jag heller hålla tillbaks tårarna. Dem bara väller ned, och glädje och sorg blandas i ett. Hon drar sig försiktigt undan, lägger händerna om mina kinder. Vi bara står där, och ändå kunde jag göra det hela dagen. Jag pressar läpparna mot hennes, lägger handen på hennes midja. Ett skratt smiter mellan läpparna, ett lågt, men sant. Just då känns allt så lätt. För hon är där, med mig, så nära.

Nemas havsgröna ögon hypnotiserar mig, får mig att glömma resten av världen. Just då är jag tillåten att glömma Leo, Luke, Kronos, mamma, gudarna, Gaia, uppdraget; allt som slagit omkull min värld på så lite som tre och ett halvt år.
Jag sluter ögonen, vilar min panna mot hens. Nemas friska andedräkt träffar mig i ansiktet när hen andas ut.
”Hazel”, mumlar hen, och jag hör på rösten att ett leende skuggar sig på ansiktet. Jag vet inte varför, men det får mig att skratta till under andan och pressa läpparna mot hens spetsiga näsa.
”Vad ska jag ta mig till med dig, Willson?”
——
”Nema?”
Jag flyger käpprakt upp i sjukhusbritsen - vilket inte verkar så smart, då en brännande smärta genast sprider sig i sidan - flämtar, försöker hitta andan. 

”Hemskt ledsen.” Det är en kille med solgudens tillkännagivande guldlockar som pratar. Han rotar runt bland några burkar med läkemedel. ”Din kära Nema är borta. Puts väck.”
Mitt tolvåriga jag vill påpeka hans otrevlighet, men när han vänder sig mot mig finner jag inte de orden. 
Det solbrända ansiktet är ungt, han är i samma ålder som mig skulle jag tro - men ögonen, de är klarblå och reflekterar mina.
Min mun blir torr.
”Det förväntade jag mig väl ändå”, svarar jag kort. ”Ville väl inte inse det.”

Killen nickar, och ett nästan gillande hum vibrerar från hans strupe.
”Det kanske ligger i den mänskliga naturen”, säger han sedan. ”Att känna på sig något, men inte vilja tro på det, du vet.”
Det blir tyst efter det, men inte stelt. Jag koncentrerar mig på att andas bekvämt medan han sorterar glasburkar.
Resten av sjukstugan är tom.
”När du sov, var det någon som försökte prata med dig. Irismeddelande.” Blondinen bryter tystnaden, men han är bortvänd, ryggen är mot mig. Jag chansar att personen som försökt skicka ett IM till mig är mamma - jag hade vanligtvis trott Nema, men hen stack utan att säga något, så varför höra av sig?
”Tack”, svarar jag, reser mig upp trots smärtan. Den är inte högst upp på min prioritetslista. Jag rör mig försiktigt mot dörren, mot nästa hållplats; stuga tre. De har en fontän där och minnena är inte tillåtna nu. Inte för att jag kommer tillåta dem slinka förbi nån annan gång heller; Nema är borta. För alltid.
Bara att inse.
Precis innan jag stänger dörren bakom mig säger killen något igen.
”Och du heter?”
Jag stannar till, döljer leendet som hotar att kröka mina läppar. Den här killen är direkt och jag gillar det.
”Hazel, Sunny D. Själv?”
Jag hör honom frusta till.
”Will Solace. ”

"förlåt." säger jag samtidigt som mina händer trasslar in sig i hennes hår. "För att jag alltid är så uppkäftig. Jag vill inte hindra dig från att ha vänner... Jag vill bara säga att jag verkligen gillar dig. Liksom mer än alla band. Liksom Nirvana och sen så har vi ju banana split. Jag skämtar. Älskar dig. Du behöver inte säga tillbaka."
"Det är okej. Just nu. Vi tänker inte på det" Hon pressar sina läppar mot mina, och vi bara ligger där, mittemot varandra, utan att riktigt göra något. Det bästa jag gjort på länge. Bara varit där. med Hazel, utan att behöva tänka på allt som är jobbigt. "Kan vi vara kvar här hela dagen? Eller typ förever"
"I wish" Skrattade jag, och hon stämde in.
~

"Come as you are, as you are, as i want you to be as a frie..." Min röst dog bort samtidigt som musiken.
"Come on!!" Skrek Natasha frustrerat då hon slog till den gamla radion med näven. "VAd är grejen med att köpa begagnat om skiten inte funkar?!"
"Den är begagnad. obviousley" JAg flinade åt henne och hon tillbaks. "VArför köpte du den egentligen? it's totally crap. Förutom musiken of course"
"Euhm.. Du vet.. Den e snyyggg..." Hennes lila hår fladdrade i vinden. Vi är uppe på hennes tak. Fårfällar ligger utspridda här och var, och tomma ölplintar var staplade som om det skulle föreställa en soffa. resten av grejerna var som hämtade från ett gammaldax vardagsrum.
Det enda stället jag faktiskt brukade gilla att vara på. Inte ensam då, förstårss.
Natasha och jag gick i samma skola, och efter att jag lämnat lägret blev hon min vän, som en ankarlina.
JAg älskade henne på ett sätt. Som en syster jag aldrig skulle få. Så lika, så olika. Systrar.

Jag skrattar med Nema.
Jag har ingen aning om hur jag får det att låta glatt. Och bekymmerslöst och osårbart.
Men det mesta jag gör verkar i andras ögon se ut så.
Jag tänker inte mer på det innan jag låter min mun pressas mot Nemas panna.
Sedan rullar jag bort från henom, reser mig upp från sängen.
"Vi har ett uppdrag att förbereda oss för", säger jag, andlöst. "Juno..." Jag pausar vid namnet, spottar ut det. Som om det var giftigt. "..berättade ju för Jason att vi skulle söka oss till Nike, nu på Olympen. Det är dit vi ska."
Medan jag låter halva min koncentration ligga på att berätta detaljerna för Nema drar jag av mig det vita linnet, ersätter det med en orange tröja från Halvblodslägret. Den luktar hemma; frisk luft blandat med motorolja och gräs och hav. Jag slänger på mig Leos arméjacka (som jag inte tänkt ge tillbaks på ett tag) innan jag fortsätter.
"Och då är det jag, du, Percy och Leo som ska vara med. Okej?" Jag tar en övergiven hårsnodd från bakfickan på mina jeans, snor den runt mitt sandblonda hår. "Och att vi skulle försöka ta kontakt med Apollon och Artmeis. De håller tydligen till på sin hemö. Sparkade från Olympen i NYC eller nåt. "
Jag suckar och innan jag hunnit hindra det har en gnutta av bittherhet jag känt mot gudarna genom åren sipprat igenom den. Någonstans i bakhuvudet viskar en ond, liten röst att Neros förslag kanske inte var så dumt ändå, men jag tränger bort den. Mot Nema ler jag. Jag har lärt mig dölja hur det egentligen känns, lärt mig att få det att se ut som om jag ler med ögonen samtidigt. Det gör man tillsist. Jag tror jag har ärvt talangen att skådespela från mamma (inte för att Zeus skulle vara odramatisk nu eller så).
Jag finner mig att tänka att en av fördelarna med Leo är att man inte behöver låtsas. För det känns som om jag måste hålla ihop runt Nema. För hens skull. För att jag älskar henom.
Men med Leo kan jag liksom bara släppa allt. Vara sur och bitter utan att han bryr sig. Ibland bitchar vi bara tillsammans och det är skönt.
"Ska jag fläta ditt hår?" frågar jag Nema istället, men hen skakar på huvudet med ett flin.
"It's okay, baby."
Jag höjer på ögonbrynen men låter bara ett enkelt skratt vara svaret.
----------
"Så ni valde att komma ut ur ert krypin nu?"
Det är Piper som säger det. Hennes kalejdoskopiska ögon är oroade. Jason blev skadad rätt ordentligt.
"Mhm"
Det är Nema som svarar och hen ser rätt självbelåten ut. Det får mig att vilja nypa henom i armen. Hårt.
"Leo hälsar att vi landar snart", säger Percy. De havsgröna irisarna lyser halvt roat mot mig och i en bråkdels sekund ser han till och med orolig ut. Antar att han har axlat rollen som överbeskyddande storebror för mig, trots att det borde vara Jasons uppgift, men jag klagar inte. Percy är också nån jag kan sluta leka stark runt. För jag är inte stark på det sättet jag önskat.
----------

Skrivet av Venla

Tidshopp
Leos perspektiv:
Annabeth fäller ut landbryggan på skeppet, och med Nema, Hazel och Percy kliver jag in. Vi står på Olympia, och en frisk havsbris får det sandblonda håret i Hazels hästsvans att vaja i takt med vinden. Det är en lugnande vajande, vilket står i skarp kontrast till hur Hazel känner sig. Det är inte så uppenbart för alla andra, men jag är rätt säker på att Percy, och kanske Nema, ser hur spänd hennes hållning är under den rätt smutsiga militärjackan (som för vidare notis är min). Kindbenen står ut i sammanbitenhet och resten av musklerna runt munnen också. En liten rynka finns mellan hennes välformade ögonbryn.
En av er är ämnad att dö, sa Nike, och jag är säker på att de är orden som spökar i hennes hjärna, men hon döljer det mycket bättre än Nema, vars havsgröna ögon flackar runt. Det eldröda håret är rufsigt och är lite bränt i topparna (inte mitt fel att Percy bestämde att vi skulle teama ihop), men den fräna lukten har som tur är försvunnit.
Tillsammans möter vi Annabeths skarpa, klarblå ögon, som oroligt letar efter skador på sin pojkväns figur. På båda hennes sidor kliver Frank och Hazel Levesque fram, med armarna i kors.
”Nå?” Säger Annabeth tillsist. Orden är mer passande för en rättegång, och trots att de kommer ut så mjukt börjar min hjärna febrilt söka efter allt dåligt jag någonsin gjort i mitt liv.
”Okej, så vi ska tydligen hitta något som kallas Helarens bot”, börjar Percy. Jag ser i ögonvrån hur Hazels händer darrar.
”Det känns som om det har något med Apollon att göra”, föreslår jag. Annabeth ser på mig i en kort sekund och jag förväntar mig att hon ska se ogillande ut, men det ser nästan ut som.. respekt? I alla fall någon udda form av det.
”Och vi skulle söka upp honom och Artemis, såå..”, muttrar Nema, kastar en blick på Hazel. Hen har varit konstigt tyst enda sen vi slogs i arenan.
”Precis.” Hazel nickar, lägger sin arm på Nemas vilket får uttrycket i dennes ansikte att lysa upp. ”Men grejen vi behöver det till…” Hon tystnar, hostar till och harklar sig. ”Det är en av oss öde att dö. Därför…”
Hon harklar sig igen, men hon behöver inte upprepa sig. Det blir tyst på skeppet, bara andetagen från oss alla hindrar mig från att tro att allt är dött.
Och jag vet vad jag måste göra.