Aplos&Misthaven (privat)

Espor var en gång för längesedan ett förenat land. Flera dispyter mellan två av landsherrarna splittrade landet i två delar och ur askan skapades två länder: Aplos och Misthaven. Respektive land styrs av varsitt kungadöme, vars medlemmar har spirat från de två landsherrarnas arvingar. Nu, 100 år senare, är det knappt någon som längre vet varför de två kungadömerna bråkar, inte ens kungafamiljerna själva. Länderna skiljs åt av en andel mark som kallas Isela, som fungerar som ingenmansland, varken Misthaven eller Aplos har utropat Isela som en del av sitt land. Länderna pratar inte med varandra, och har inte gjort det på flera årtionden, och så vill kungafamiljerna att det ska förbli.

Både Misthaven och Aplos har invånare av diverse sorter; allt från vampyrer och varulvar till häxor och människor. Vad som är utmärkande för Aplos är alvpopulationen som bor där, och det som utmärker Misthaven är drakarna som är bosatta där. Dock är det någonting som ligger i luften. Någonting är på väg, och det känns inte bra. Alverna har börjat dra sig in mot skogen i Aplos, och lever inte längre lika mycket bland människorna. Drakarna i Misthaven börjar försvinna, och de få draktränare som finns börjar dö ut. Vad är det som orsakar detta kaos?
wolfy

Min mall:

Namn: Matthew Wrynn
Bosatt i: Misthaven
Utseende: Svart, halvlockigt hår som går ner till halva halsen. Bruna ögon och muskulär kropp.
Personlighet: Rollas fram
Övrigt: Är Prins av Misthaven. Har ett drakägg som inte har kläckts ännu. Är bra på att använda svärd.

Namn: Ember Myers
Bosatt i: Espor
Utseende: Tjockt, naturlockigt blont hår som når henne till bysten. Stora himmelsblå ögon. Liksom alla alver har hon en slank kropp.
Personlighet: Rollas fram.
Övrigt: Är Prinsessa av Espor.

Matthew suckade irriterat och lade en slinga hår bakom örat. Han gick längst den gräsbeklädda Isela, ingenmansland som separerade länderna Aplos och Misthaven. Han satte sig ner i det gröna, mjuka gräset och lutade sig tillbaka mot ett träd. Han tyckte om att vara på Isela, eftersom här fanns det ingen konflikt, här kunde man umgås utan problem. Han var en av de människor som var trötta på den långa konflikten som hade pågått mellan Misthaven och Aplos de senaste 100 åren. Det fanns ju ingen som levde som visste varför konflikten ens fanns från början. Matthew drog handen genom håret och tittade upp mot den molnbeklädda himlen. Han hade bestämt sig att för när han blev Kung, så skulle han försöka förena de två länderna, så de kunde leva tillsammans i harmoni. Hans far, den nuvarande Kungen, var inte öppen för någon återförening. Han ansåg att man skulle låta det vara, eftersom det var bra som det var just nu. Visst, det var inget krig just nu, men spänningarna fanns fortfarande i luften, och det kände man vart man än gick.

Matthew öppnade sin väska och tog ut ett skinn med vatten som han drack ur. Det friska vattnet var skönt, speciellt för en törstig mun. När han skulle lägga tillbaka skinnet tittade han på det gröna ägget som också låg i väskan. Han hade hittat det för en månad sedan, och plockat upp det för att ta det till närmaste drakmästare. Det finurliga med drakar var att de väljer sina mästare, innan de ens kläcks. Draken i det gröna ägget hade tydligen valt Matthew, vilket hade visat sig strax efter han hade plockat upp det. Han hade plötsligt fått ett märke på sin handled. Det var svarta sträck som hade format sig som en drakes silhuett, och ibland lös det upp. Matthew visste inte varför, men han tyckte det var häftigt. Han klappade på ägget och lutade sig bakåt mot trädet igen. Isela var vackert, antagligen för att så många inte var där, vilket gjorde att det var nästan helt orört, och hade olika sorters terräng. Det fanns tomma gräsområden, skog och en sjö. Eftersom det också var orört gjorde det att det var vackert, eftersom naturen fick sköta sig själv.

Matthew älskade att vara utomhus, speciellt i bra väder. Solen låg på, men molnen gjorde det behagligt. I slottet kände han sig alltid så instängd, och inte lika fri. Ute på Isela visste ingen vem han var, där kunde han sitta i lugn och ro utan att dra uppmärksamhet till sig. Han studerade en kanin som skuttade förbi, och tittade bort mot den lilla sjön som låg mitt på Isela, som var full av fina, orangea fiskar. Matthew hade alltid älskat djur, speciellt djur som man kunde ha som husdjur. Nu skulle han ju få ett väldigt stort sådant, om ägget nu någonsin valde att kläckas. Han sträckte på sig och gick fram till vattnet, och studerade fiskarna som simmade omkring under ytan. Han tittade upp mot solen, och bestämde sig för att stanna en stund till. Han kunde ju trots allt ta hand om sig själv.

Ember satt på en sten omringad av barn som ville höra en berättelse. De älskade hennes fantasi.
"Men då.." Mitt i den mest spännande delen av historien då barnen nästan höll andan blev de avbrutna. Det var en blyg alvflicka som oftast höll sig för sig själv, som knackat på hennes axel och bett henne följa med. Ember ursäktade sig för barnen innan hon följde med flickan. Hon sa ingenting utan pekade bara mot skogsgläntan med sin hand. Först såg hon ingenting speciellt men efter att ha hört ett klingande skratt och se en hög med ljusrosa blad flyga omkring i luften förstod hon. Ember la sin hand på flickans axel innan hon styrde stegen närmare varelsen som dykt upp.
"Det är en nymf," förklarade hon för flickan, "de kommer oftast med budskap. Men i det här fallet tror jag att hon bara vill leka." Efter en viss uppmuntring gick alvflickan modigt fram till nymfen som väntade, och det dröjde inte länge förrän de skrattade och hoppade runt.

Leendes återvände Ember till cirkeln med barn och satte sig ner på stenen för att avsluta sin saga. Som tack fick hon många kramar vilket alltid gjorde henne lika rörd. Barn var härliga. Efter att ha suttit för sig själv en stund reste hon sig upp för att börja gå. Det var först efter en stund som hon la märke till några rådjur som följt efter henne.
"Jag måste visst ha varit djupare försjunken i mina egna tankar än vad jag trodde," skrattade hon och stannade upp för att hälsa på sina vänner.
Då hon kommit fram till Isela stannade hon upp för andra gången under sin promenad. Rådjuren hade gjort henne sällskap hela vägen och ställde sig nu en bit bort för att dricka. Ember själv satte sig ner i gräset och vände ansiktet upp mot den värmande solen. En kaninunge hade hoppat upp i hennes famn och lagt sig tillrätta. Hon smekte långsamt sina fingrar över den mjuka pälsen, kände sig otroligt lyckligt lottad för att stå skogens djur så nära som hon faktiskt gjorde.

Matthew reagerade när han hörde små vingslag bakom honom. Han vände sig om och log. Det var en älva som han kände väl, Kiara.
”Hej Kiara” sa han och den decimeterlånga älvan log och vinkade. Hon försvann i ett moln av blå älvstoft, och plötsligt var hon lika stor som Matthew själv. Hon nickade mot hans väska.
”Hur har det gått med ditt ägg?” frågade hon och Matthew skakade på huvudet.
”Tyvärr inte alls, hon eller han verkar inte vilja komma ut än” sa han och log lite. De stod och pratade en stund innan Kiara behövde bege sig. Hon försvann i ett moln av älvstoft igen och blev decimeterlång igen, innan hon flög iväg. Matthew vinkade efter henne och han tog upp sin väska. Han tog en klunk vatten igen och tittade bort mot skogen. Han gillade skogen och djuren som var i dem, speciellt i Isela.

När han tittade bort mot skogen så såg han ett par rådjur komma ut från den och gå bort till sjön och dricka. De var inte ensamma. En kvinna gick med dem, och Matthew hade aldrig sett henne innan. Inte för att han hade koll på alla i Misthaven, det var ju ändå stort, men antingen så var hon från Misthaven och någon han aldrig hade träffat, eller så var hon från Aplos och då hade han definitivt aldrig träffat henne. Matthew hade inte korsat gränsen till Aplos i sitt liv. Inte för att det var förbjudet, men det var en tyst regel om att man inte skulle korsa gränsen till respektive land om man var bosatt i det andra. Han studerade hur hon lade sig ner i gräset och hur djuren nästan drogs till henne som en magnet. Han log lite och tog ut sitt vattenskinn från väskan och fyllde på det i sjön, som hade vatten som var klart och rent. Han stoppade ner skinnet i väskan och tittade bort mot kvinnan, som inte verkade ha noterat honom. Han ryckte på axlarna och satte sig ner vid sitt träd igen, och tittade upp mot himlen, som av någon märklig anledning började bli fylld av fåglar. Inte bara en fyra, fem stycken, utan ett fyrtiotal fåglar från alla håll och kanter nästan täckte hela himlen. Han rynkade på pannan och reste sig upp, som om det skulle ge honom bättre syn, och tittade upp. Vad var detta?

Ember släppte snart iväg kaninungen som skuttade över till sin mamma, som tuggade i sig saftigt klöver en bit borta. Fortfarande med ett svagt leende på läpparna studerade hon smådjuren en stund innan hon lät blicken vandra vidare till sjön framför sig. Vattnet var klarblått och glittrade tack vare solens strålar. Blicken fastnade så småningom på en figur längre bort. Nyfiket la hon huvudet på sned. Vem kunde det vara? Hon förväntade sig inte att det skulle vara någon hon kände: alverna höll sig vanligtvis långt ifrån gränsen till Misthaven och Isela. Det hon såg av killens sidoprofil gillade hon, förneka att han såg bra ut kunde hon inte.

En flock med fåglar högt uppe vid den molnfria himlen fångade hennes uppmärksamhet för ett ögonblick. Ember fick en rynka i pannan. Det var något lustigt med fåglarnas beteende. Vad var det som stod på? Lika snabbt som de dykt upp var de dock borta igen. Hon skakade lite på huvudet i ett försök att slappna av men kunde inte helt skaka av sig den konstiga känslan inombords. Hon sneglade mot killen och tvekade en stund innan hon tog sig upp på benen för att gå fram till honom. Det skulle kännas oartigt att ignorera honom med tanke på att de bara var någon meter ifrån varandra.
”Vad tror du det tog åt fåglarna?” frågade hon och stannade upp en bit ifrån honom, knäppte händerna och vilade dem mot sin mage.

Matthew studerade hur fåglarna svärmade över himlen, och hur de försvann lika fort som de kom. Han rynkade pannan och återgick till naturen på Isela, när en röst fick honom att reagera. Han vände sig mot källan till rösten, vilket var kvinnan han hade sett innan. Han log lite.
”Bra fråga, något konstigt var det i alla fall, jag har aldrig sett fåglar bete sig så” sa han och skakade på huvudet. Han studerade hennes blonda hår och nu när hon stod närmare såg han att hon var en alv. Därför blev hans enkla slutsats att hon kom från Aplos, eftersom det inte bodde några alver i Misthaven. Han hade aldrig träffat en alv innan, men deras utseende var särskilda från människors, vilket gjorde det lätt att upptäckta om man träffade på en. Matthew hade bara hört berättelser om dem, och han hade bara hört positiva saker. Tydligen var det vanligt förr, när de två länderna var ett och samma land, att Drakryttarna och alverna umgicks, eftersom båda hade bra kontakt med djur, även om det var på olika sätt och med olika sorters djur. Det var ju ganska stor skillnad på en drake och ett rådjur eller kanin. Han log mot henne och tog ett par steg fram. Varför inte vara artig och hälsa nu när hon hade pratat med honom. Han drog en hand genom håret innan han sträckte fram dem mot henne.
”Jag heter Matthew” sa han och tittade på hennes blåa ögon. Han kunde inte låta bli att se att hon var vacker, för det var hon definitivt.

Då killen vände sig mot henne studerade hon hans ansikte. Han var vacker och det var minsann inget man kunde säga om varenda ung man som man stötte på. Nu var utseende inget hon vanligtvis satte så väldigt mycket värde på, hade man inte en vacker insida så spelade inte det yttre någon roll. Matthew var ett fint namn. Hon hade alltid tyckt om det av någon anledning.
”Ember,” sa hon och skakade hans hand, ”trevligt att träffas.” Hon höll hans stora hand i sin några sekunder innan hon släppte taget. ”Brukar du komma hit ofta? Jag har inte sett dig förut.” En alv var han definitivt inte, det såg hon ju redan på utseendet, vilket betydde att han med största sannolikhet inte var från Aplos. Hon ville tro att hon kände sitt kommande folk tillräckligt bra för att veta vem som bodde i kungariket och vem som inte gjorde det.

Matthew nickade.
“En hel del faktiskt, men jag har aldrig sett dig heller” sa han och skrattade till.
”Jag gillar att det är orört, och att man kan umgås utan konflikter” sa han och ryckte på axlarna. Han var ingen konfliktperson, även om han kunde snacka sig ur de flesta situationer. Han var duktig på att distrahera folk genom att prata ner dem.
”Hur ofta är du här då? Jag antar att det är relativt ofta eftersom du frågar” sa han och log mot henne. Han undrade hur det var borta i Aplos, och hur det såg ut. Han var faktiskt ganska förvånad över sig själv att han inte hade rest över gränsen än, Matthew var ju ändå en äventyrare av sig. Men hans pappa skulle väl inte uppskatta det, och det var bara onödigt att göra honom irriterad. Matthew kände en plötslig värme mot benet där hans väska rörde vid honom. Hans ägg hade börjat glöda grönt, igen. Matthew hade blivit exhalterad när det hände första gången, men det hade slocknat efter ett tag och inte kläckts som han hade trott. Nu var det tredje gången det hände, och han var inte lika exhalterad längre, han blev bara besviken. Han nickade bort mot rådjuren som fortfarande stod vid sjön.
”Jag förstod att du är duktig på att hantera djur” sa han och log mot Ember.

Ember nickade instämmande angående det han sa om att man kunde umgås fritt utan konflikter. Att det fanns ett ställe som Isela var bra, men hon hoppades på att de två kungadömen inom en snar framtid skulle kunna lägga allt gammalt bråk bakom sig och bli ett igen.
”Alltid nu och då,” svarade hon svävande då han undrade hur ofta hon hittade till Isela. Det var inte så ofta som han kanske uppfattat, men tillräckligt ofta för att ha en uppfattning om vilka som rörde sig här. Tydligen var det ändå inte ofta nog med tanke på att hon aldrig stött på Matthew förut. Eller så hade de bara rört sig vid olika tidpunkter.
”Jag är tacksam över att ha ett starkt band till dem.” Hon följde hans blick mot rådjuren som inte hade rört på sig än. Nyfiket kikade hon sedan mot väskan han hade vid sina ben och tyckte sig skymta något glödande grönt. ”Vad har du där?” frågade hon försiktigt, det kanske var något hemligt som hon inte hade med att göra.