En Svensk Tiger

Ett rollspel under beredskapstiden i Sverige mellan Vildvittra & LeoisLazyy



Vildvittra

Bästa namnet alltså.

Försöker fixa min mall efter middagen. :p

Toppen, gör så

Förlåt att det tog så lång tid!

Rakel satt i baksätet på överstens bil, han hade varit stan i något ärende över helgen och lovat att skjutsa in henne när han ändå skulle tillbaka. Hon skulle till en militärbas vid västkusten som hjälp i köket där nu två tanter i den övre medelåldern huserade.
Det var en fin sommardag och de åkte förbi otaliga åkrar och röda små stugor. En sådan här dag kunde man inte tro att världen stod i brand.
Hon lägger det ena byxklädda benet över det andra och studerar omgivningen medans hon artigt men något frånvarande svarar på överstens pladder. Pladder som inte angick henne för hon skulle aldrig få vara i ett kompani, nej hon fick vackert laga mat till dem. Men vem visste? Kriget hade fört kvinnor ut i arbetslivet och som henne själv hit. Vem visste vad framtiden hade att utvisa. Framtiden var ljus för tillfället även om det annalkande kriget alltid fanns där.
Men efter den svåra perioden innan hon fått anställning som hushållerska i stan efter att hennes föräldrar förskjutit henne tycktes det mesta gå bra. Hon var fri och fick göra som hon ville och se ut som hon ville. Hennes dröm att få läsa vidare fanns ännu kvar och hon sparade till det så gott hon förmådde.
Snart svänger bilen in på en gårdsplan framför några stora gråa hus och hon kliver ut. Tydligen var det här själva basen var, där männen åt och sov, där hon skulle laga mat och där översten hade sina rum.
Rakel tände en cigarett medans hon lyfte ut sin väska ur bakskuffen. Hon fick ställa in väskan i ett av husen för sedan skulle översten visa henne runt. Han fjäskade väldigt mycket som om han trodde att han skulle få ut något av det, men vad skulle hon med en man i de övre medelåldern till? Bara att tänka i de banorna äcklade henne.

Christian slog sig halvt om halvt utmattat ner på det översta trappsteget på trappan som ledde upp mot en av barackerna. Hela förmiddagen hade sergeanten varit på ett ytterst dåligt humör som förbättrats något efter att han gett dem order om att springa upp och nerför en grusväg, på någon kilometer, ett tiotal gånger. Det värsta med det hela var att han aldrig haft till avsikt att gå med i försvaret. Dels eftersom han tvärt avskydde fysisk aktivitet men även eftersom att han, för bara några veckor sedan, haft hela sitt liv planerat framför sig. Han hade inte någon lust att skjuta upp sin utbildning - vilket i sin tur ledde till att resten av planerna skjutits upp.
Med en irriterad suck sparkade han av sig de svettiga skorna och drog av sig strumporna som han sedan placerade i skorna. Om det var någonting han inte tålde så var det svettiga skor. Inte nog med att de var äckliga nog att få självaste Lucifer att stoppa huvudet i sanden, utan det kunde även resultera i fotsvamp. Han rynkade lätt på näsan och reste sig upp för att lämna skorna inne i sovsalen, där han och en hel drös med andra stinkande, unga män spenderade sina nätter. Trots att ytan inne i rummet var ansenlig betydde inte det nödvändigtvis att de hade mycket plats att röra sig på. Våningssängarna stod tätt intill varandra vilket inte lämnade ett överskott av utrymme och bristen på fönster gjorde inte saken det minsta bättre.
Christian placerade skorna under fotändan på sin underslaf innan han snappade åt sig sin vattenflaska och begav sig mot köket för att fylla på den med vatten. Trots att det inte var tillåtet på någon nivå fanns det inte en chans i helvettet att han skulle låta flaskhuvudet vidröra kranen inne vid toaletterna. I alla fall inte när det gick att skylla på hans halvt maniska bacillfobi.

Rakel hade visats runt men hennes svala intresse för översten verkade irritera honom och snart visade han in henne i köket där hon möttes av Gerda och Beata deras min sa henne att de minsann inte tänkte ta order av en liten flicksnärta. Rakel studerade dem från topp till tå med något utmanande i blicken innan hon gick till fönstret för att röka upp det sista. Hennes blick for över alla kastruller och spisar. Så detta skulle bli hennes fängelse en tid framöver? Hon gillade lika lite att laga mat som att städa eller andra hushållsbestyr, men detta verkade i alla fall bli spännande och hon hade inte träffat männen än. Kanske några av dem var spännande med?
"Sluta sitt där nu, du tar potatisen, byt om och börja." hörde hon Gerdas barska ton och tog emot klänningen och förklädet som kastades mot henne. Rakel såg på klädesplagget och rynkade på pannan med avsmak, det var inget hon gillade precis.
"När du ändå håller på kan du ta av dig det du målat i ansiktet, här är vi anständiga." fortsatte hon och Rakel mötte hennes blick.
"Bara så du vet så står det inget sådant i regelboken. Det står inte ens om klädesplagg som detta." sa hon och skakade den blå klänningen framför henne.
"Men ja, jag byter till det för att inte smutsa ner mina egna. Men bara så du vet bestämmer du inte över mig, här inne ska vi fungera precis som ett kompani, ett kugghjul och jag har inte kommit hit för att höra din vassa stämma." höjde Rakel rösten åt henne och Beata.
Detta var inte en bra start precis, men hon tänkte inte låta sig hunsas igen som då hon var liten. Det var därför hon klädde sig utmanande, betedde sig utmanande. Gömde allt från förr och dessa kärringar skulle allt få se vem de satte sig emot.

Christian gick nerför trappan med slappa steg, barfota. Det var någonting med att känna naturens intakta former under fotsulorna som fick honom att känna sig förtröstansfull och så att säga fri. Han fingrade fundersamt på vattenflaskan medan han släpade fötterna över det grusiga underlaget. Området de vistades på var till en ganska omfattande del täckt av ör - även det en aspekt av vad det var som gjorde stället så frånstötande, enligt honom åtminstone.
I samma sekund som han steg in i baracken där köket var lokaliserat, snavade han på en uppvikt kant av hallmattan och dratt till det slitna trägolvet med en dov duns.
"Oj hoppla i himlen, här går det minsann vilt till ser jag", ljöd en ytterst släpig röst från höger och Christian fick plötsligt lust att sjunka genom golvet för att aldrig återvända.
"Det är inte mitt fel att någon satans tölp gjort mattan till en förbaskad dödsfälla", muttrade han och kom åter på fötter.
Ögonen lös av hat och han snörpte på munnen, utan att möta åskådarens blick. Ända sedan deras första dag på basen hade Thomas Lund gått honom något otroligt på nerverna. På något mystiskt sätt hade han alltid lyckats vara närvarande när Christian gjort bort sig och därmed alltid kommit med spydiga kommentarer.
Han borstade irriterat av sina byxor innan han plockade upp vattenflaskan från golvet. Med bestämda steg gick rakt förbi Thomas som precis tänkt säga något och försvann in i köket, där han egentligen inte fick vistas.

Rakel tog sina kläder gav dem båda en vass blick och störtade ut ur köket för att ta sig till sitt rum och byta om. Hon var upprörd och visste med sig själv att det inte var en bra start särskilt om hon skulle jobba med dem. Hon skulle inte ha blivit så arg och upprörd det visste hon med sig själv. Hon fumlade i sin ficka för att leta efter en cigarett att lugna nerverna med.
Då hon väl fick tag i paketet gick hon rakt in i någon och tappade hela paketet så cigaretterna föll över golvet.
"Se dig för." fräste hon åt soldaten väl medveten om att det säkert var hennes eget fel. Men just nu var hon för upprörd, hon la kläderna på en stol och böjde sig ner för att plocka upp dem samtidigt som hon kastade en blick på soldaten och stannade upp i sina rörelser då hon kände igen honom. Visst var han mer sliten än förr och äldre, men det var ändå han.
"Christian, jag trodde du satt vid läroverket." hennes röst var alldeles förändrad, något chokad över att möta honom här. Han som hon saknat och hatat för att han lämnat henne kvar där hemma.

Christian spärrade under en bråkdelars sekund upp ögonen innan han fick vett nog att vika undan med blicken. Det var ungefär två år sedan han sist såg Rakel och innan de skildes hade det, minst sagt, funnits en dispyt mellan dem. Nu såg hon helt annorlunda ut, så annorlunda att det var på gränsen att han knappt känt igen henne.
”Rakel”, började han dröjande med ögonen fästa på en tavla som hängde några meter bort på väggen. ”Det var...ehm...längesedan”, fortsatte han och log blekt.
Återigen ville han sjunka genom golvet. Inte nog med att han hatade överraskningar, de blev på något sätt betydligt mycket värre när de var nästintill omöjliga. Plus det faktum att Rakel såg ut att hata honom mer än pesten. Som om han kunde döma henne? Med största sannolikhet hade han reagerat på samma sätt som hon gjorde nu om hon hux flux lämnat honom ensam i deras hemtrakter.
Med en halvt uppgiven suck inombords mötte han slutligen hennes blick.
”Fan gör du här egentligen?” Frågade han efter en stunds påträngande tystnad, all förvånad och artighet som bortblåst från hans stämma. De hade känt varandra tillräckligt länge för att hon redan vid det här laget skulle ha hunnit uppfatta hans påklistrade artighet.