Not like everyone else (Privat)

Här rollar jag Velma Dinkley och LadyGhoost läs men skriv ej.


Mina karaktärer

Här är mina mallar:



Vill du ha den stora äran att skriva det första inlägget?

Jane och Sai var ute med gänget på natten som vanligt gänget var ofta ute på nätterna. Sai såg sig utråkat omkring.
" Kom igen Sai lite jordbävningskaous kan du väll göra? " frågade en av deras medlemar i gänget.
" glöm det sist så förstördes 2 höghus " sa Sai.
" då gör vi inbrott istället " sa medlemen i gänget och såg sig omkring och valde en butik. Hela gruppen började med sitt inbrott. Jane tog all elexisitet i butiken så inte nå larm skulle gå.

Nathaniel klev innanför dörren utan att ge ifrån sig ett ljud, han stoppade undan nyckeln och gick tyst mot sovrummet. Trotts detta stoppades han snart, han borde ha förstått att han aldrig skulle kunna ta sig obemärkt mot sovrummet. Vägen spärrades framför honom och han motstod att sucka tyst och förbanna sig själv. Det var inte passande för honom att göra så.

"Vem?" Frågade Nathaniel bara kort, han ville veta vem han behövde hantera, och hurvida hans huvudverk, möjligen kunde bli värre.
"Vad gör du här?" Svarade den mörka figuren framför en. Nathaniel granskade skuggans om dansade längs golvet, som om den hade eget liv, och på sett och vis hade den det.
"Så du är tillbaka" sa Nathaniel kallt, medveten om att det inte var någon idé att bemöta den här sidan av Ray med vänlighet. Han skulle endast få kyla tillbaka.

"Har du saknat mig" sa Ray hånfullt, samtidigt som skuggan gick närmare honom. Nathaniel gav skuggan en kall blick, inte för att den blev påverkad av detta. Nathaniel tyckte snarare att det såg ut som den hånlog, inte för att skuggan var kapabel till det.
"Lika mycket som mänskligheten saknar pesten" Svarade Nathaniel och skuggan skrattade ett kallt tomt skratt. Även om den kunde ta mänsklig form, kunde den inte visa samma känslor, eller uppföra sig helt som en människa.

Skuggan gick närmare honom och Nathaniel motstod att backa. Skuggan skrämde honom inte, men han visste hur mycket skada de kunde vålla, och även om han inte hade varit läkare, hade han vetat att han inte var i något tillstånd att ta strid. Hans krafter fungerade inte på skuggor, då de saknade blod, han kunde heller inte skada dem, med blod. Skuggan stannade framför hans ansikte och strök honom sedan över kinden, innan den skrattade och försvann. Nathaniel slöt ögonen, knöt händerna och tog ett djupt andetag. Stunder som den här, när han var utmattad, och Ray var sån här, tärde på honom och deras relation. Eller vad han skulle benämna det som. Det var långt ifrån en normal relation, och han skulle inte benämna Ray som sin pojkvän, inte för att han hade något att benämna honom som, inte annat än Ray.

Nathaniel fortsatte röra sig mot sovrummet, slängde en blick mot Ray som satt framför de stora skärmarna. Hans fingrar dansade över tangenterna, som badade i ljuset ifrån skärmarna. Nathaniel kunde inte utläsa något från siffrorna på skärmarna och han visste att huvudverken skulle bli värre ifall han försökte. Så istället lämnade han Ray för sig själv. Han hade hoppats på att möta den andra Ray, och ha en lugn stund, innan han var tvungen att återvända hem. Men turen hade inte varit på hans sida. Så istället för att göra situationen värre så valde han att göra sig redo för att gå till sängs.

Justin satt i stadens bibliotek och läste i en mycket speicel bok. Han läste om legender allt ifrån urban legends till legender överlag då boken var fylld av dom. Han hade nästan lust att läsa upp någon av dom och skapa kaous. Han bläddrade lite i boken för att hitta någon bra. Han hittade snart en om vampyrer och log och började läsa den i slutet sa han legendaria. Justin hade läst legenden om Children of the night en vampyrlegend. Och eftersom det var natt så skulle dom skapa kraftfullt kaous.

Biblioteket var inte öppen för allmänheten då det var natt men han spenderade mycket tid dygnet runt här ändå då han bodde i en lägenhet ovanför biblioteket.

Sai och Janes gäng var precis klara med sitt inbrott de hade tagit vad dom ville ta och tog sig ut ur butiken och mot högkvarteret. Jane stannade till och såg sig osäkert omkring.
" vad är det? " frågade Sai
" Känns som att någon tittar på mig " sa Jane. Sai såg sig omkring han såg ingenting. Men i skuggorna stod det personer som bekvakade dom. Personer som inte var helt människor.

Delsin snurrade runt sprejburken i handen och granskade sitt mästerverk, riktigt nöjd över vad han gjort. Framför honom på den stora Billboarden, med en bild på regeringen, fanns nu istället en bild på frihetskämpar i ett krig, hållandes en fana. Delsin backade lite till för att se bättre. Han erkände för sig själv att det var ett av hans bättre värk. Och med ens hörde han sin brors röst i sitt huvud.

"Vandalism, olaga inträde och användning av dina krafter. DELSIN!"
Delsin suckade. Han hade flyttat för att undkomma broderns prat om lagar och regler. Men verkade som hans ord var så väl inpräntade att han hörde dem ändå.
"Får väl fortsätta tills du är borta" sa Delsin och satte sig ner med sin telefon för att hitta ett nytt offer.

Talitha öppnade ögonen, avslutade sin bön och reste sig upp. Hon rättade till skruden innan hon lämnade altaret. Hon hade varit i en inre konflikt, och gud lyste med sin frånvaro. Talitha hade önskat att hennes bön skulle bli besvarad, och låta henne finne ett svar. Hon önskade inget hellre än att kraften hon fått var en gåva ifrån gud, och inte djävulen. Men desto mer han lyste med sin frånvaro, desto osäkrare blev hon.

"Syster Talitha" sa en äldre kvinna, som kom gående mot henne.
"Syster Eva" sa Talitha och böjde på huvudet i respekt.
"Abedissan vill tala med er" Talitha nickade och gick mot den äldre kvinnans rum.

Abedissan var en äldre dam, en sträng men rättvis kvinna, som också besatt en mjuk sida. Talitha älskade henne som en mor, mer än de andra. För Talitha var hon just en mor, då båda hennes föräldrar saknades i hennes liv.
"Mitt barn" sa Abedissan.
"Moder"
"Jag önskar skicka in dig till stan, på ett ärenden" sa Abedissan.
"Vad för ärenden?
"Inget jag inte tror du klarar av" sa Abedissan med ett leende. "Jag önskar se dig lämna de här kläderna till barnhemmet"
"Det gör jag gladeligen" sa Talitha och började förbereda sig för sin resa in till staden.

Sai och Jane fortsatte så de båda började känna sig lika iaktagna. Sais och Janes gängmedlemmar gick bakom dom. Någon la handen för deras ryggar och plötsligt började dom bete sig konstigt.
" Attack " sa vampyrerna som nu hade kontroll över dom. Deras gängmedlemmar gick till atack mot dom och Sai och Jane började springa.
" vad är det med er sluta " försökte sai men de lyssnade inte på det örat. Sais händer började lysa och lite jordbävning skapades bakom dom.
" Sai kom ihåg vi vill inte skada dom " sa Jane. Sai kom ihåg det men att bli jagad av sina egna vänner gjorde honom bara nervös.

Justin höll koll på allt i en kula han log det var roande att se allt som en film. Justin skrattade för sig själv han blev dock nyficken på den jordbävning en av de jagade skapade.

Nathaniel kände plötsligt en arm runt sitt bröst och vände sig om, omedveten om skräcken som lyste i hans ögon.
"Hej" sa Ray och kröp närmare. Nathaniel granskade den andra mannen, för att försäkra sig om att det bara var han, samtidigt som han försökte sänka pulsen. "När kom du hit?"
"Några timmar sedan" Svarade Nathaniel.
"Oh" sa Ray lågt och doktorn kollade på honom. "Var han här?"
Nathaniel nickade bara som svar. Ray kramade om honom som reaktion, för att inge honom någon sorts trygghet.
"Jag ber om ursäkt" sa Ray och Nathaniel skakade på huvudet, samtidigt som han placerade en puss på hans panna. Något so fick Ray att nästan kurra som svar.
"Inga ursäkter behövs" svarade Nathaniel och Ray log, samtidigt som han lutade sitt huvud mot doktorns bröst. Nathaniel drog efter andan, när han kände smärtan ila genom kroppen.
"Han har rört dig igen!" Sa Ray och Nathaniel hörde den undan tryckta ilskan i orden. Nathaniel såg ingen mening i att dölja det för Ray, utan nickade bara. "Låt mig ta hand om dig"
Ray spann nästan när han försiktigt började se över Nathaniel's kropp.

Talitha hade i denna stund klivit av bussen. Det var sent, men hon fann ingen anledning till oro, då Gud skulle vara med henne. Trots att han lyst med sin frånvaro, då hon frågat om krafterna, så visste hon att han alltid var med henne. Trots att timmen var sen så var gatorna inte öde. Hon skulle inte säga att de var trängsel, men hon var inte ensam ute, där hon bar på korgen med kläder. Talitha log vänligt mot människorna hon mötte, hon fann det alltid like spännande när hon fick besöka staden. Det var inte ofta tillfället gavs, och hon tog vara på det. Och som hon gick där ensam, och förundrades över människans förmåga att skapa dessa byggnader, så började hon nynna på en sång, från hennes barndom.

Delsin visslade på en låt där han gick längs gatan, med sin väska på ryggen. Han dansade nästan på den öde gatan, när låten ökade tempot. Men han motstod, väl medveten om att han skulle skämma ut sig, genom att försöka. Delsin tittade på bilden av sin nya målning. Han hade efter den första funnit en vägg att använda som canvas. Han hade sprejat texten; "Slå er fria!", och målat hur människor kom ut ur väggen och in i målningen. Nu var han på väg hem, för att få några timmars sömn, när han plötsligt kände en mindre jordbävning. Han var förvånad över att känna en, här, i staden. Men den var liten. Han var medveten om att det inte var omöjligt att känna av mindre jordbävningar världen över, men han var fortfarande förvånad. Dock oroade det inte honom, då han misstänkte att den var en bit bort.

Sai fortsatte springa smått panik kände han av jagande jordbävningen skapade han ännu bakom sig för att hindra gäng medlemarna från att jaga dom. Sai slog tillslut i marken och fick upp en jordplatta som han och Jane nu stod på. Sai koncentrerade sig och fick plattan att sväva samtidigt som Jane höll om honom.
" Du vet att vi kommer bli upptäckta " sa Jane. Sai brydde sig inte om det just nu bara han kom undan från de vänner som jagade dom. De åkte förbi Delsin och vampyrerna samt deras vänner var fortfarande efter dom.

Delsin kände hur hans puls ökade när något kom flygande förbi honom. Han var osäker på vad det var, det liknande en bit asfalt, vilandes på jord, något som förvirrade honom. Men han förstod snart att någon i närheten besatt krafter, precis som han själv. Snart såg Delsin människor som kom springandes efter plattan, som verkade lyfta upp två personer. Situationen gjorde honom förvirrad och han förstod inte vad som hände. Men han förstod att detta inte var en plats han var villig att dröja sig kvar på. Delsin såg på en brandstege som hängde ner ifrån en byggnad och tog sats, stampade av och lyfte. Snart hängde han i stegen och drog sig upp, innan han började rusa upp för att ta sig till taket. Väl uppe på taket, började han röra sig i motsatt riktning, av vad han just beskådat. Det skulle föra honom på en omväg, men han var villig att utstå det. Han ansåg att människor är berättigad att använda sina krafter, ute i det öppna. Men detta betydde inte att han ville hamna mitt i något, som han inte kunde hantera. Delsin slängde en blick åt hållet där plattan beget sig, men han kunde inte skåda något. Han visste inte vart de tagit vägen, men snabbt började han springa över taken för att ta sig hem.