Privat VA (rollspelare och Uniconrnhorn)

Grace slog upp ögonen i samma sekund som alarmklockan ringde. Hon stirrade upp i taket medan högerhanden letade sig fram på nattduksbordet och slog av klockan. Hon satte sig långsamt upp i sängen och sträckte på sig. Hon gäspade och lät de bara fötterna nudda vid trägolvet nedanför sängen. Hon ställde sig upp och drog en hand genom det långa, trassliga klarröda håret. De gröna ögonen rörde sig omkring i rummet och hon gick in i badrummet. När hon kom ut igen såg det ut som en helt ny människa. Hon var sminkad och håret var uppsatt i en inbakad fläta som gick längst ryggen. Hon tog sin skolväska och gick ut i korridoren. På anslagstavlan en bit bort satt en stor lapp från skolan. Hon läste den och suckade. Nu var det dags för Dhampirerna i hennes årskurs att träna på att bli bättre Beskyddare. De skulle få varsin bestämd Moroi att skydda mot lärarna som skulle agera Strigoi de nästkommande tre veckorna. Grace skakade på huvudet. Kunde de inte träna någon annanstans? Hon ville ju ha en färdigutbildad Beskyddare, som hon hade haft hemma när hon var liten. Grace kom från en av de tolv kungliga familjerna, Pendragon. Pendragon hade varit en stor familj tidigare, men hade långsamt blivit färre och tillslut hade Grace och hennes familj blivit attackerade av Strigoi, som lämnade Grace att ensam berätta historien. Det gjorde henne unik, men gav också mycket press på att fortsätta Pendragon-ätten.

Grace rycktes ur sina tankar när hon fick ett slag på axeln. Hon snurrade runt och stod öga mot öga med sin vän Eric, som flinade henne i ansiktet.
”Jag såg också det där, hoppas man får någon trevlig” sa han och Grace nickade.
”Ja, om det nu måste göras så” sa hon och skakade på huvudet. Hennes Dhampirer hon hade haft när hennes familj fortfarande levde hade varit bra; de hade varken hörts eller märkts av i vardagslivet. Det skulle antagligen bli annorlunda nu på skolan. Eric drog i hennes arm och de gick bort mot deras första lektion. Eric var också kunglig och hade fyra bröder som redan hade gått ur skolan. De gick in i klassrummet och satte sig. Matte var första lektionen, något som Grace var fruktansvärt dålig i. När halva lektionen hade gått hade hon ändå lyckats med en del. Hon log lite och lutade sig bakåt. Hon stelnade till när hon såg sig omkring i klassrummet. Hon drog efter andan, det hade hänt igen. Runt varje person i klassrummet var det som ett skimmer i olika färger på olika personer. Hon hade sett det tidigare, men visste inte vad det betydde. Hon tittade ner på sina händer, som skakade lätt. Hon tittade upp igen, och skimret var borta. Hon märkte inte att hon andades häftigt förrän Eric vände sig om och tittade på henne med ett förbryllat ansiktsuttryck.
”Är du okej?” mimade han och hon nickade och tittade bort. Händerna skakade fortfarande och hon lade dem i knät. Hon bet sig i läppen och hoppades att lektionen skulle vara slut snart. När det tillslut ringde ut för rast samlade hon ihop alla sina saker och gick ut i korridoren. Hon lutade sig mot en vägg och tittade ner i marken.

Calvin hade knappt sovit den natten, likt många andra nätter så hade han mardrömmar som väckte honom och som gjorde det omöjligt att somna om igen. I början så hade han naivt försökt trötta ut sig själv för att kunna somna om men det hade pågått i veckor numera så han visste bättre än att ens försöka. Han sneglade mot klockan och reste sig motvilligt upp, eftersom hans kropp var trött men sinnet otroligt vaket. Han gick till sitt badrum och tog en snabb dusch. Det slog honom då att han skulle få leka beskyddare hela den veckan för någon moroi. Han bad till Gud att han inte skulle bli placerad på någon jobbig och kunglig moroi innan han klev ut från duschen. Calvin lindade handduken runt höfterna och försökte torka sitt hår så gott som möjligt med en annan handduk. Han suckade lågt och tog ut hårfönen istället, där stod han en stund med varmluften blåsandes mot hans huvud. Hans hår gick väldigt snabbt från ljusbrunt till mörkblont. Han la ifrån sig hårfönen när han tyckte sig se sin egentliga hårfärg och gick ut till sitt rum för att klä på sig. Han sträckte lite på sig och tog på sig ett par mörka jeans och en tjocktröja från något dyrt märke. Hans mamma hade lämnat moroi- och dhampirvärlden och hade istället ett högt uppsatt jobb i den mänskliga världen, därav blev Calvin, hennes enda barn, otroligt bortskämd. Det var sällan han blev sedd i kläder som inte var märkta med något fint och dyrt. Han själv kunde knappt bry sig om vad han hade på sig egentligen men han klagade inte heller på alla kläder han fick skickade till sig. Han granskade sin spegelbild och fixade sin skäggutväxt lite, det var bara en liten mörkblond stubb han hade men han såg ut som ett litet barn utan då skägget framhävde hans kindben och käkar. Hans blåa ögon fortsatte studera sin spegelbild och nickade lite när han kände sig tillräckligt nöjd för att gå ut.

På väg mot utgången från dhampirernas sovplatser så mötte han några dhampirer från hans årskurs som verkade bittra. Han hade inte svårt att gissa sig fram till att det var över vilken moroi de blivit tilldelade. Han gick fram till listan och hittade snabbt sitt namn precis bredvid nån tjej. Han kände snabbt igen efternamnet som en kunglig och kunde inte alls låta bli att sucka. Han drog händerna över ansiktet och började gå igen, det var sällan han pratade med sina vänner på morgonen då han var otroligt lättirriterad på morgonen. Han fick utrustningen han skulle behöva under veckorna av en färdig beskyddare som önskade honom lycka till. Han hittade kort därefter sin morois schema och började gå dit. Han stod längs med väggen med några andra i hans årskurs och såg sig omkring i klassrummet. Han la armarna i kors över brösten i rastlöshet och trummade med fingrarna mot överarmen. Han granskade eleverna i klassrummet och svor tyst till då han inte alls visste vem av tjejerna som faktiskt var hans. De flesta kungliga hade han ändå koll på men Grace Pendragon... Han hade hört namnet flera gånger innan men han hade inget ansikte att sätta på henne. Han hoppades att hon skulle känna igen honom iallafall, då skulle han slippa att skämmas så mycket för att inte ha kunnat sina kungliga.

Grace tittade ner på sina skakande händer. Hon morrade till och höll fast dem i varandra, det hjälpte lite. En förbigående dhampir tittade konstigt på henne och Grace gav henne en irriterad blick.
”Sköt ditt eget” sa hon tyst när dhampiren hade gått förbi. Hon rätade på sig och började gå mot anslagstavlan där hennes beskyddare skulle stå. Som om ingenting hade hänt slutade händerna att skaka. Hon suckade frustrerat och ställde sig bredvid Eric som också letade efter sitt namn. Grace stannade upp när hon såg sitt efternamn. Hon rynkade pannan när hon såg namnet på sin beskyddare. Calvin. Hon kände igen namnet, men kunde inte riktigt få fram ett ansikte. Hon vände sig till Eric, som såg nöjd ut.
”Vet du vem Calvin är? Du brukar ha koll” sa hon och pekade på namnet som stod bredvid hennes. Eric kisade med ögonen för att tänka.
”Jag tror att det är han med blont hår” sa han och Grace himlade skämtsamt med ögonen.
”Tack, nu vet jag precis vem det är” sa hon sarkastiskt och boxade honom på armen. Han flinade. Grace tittade på klockan. Det var en hel halvtimme kvar innan de skulle gå till klassrummet där de skulle träffa sin beskyddare. Hon höjde handen mot Eric.
”Vi ses om en stund” sa hon och vände ryggen till honom.

Hon styrde stegen mot kapellet som fanns på skolgården. Grace besökte kapellet ganska så ofta, det var nästan tvunget om man var kunglig, oavsett om man tyckte om det eller inte. Men Grace gillade det. Hon steg in över tröskeln och såg att hon var ensam; skönt. Hon studerade väggen med alla de kungliga familjerna målade på. Hon stannade upp när hon kom till Pendragonätten. Snirkliga guldsträck gick från hennes farföräldrar till hennes pappa, och ett rött sträck gick mellan hennes mamma och pappa, och under dem med guldsträck mellan fanns en bild på Grace själv och hennes yngre syster. Vid allas bilder utom hennes eget fanns ett litet kors, för att markera att de inte längre fanns i denna världen. Grace tog ett djupt andetag och fortsatte in i kapellet. Hon spenderade en bra stund därinne, och när det var tio minuter kvar gick hon ut och bort mot klassrummet. Det hade kommit en hel del folk, vissa gick rakt in, träffade sin beskyddare eller moroi, och gick ut igen. Grace pillade på flätan som hängde på ryggen, det skulle vara rätt pinsamt om hon gick fram till fel person. Fast samtidigt, varför skulle hon ha koll på alla dhampirer? Hon klev in i klassrummet och såg sig omkring. Hon letade med blicken efter någon som kunde motsvara Erics beskrivning. Som tur var fanns det för tillfället mest tjejer inne i klassrummet, och det var bara en av killarna som befann sig i klassrummet som hade blont hår. Hon chansade på att Eric hade rätt och gick fram.
”Du är Calvin va?” sa hon och studerade honom med sina gröna ögon.

Calvin stod uttråkat i klassrummet och granskade hur varje moroi hittade sin beskyddare. Han lutade sig bakåt och började istället prata med en dhampir. Han visste inte riktigt vad hon hette eller något men han hade sett henne på några lektioner och hade för sig att hon var riktigt bra. Han flinade smått då det visade sig att hon fått sitt ex tilldelat.
"Jodu, det låter ju underbart." skrattade han lågt och flinade smått då han fick en liten smäll från henne. Han skakade lite på huvudet och höjde ena ögonbrynet då en moroi kom fram till henne med en bister blick. "Lycka till." sade Calvin lågt innan han såg dem båda försvinna iväg. Han började otåligt undra vart hans skyddsobjekt höll hus och drog handen genom sitt ofixade hår. Det fylldes ständigt på med nya beskyddare hela tiden som försvann kort därefter med sina egna skyddsobjekt. Han tappade tidsuppfattningen efter en stund och slöt ögonen ett tag. När han öppnade dem igen så stod en tjej med rött hår framför honom. Han rynkade lite på pannan och granskade henne lite snabbt, han kände igen henne lite vagt. Hon verkade ha ställt honom en fråga men den hade han missat helt.
"Va?" fick han ur sig och rynkade lite på pannan. Han kliade sig på armen och kort därefter gick det upp för honom att hon var Grace Pendragon. "Du är mitt skyddsobjekt." sade han sedan och granskade henne lite snabbt. Han nickade lite för sig själv och såg sig omkring, bad en tyst bön om att hon inte var en kunglig pina.

Killen såg lite förvånad ut när hon pratade med honom, men sen insåg Grace att han inte hade hört vad hon sa. Hon stod emot behovet att himla med ögonen. Hon pressade fram ett litet leende. Hon hoppades att Calvin var en av de bättre dhampirerna. Hon hade inte så bra koll på dem, eftersom det inte var många lektioner de hade tillsammans, och när de väl hade lektioner tillsammans så var det långt ifrån alla dhampirer som var i hennes klass. Nu när hon tittade mer noga på Calvin så trodde hon att de hade historia tillsammans, men hon var inte säker. Hon nickade.
”Ja, det blir bra övning för dig. Strigoi gillar att attackera kungliga, så det lär lärarna göra mycket också” sa hon och rättade till sin tröja. Hon tittade bort mot dörren.
”Så du ska bara följa efter mig” sa hon och vände sig med ryggen till Calvin och tog några steg mot dörren. De blixtrade plötsligt framför ögonen och hon stannade. Hon svalde hårt och fortsatte att gå. Hon undrade hur hon skulle lösa sitt problem med synerna och skakningarna nu när hon hade någon som ett plåster på sig. Hon sköt bort tanken och gick ut genom dörren.

”Jag behöver äta” sa hon och rörde sig i riktning mot matsalen. Matsalen var uppdelad i två delar; en allmän del där dhampirerna åt, men även där moroi kunde vara. Sen fanns det en dörr längre in som ledde till morois avdelning, där donatorerna fanns. Hon gick genom matsalen och in genom dörren. Väl där fanns det olika rum med olika donatorer. Hon gick till den som hon brukade, en kvinna som hette Tina. Tina hälsade glatt på henne när Grace klev in.
”Ingen chock idag?” frågade hon och tittade på Grace med dimmiga ögon. Grace bet sig i läppen. Hon hade fått ett skakanfall förra gången hon åt, tydligen hade endorfinerna i Tinas kropp inte fått henne att glömma det. Grace valde att inte svara, Tina var ju trots allt hög. Grace sänkte ner sina tänder i hennes arm och Tina utstötte först ett litet ljud av smärta, men sedan började hon nynna för sig själv. När Grace var klar gick hon ut ur rummet. Hon tittade på Calvin.
”Vet du när på dygnet du slutar vara min beskyddare för dagen? Jag ska på fest ikväll och hade gärna sluppit ha dig i hasorna då” sa hon och kliade sig i nacken.

Calvin lyssnade knappt på vad hon sa utan följde tyst med henne när hon började gå. Det slog honom sedan att hon menat att hon på något sätt var mer värd, han kunde inte riktigt hålla sig för skratt.
"Din politiska status betyder inget för strigoi." sade han kort och gick mot matsalen med henne. Han hade varit noga med sitt tonfall, då han inte kände för att ha någon vidare diskussion om det hela. Han ansåg iallafall inte att hennes status gjorde henne mer värd än någon annan moroi. De alla behövde skyddas och inte bara de kungliga. Han väntade utanför medan hon åt, det var inte riktigt med flit som han äcklades av hela den processen. Däremot visste han inte riktigt av vem han äcklades mest, människorna eller moroi. Han skakade av sig tankarna och såg sig omkring, studerade sin omgivning då han kom på att han troligen skulle få spendera mer tid än nödvändigt i den delen av matsalen. Han log smått när hon var klar men rynkade på pannan åt hennes fråga. "Är det Lee's fest?" frågade han med ett litet flin på läpparna. Han granskade Grace en stund och flinade ännu större, han hade då verkligen missbedömt henne. Han hade verkligen trott att hon var den typen som satt inomhus och pluggade hela dagarna innan hon gick och la sig. Det visade sig att han hade fel, vilket han inte ens var det minsta sur över.

Grace gillade definitivt inte Calvins reaktion. Att han ens hade mage att stå och flina åt henne som ett fån. Hon nickade.
”Ja, det är det” sa hon kort och trängde sig förbi honom. Detta skulle bli två långa veckor. Hon gick ut i korridoren och svor högt. De få personer som var inne i korridoren hade fått skimmer runt sig. Det hände mer och mer ofta nu, och det störde henne något otroligt. Hon gick snabbt in på toaletten som fanns bredvid henne. Hon struntade för stunden att hon borde ha sagt till Calvin vart hon tog vägen. Det var faktiskt hans jobb att hålla koll på henne, inte hennes jobb att säga till honom vart hon gick. Hon satte sig på golvet och försökte ta några djupa andetag. Hur skulle hon hålla masken? Eftersom Calvin skulle vara med henne så var det nästan redan bestämt att han skulle fatta att hon var konstig snart. Hon lovade sig själv att det inte skulle hända, ingen på skolan skulle få reda på vad som pågick i hennes huvud. Hon tog upp ett block ur sin väska, och skrev dagens datum och klockslag. Hon tittade på resten av skriften som stod på blocket. Hon markerade varje dag och klockslag samt vad det var för händelser som skedde: skimmer, skakningar, blixtar framför ögonen eller röster i huvudet.

Hon tog ett djupt andetag igen och reste sig. Hon kastade en blick i spegeln och rättade till håret innan hon gick ut igen. Precis när hon tog klivet ut från toaletten hörde hon ett ljud bredvid sig. Hon tittade till höger, och hennes historialärare kom springande i full fart mot henne. Hon skrek till av förvåning. Hon tittade mot Calvin och sprang mot honom, för att ställa sig bakom honom. Hon insåg att adrenalinet fick skimrerna att försvinna. Hon höll krampaktigt i sin väska när läraren kom mot dem. Hon hoppades verkligen att Calvin var en av de bättre eleverna.

Calvin flinade bara som svar och nickade lite för sig själv. Det skulle bli riktigt intressant att se henne på fest. Han hade inte ens vetat vem hon var förrän en liten stund sedan. Han rynkade på pannan när hon försvann iväg och suckade då han såg hennes röda hår försvinna in i toan. Han la armarna i kors och sjönk in i sina egna tankar. Han visste inte alls hurdan det skulle gå att skugga henne i två hela veckor, han visste ju att hans liv skulle se ut så. Han skulle skydda en moroi i så gott som hela sitt liv, hans mål var ju att ha flera tatueringar i form av x i nacken innan han la av. Han hade redan ett, det hade varit ren tur som han hade fått det och det enda han ville var att bevisa att han var värdig ett till. Han hade inte velat ha sin första tatuering då han knappt gjort något men han kunde inte riktigt säga nej men han dolde den så mycket som han kunde då han inte riktigt ville skryta om den.

Calvin ryckte ur sina tankar när han hörde Graces skrik, han mötte upp henne halvvägs och drog henne intill sig. Han siktade in ett slag mot sin lärares strupe och log nöjt när han fick önskad effekt. Han tog upp sin dolk och tryckte den mot hans hjärta. Han såg sig omkring för att vara säker på att ingen mer skulle komma innan han försiktigt släppte taget om Grace.
"Är du okej?" frågade han, han brydde sig inte alls om läraren som satt andan i halsen av slaget. Hans fokus var sitt skyddsobjekt och så länge hon mådde bra så hade han gjort sitt jobb rätt.

Grace nickade långsamt. Hon insåg inte att hon andades häftigt förrän hon hade samlat sina tankar. Hon bet sig i läppen. Det här hade varit den första attacken sedan den där hennes föräldrar hade dött. Även om den var fejkad, så kändes den högst verklig. Läraren reste sig upp och klappade.
”Bra jobbat Calvin” sa han och log mot honom. Han vände sig mot Grace.
”Är du okej?” frågade han och hon nickade. Han försvann iväg och Grace tittade ner. Några av hennes saker hade fallit ur väskan. Hon samlade blixtsnabbt upp dem och tittade på Calvin. Hon sa ingenting utan gick ner genom korridoren. Hon var förundrad över att adrenalinet hade fått skimret att försvinna. Fungerade det även med andra substanser som alkohol och tobak? Hon var tvungen att prova ikväll. Kanske problemet skulle lösa sig fortare än vad hon hade trott. Hon kollade på schemat och himlade med ögonen. Det var dags för hennes extralektion i elementkontroll. Eftersom hon inte hade specialiserat i något element än så skulle hon gå på extralektioner. Hennes lärare var väldigt positiv, det var inte Grace. Speciellt inte nu. Hela skolan trodde att hon kunde kontrollera luft, eftersom det var vad hon hade spridit. Hon hade dock sagt att chocken från vad som hade hänt med hennes föräldrar hade gjort det svårt för henne att använda sina krafter, vilket hade resulterat i att ingen hade bett henne visa dem. Nu skulle Calvin få reda på att så inte var fallet. Hon vände sig om och tog tag i hans tröja.
”Om du ens tänker på att berätta detta för någon, så kommer jag göra hela ditt liv till ett helvete” sa hon och släppte honom. Hon gick in i klassrummet och satte sig.

När lektionen var slut gick Grace snabbt ut ur klassrummet. Hon vände sig till Calvin.
”Jag ska göra mig iordning till festen, måste du vara i mitt rum då?” frågade hon och suckade. Hon antog att svaret var ja, men hoppades att det inte skulle vara det.

Calvin granskade henne en stund och rynkade på pannan, hon reagerade väldigt stark på en övning. Han kom sedan på vad hennes historia var. Han svor tyst över sin seghet. Han borde ha vetat exakt allt, hon hade varit skolans snackis i minst ett halvår. Han suckade lågt och rynkade på pannan åt hennes hot. Han kunde inte bry sig mindre om hennes element specialisering. Han flinade smått åt hur hon tog tag i honom däremot.
"Jävlar vad sexig du är." sade han retsamt innan hon gick in, han sa det dock inte högre än en viskning så ifall hon hörde eller inte var en annan fråga.

Han la armarna i kors och kollade på henne en stund. Han suckade lågt och nickade lite.
"Jag måste. Jag fattar att du inte tycker det är kul men du måste bli van. Du är den sista Pendragon, du kommer ha minst fyra beskyddare runt dig dygnet runt och jag behöver ett jävligt bra betyg och allt. Det här är hela min karriär. Ifall jag inte kan skydda dig från lärare så kommer jag aldrig få ett seriöst jobb." sade han lugnt och granskade henne.