Det sagolika uppdraget

Rollspel mellan Unicornhorn och Vildvittra

Sagovärlden består av två olika öar, en för de onda och en för de goda. Runt om öarna omger ett vindlande hav och oupptäckta öar med diverse faror.
Men deras värld håller på att falla mer och mer samman (tänker mig jordskalv och liknande) och öarna håller på att driva mer och mer ifrån varandra. Om dessa öar inte samarbetar för att hålla sagorna vid liv kommer snart mänskligheten att glömma dem.

Nu är det upp till barnen att rädda sagovärlden och skriva nya sagor. De båda sidorna väljer ut varsin kandidat som de skickar ut för att finna den blåa diamanten, den som sägs kunna bringa öarna samman och få sagovärlden åter vid liv.

Tänker att barnen inte vet så mycket om varandra då öarna varit skilda hela deras barndom eller så

Unicornhorn
Namn: Juliette av Corona
Ålder: 20
Kön: Kvinna
Sagoförälder: Rapunzel och Eugene från "Trassel"
Utseende: Då några droppar av den magiska blomman fortfarande fanns kvar i Eugenes kropp (efter att Rapunzel helade honom med sina tårar), så blev de en del av deras gemensamma barn, Juliette.
Hon har därför fruktansvärt långt hår, som har krafter att lysa och hela skador om de rätta orden, eller sången, uttalas.
Hon har stora, gröna ögon och är smal och normallängd. Hon har ett smalt ärr över högra armen.
Hon är ofta klädd i klänningar och har ett bälte med en liten dolk i som hon fick av sin morfar när hon var yngre.
Övrigt: Älskar djur, och har en hund som hon älskar.

Vildvittra
Namn: Evie av Mordona
Ålder: 20
Kön: Kvinna
Sagoföräldrar: Gaston (Skönheten och Odjuret) & den onda drottningen (Snövit)
Utseende: Svart långt hår som oftast är uppsatt, lila ögon och ljust skinn.
Har ett ärr som går tvärs över hennes vänstra öga och som klyvt hennes ögonbryn mitt itu.
Är likt sin far vältränad, dock ändå slank till sin kroppsbyggnad likt modern och klär sig i "skogskläder".
Svarta byxor, svarta läderskor, mörkblå skjorta. Bär ett läderbälte där hon har dolkar och sitt svärd fäst, använder även pil och båge.
Övrigt: Är lika stark som sin far och kan lite svart magi. Hon älskar ägg!

Namn: Juliette av Corona (Ingen aning om vad Rapunzel heter i efternamn, bara att staden hon är drottning över heter Corona )
Ålder: 20 (eller äldre/yngre? Vet inte vad du känner )
Kön: Kvinna
Sagoförälder: Rapunzel och Eugene från "Trassel"
Utseende: Då några droppar av den magiska blomman fortfarande fanns kvar i Eugenes kropp (efter att Rapunzel helade honom med sina tårar), så blev de en del av deras gemensamma barn, Juliette. Hon har därför fruktansvärt långt hår, som har krafter att lysa och hela skador om de rätta orden, eller sången, uttalas. Hon har stora, gröna ögon och är smal och normallängd. Hon har ett smalt ärr över högra armen. Hon är ofta klädd i klänningar och har ett bälte med en liten dolk i som hon fick av sin morfar när hon var yngre.
Övrigt: Älskar djur, och har en hund som hon älskar.

Namn: Evie av Mordona (Det får heta det nu, typ som Mordor xD)
Ålder: 20
Kön: Kvinna
Sagoföräldrar: Gaston (Skönheten och Odjuret) & den onda drottningen (Snövit)
Utseende: Svart långt hår som oftast är uppsatt, lila ögon och ljust skinn.
Har ett ärr som går tvärs över hennes vänstra öga och som klyvt hennes ögonbryn mitt itu.
Är likt sin far vältränad, dock ändå slank till sin kroppsbyggnad likt modern och klär sig i "skogskläder".
Svarta byxor, svarta läderskor, mörkblå skjorta. Bär ett läderbälte där hon har dolkar och sitt svärd fäst, använder även pil och båge.
Övrigt: Är lika stark som sin far och kan lite svart magi. Hon älskar ägg! (Hon älskar ägg som sin far )

Då börjar jag!

-----

Juliette slog upp ögonen. Hon tittade upp i taket, där en stor målad sol fanns; Kungariket Coronas vapen. Hon suckade och drog en hand genom det långa håret som på grund av nattens rörelser var lite tovigt. Hon satte sig upp i sängen och de gröna ögonen såg sig omkring. Rummet var ganska stort; en stor himmelssäng, ett skrivbord, flera bokhyllor och en enorm garderob fyllde upp det fyrkantiga rummet. Två dörrar fanns där, en som ledde ut till korridoren samt en glasdörr som ledde ut till balkongen. Juliette tittade på andra sidan sängen, där hennes stora, prickiga dalmatiner Eska låg och sov. Hon sträckte sig över sängen och klappade henne innan hon satte de bara fötterna mot det kyliga stengolvet. Hon drog av morgonrocken som hängde på en krok och drog den runt sig och knöt den i sidan. Juliette tog några snabba steg och öppnade glasdörren ut till balkongen och gick ut. Hennes långa, långa, blonda hår låg längst med golvet och slutade i en hög på sängen. Hon lutade sig mot räcket och tittade ner på slottsgården nedanför; ett vackert område med en damm och många rabatter med vackra blommor. Hon älskade slottsgården. Hur många timmar hade hon inte spenderat vid dammen och betraktat alla små fiskar som simmade runt där? Hon sträckte på sig och vinkade till en av vakterna som stod borta vid porten som ledde ut till resten av Corona. Eric var en av hennes favoritvakter, han hade aldrig berättat för hennes föräldrar när hon smög ut på kvällarna för att gå på upptäcktsfärder.

Juliette vände om och gick in igen, och nu hade Eska vaknat av hennes rörelser och stod och viftade på svansen. Juliette satte sig på knä och klappade på sin bästa vän en stund innan hon ställde sig framför den stora spegeln med en hårborste i handen. Det var alltid ett projekt att borsta hennes hår, men hon hade blivit bättre och snabbare på det. Hennes mamma brukade säga att hon inte saknade sitt hår, men Juliette visste att ibland kunde drottningen nog visst sakna det, speciellt kraften som satt i håret, det hade ju trots allt räddat livet på Juliettes pappa för längesedan. Hon borstade igenom det och flätade ihop det tills det bara var en enda tjock fläta som slutade vid ländryggen (logiken i det där får helt enkelt Disney förklara xD). Hon satte i en tofs och tog ut en röd klänning från garderoben och drog på sig den. Hon förbi skrivbordet på väg tillbaka till spegeln och öppnade skrinet som stod där. Där låg en smal men hög kristalltiara. Juliette tog upp den och placerade den på huvudet och tittade sig själv i spegeln med en suck. Det fick duga. Hon kastade en blick på det långa, smala ärret som gick snett över hennes överarm innan hon satte fast skidan med den vackra lilla dolk som hon hade fått av sin morfar för några år sedan i bältet runt midjan. Hon satte på sig sina skor och öppnade dörren ut till korridoren.

Juliette trädde in i tronrummet där hennes föräldrar stod och pratade lågmält med varandra. När hon kom in vände de båda sig om och hon såg att hennes mamma höll ett brev i handen. Juliette visste precis vad det handlade om. Alla familjer på hela den Goda Ön hade för några dagar sedan röstat på vilket av alla de barn som skulle vara med och förena och hjälpa sagovärlden att överleva. Sagovärlden hade bestämt att en ungdom från vardera ö skulle tillsammans hjälpas åt med denna uppgift. Nu hade antagligen resultatet av denna röstning kommit. Juliette gick fram till sina föräldrar och lät sin mamma placera en kyss på hennes kind innan drottningen gav sin dotter brevet.
”Vi tänkte att du skulle få öppna det” sa hon och log. Hennes pappa nickade och strök sin enda dotter lätt över kinden. Juliette nickade. Hon visste inte riktigt vad hon skulle känna. Hon ville gärna ut på äventyr, men samtidigt var det ett väldigt stort öde att ha på sina axlar. Hon tog ett djupt andetag och rev upp brevet. Det var ett långt brev, och hon ögnade snabbt igenom det för att tillslut läsa de två namn som stod längst ner; ett av dem var Prinsessan Juliette av Corona.

Evie sträckte på sig och drog upp de mörkblåa sammetsgardinerna som omgärdade hennes säng. Solen sken svagt in genom de stora fönstren, men hon vände sig om. Helst kunde hon somna om, men hon visste att denna dag var en viktig dag. Resultaten på omröstningen skulle ge sig tillkänna, dock var hon nästan säker att det var hon som stod som vinnare. Hon var deras prinsessa, visste att hon var skicklig och hennes föräldrar hade säkerligen ett finger med i spelet med. Ibland undrade hon om hon verkligen skulle vinna utan hennes föräldrars hjälp? Var hon så bra som alla sa? Eller var de tvingade?
Det knackade på dörren och Evie satte sig upp medans hon meddelade att han kunde komma in. Det var LeFou som kom in med en frukostbricka till henne, kaffe och ett dussin ägg samt rostat bröd.
Han ställer det på bordet vid fönstret och vänder sig mot henne medans hon drar på sig den svarta morgonrocken och stoppar fötterna i ett par mjuka tofflor.
"Nervös?" frågar LeFou och häller upp kaffe till dem. Evie uppskattade de mornar då LeFou kunde sitta med henne och äta frukost.
"Nja, inte precis." sa hon och log snett mot honom, såg brevet som låg på brickan till henne.
"Men jag hoppas att det blir jag, så jag kan föra våra öar samman och du kan återfå din älskade." log hon. LeFou hade träffat en man på en bal i sin ungdom men sedan öarna skiljts åt hade de inte träffats och Evie visste hur hårt det tagit honom. Hon ville att de skulle återförenas och att de skulle få sitt bröllop.
Så när hon öppnade brevet log hon av glädje, detta skulle bli kul.
Prinsessan Juliette av Corona och Prinsessan Evie av Mordona.
"Låter som en prinsessa som inte kan få skit under naglarna och tassar kring i silkesklänningar." muttrar Evie fram, men mest för att dölja att hon faktiskt var nervös och lite rädd. Sådana känslor var förbjudna och hon hade i tidig ålder lärt sig dölja svaga känslor.

Juliette läste det andra namnet som stod på brevet. Det ringde en klocka. Hon hade hört namnet förut, men visste inte riktigt vem det var. Hon bet sig i läppen, oavsett vem det var så kom hon från den onda delen av Sagovärlden. Juliette hade alltid varit lite kluven till den onda delen av världen, mest efter allt som hade hänt hennes mamma när hon var yngre. Hade Gothel fortfarande levt hade hon definitivt varit på den onda ön. Rapunzel hade dock lärt sin dotter om förlåtelse och att vara öppen för att människor kan förändras, så Juliette fick väl helt enkelt försöka lära känna denna Evie och möta henne med ett öppet sinne. I brevet stod det vart de två kandidaterna skulle träffas, och när. Det var väldigt snart, redan samma eftermiddag.
”Nervös?” frågade Eugene sin dotter och kramade om henne. Juliette ryckte på axlarna.
”Vet faktiskt inte, jag tycker ju om att upptäcka saker, så det ska bli en väldigt spännande äventyr” sa hon och log lite.

Juliette spenderade morgonen på slottsgården. Hon låg i gräset och tittade upp på molnen med sin hund bredvid sig. Hon hade funderat länge på om Eska kunde följa med henne, men hade beslutat sig för att hon fick stanna hemma; Juliette visste ju faktiskt inte vad de skulle vara med om, det kunde bli farligt för Eska. Hon klappade henne när hon hörde fotsteg inte alltför långt bort. Hon satte sig upp och såg hur vakten Eric klev fram till henne. Han slog sig ner vid henne som han gjorde då och då.
”Jag hörde precis nyheterna, Prinsessan” sa han och log mot henne. Juliette skakade på huvudet.
”Juliette” rättade hon och lade huvudet lite på sne. Juliette tyckte oftast att det var jobbigt när personer som hon ansåg som sina vänner kallade henne för Prinsessan eller Ers Majestät, även om de jobbade för henne. Eric log och nickade. De satt en stund och pratade, om allt mellan himmel och jord. Efter ett tag reste sig Juliette upp och återgick till sitt sovrum, hon borde ju ändå packa.

Hon bytte om från klänning till ett par svarta byxor och grön skjorta som matchade hennes ögon, det var lättare att röra sig i byxor än klänning. Hon satte fast bältet med dolken och öppnade ett skåp. Hon tog ut ett brunt koger som innehöll pilar, samt en vackert snidad båge med mönster inristat. Hon hade tränad i bågskytte av hennes mammas vän, drottning Merida. Hon lutade sina saker mot sänggaveln och satte sig på madrassen. Hon bet sig i läppen och undrade när hon skulle sitta på sängen nästa gång.

Evie drar på sig sina kläder och fäster vapnen vid bältet i midjan. Hon flätade håret i en lång fläta för att få det ur vägen och sminkade sig sedan. Hon sminkade sig svart om ögonen, långa svarta ögonfransar och röda läppar. Hela munderingen, sminket och ärret som löpte över henne ansikte fick henne att se grym och hård ut. Allt det som hon strävade efter och hade lärt sig att bli. Kanske hon äntligen i och med denna resa skulle göra sina föräldrar stolta, kanske hon dog med? Det hela skulle egentligen göra det samma för den ende som på riktigt skulle sakna henne var LeFou och det var för honom hon gjorde detta.
Hon drog djupt efter andan och gick sedan ut från slottet mot den lilla stranden som var ingenmansland där de båda skulle mötas, där båten låg förtöjd.
Hon såg sina föräldrar stå där redan och såg även de andra där. Hon bugade lätt inför sina mor och far, som med en nick hälsade henne adjö. Några varmare känslor fanns inte där och sådana fick heller inte visas, detta var svaga känslor som skulle hållas i skick. Hon mindes så väl de gångerna hon var liten och försökt krama sina föräldrar med blivit svarad med en örfil, eller den gången hon grät för att hennes katt dog. Då hade de låst in henne i fängelsehålorna för att få henne att sluta. Hon hade då bara varit fem, men den natten mindes hon än och den fick henne att sluta, den fick henne även att ibland vakna upp kallsvettig i mardrömmar.

Juliette reste sig upp. Hon tog sina saker och gick ner till tronrummet där hennes föräldrar väntade på henne, de skulle tillsammans rida till mötesplatsen. De gick ut på slottsgården där 7 hästar var redo för avfärd; tre till kungafamiljen och fyra till vakterna. Juliette klappade sin vita häst och satt upp. Hon väntade på de andra, och de red en delegation. Två vakter framför och två bakom kungafamiljen. De fyra vakterna höll i fanor med Coronas sigill på. Juliette ville inte erkänna att hon tyckte det var lite väl att ta i, det var ju inte så att de hon skulle möta på stranden brydde sig.

De red ut i staden och möttes av befolkningen som applåderade och tjoade, de var stolta över att deras egna prinsessa hade blivit utvald till detta otroliga uppdrag. De vinkade och kastade blommor, och Juliette vinkade tillbaka så gott som hon kunde och log mot dem. Sällskapet kom ut från staden och fortsatte färden till Ingenmansland, där allt var neutralt. Juliette var förvånad att freden där hade hållit. Hon hade aldrig hört om några dispyter på stranden, bara gamla kärlekshistorier mellan de två öarna. Efter en stund så uppenbarade sig stranden och vakterna framför dem stannade en bit ifrån de två vuxna personerna som stod där, som Juliette antog var Evies föräldrar. Hon såg sig omkring för en yngre person, men såg ingen. Hade hon backat ur? Juliette satt av från hästen och såg då en ung kvinna komma, som hon förstod var Evie. Den svarthåriga kvinnan bugade sig för de två vuxna personerna, och Juliette blev lite förvirrad, var de inte hennes föräldrar?

Hennes egna föräldrar hade också suttit av, precis som vakterna. Juliette kramade om dem hårt.
”Var försiktig, avslöja inte dina krafter om du inte måste” sa Rapunzel tyst i hennes öra och Juliette klämde henne hårt om axlarna som svar. Såklart hon skulle vara försiktig, hon hade alltid fått höra att ingen skulle veta om vad hennes hår kunde göra, eftersom det fanns risk för att det fanns andra som Gothel där ute. Juliette vände sig till vakten Eric, som såg ut att ha tårar i ögonen.
”Är det där tårar jag ser?” frågade hon och log brett. Eric skakade på huvudet och drog med fingret under ögat.
”Jag har fått något i ögat bara” sa han och blinkade åt henne med ena ögat. Juliette lade armarna runt honom.
”Jag kommer sakna dig” sa hon och Eric nickade.
”Jag kommer sakna att se dig klättra över muren” sa han, lite tystare så hennes föräldrar inte skulle höra det, och Juliette skrattade.
”Det är inte sista gången du ser mig göra det” sa hon och log. Hon tog av sig sin krona från huvudet och gav den till Eric, det var ingenting man kunde ha på sig under ett sådant här viktigt uppdrag. Speciellt inte en krona som hade funnits i familjen i generationer. Hon tog ett djupt andetag. Hon gick några steg mot personerna på andra sidan och vände sig om och höjde handen mot sina föräldrar innan hon vände sig mot de tre personer som hon nu stod framför. Hon sträckte fram handen mot den yngre av dem.
”Hej, Juliette. Men det förstod du nog” sa hon och log.

Evie stod ett steg framför sina föräldrar då Juliette som hon hette sa adjö till sina föräldrar och någon mer. Så skulle Evie inte ens tänka, våga göra med sina föräldrar och tårar? Det var bara för veklingar, särskilt för män, men mannen såg inte precis ut att vara en vekling. Det hela var mycket intressant, snart var kvinnan klar och de tog några steg mot varandra. Evie rörde inte en min då kvinnan hälsade på henne. Leendet från kvinnan kunde tolkas som trevligt? Men troligare att hon ville få ut något av det, så brukade det vara.
"Evie" hälsade hon och skakade handen innan hon gick mot båten och satte sig vid årorna för att vänta på den andra kvinnan. Hon la ifrån sig sin packning i båten och såg sig inte ens om. Föräldrarna skulle hon inte sakna och LeFou hade hon redan tagit farväl av på slottet.
Hon synade den andra kvinnan då hon kom, skulle hon var till hjälp? Kanske, men trevlig verkade hon vara som alla de goda säkert var och det var alltid något.
Visst var de på hennes sida trevliga med, hon och hennes vänner. Men det satt oftast djupt inne och man fick försöka länge för att få tilltroende för någon.

Juliette noterade Evies totala brist på ansiktsuttryck när de hälsade, inte ens ett litet leende. Hon bet sig i läppen och gick efter Evie till båten. Hon tog sin packning och lade ner den i den guppande båten. Hon funderade på hur denna resa skulle bli, de verkade vara så himla olika. Evie verkade inte ens bry sig om sina föräldrar. Det verkade dock vara ömsesidigt. Juliette å andra sidan vände sig om och vinkade till sina föräldrar och Eric. De hade suttit upp på hästarna igen och besvarade vinkningen innan de vände om och red tillbaka mot Corona. Juliette undrade hur lång tid det skulle ta innan de såg varandra igen. Hon drog lite i sin fläta. Allra helst skulle hon vilja släppa ut håret och låta det hänga fritt, men beslöt sig för att vänta tills de kom till första lägerplatsen.

Juliette steg ner i båten och satte sig med Evie. Den svarthåriga kvinnan hade redan satt sig vid årorna, så Juliette tog det som ett tecken på att hon ville ro. Det gjorde inte henne något, Evie såg mycket starkare ut än Juliette, och var antagligen det också. Juliette var absolut inte svag, men hade inte synliga muskler som Evie. Juliette harklade sig.
”Okej, hur mycket information har du fått om uppdraget? Det enda jag vet är att vi ska hitta den blå diamanten som ska finnas någonstans” sa Juliette och lekte med fingrarna i de kyliga havsvattnet.