lever i fantasin [prs]

uniquorn C:

Namn: Hilma Abrahamsson
Ålder: 19
Personlighet: rätt dämpad. hon säger inte så mycket i sociala sammanhang, skrattar en del men är inte den glada människan. har ett stort modeintresse och köper mycket märkeskläder i mörka färger. rätt blyg och introvert, men har inget emot att hänga med människor, festa osv. dock föredrar hon att hänga på sitt rum när någon av de hon bor tillsammans med har fest - om hon ska vara social så ska hon känna någon i sammanhanget. spelar cello på proffsnivå och spelar allt möjligt. hennes favoritlåt att spela är dock sadness disease av urban cone.
när det gäller att flörta är hon inte särskilt intresserad. hon föredrar att crusha sönder på avstånd efter ett misslyckat förhållande som femtonåring. dock är Hilma en hejare på att stalka folk - om hon får en crush på någon förvandlas hon från sval och lugn till ett riktigt creep.
Utseende:
175 cm, smal, inte så mycket "kurvor"
Historia: växte upp i en håla i Norrland med sin familj. trivdes alltid dåligt ute i mitt i ingenstans, särskilt då hennes pappa var väldigt naturintresserad och envisades med att dra ut henne på långa vandringar. hon började spela cello som fyraåring och spelade flera timmar om dagen. hon flyttade som femtonåring till Stockholm för att gå på lilla akademin med cellon. hon bor i samma kollektiv fortfarande tillsammans med Alma Petersen (23 år) som hon räknar som en av sina absolut bästa vänner. de har massor av gemensamma intressen och älskar att sitta i kollektivets soffa och dricka ljummet starbuckskaffe samtidigt som de tittar på dramaserier. i kollektivet bor även Dante Lindhe som är något år äldre än Hilma. han älskar att festa och flörta med folk. Hilma har råkat ut för det ett antal gånger under någon av Dantes oändligt många fester han hållit i kollektivet, men hon har aldrig riktigt fastnat för honom.
Familjerelation: bra relation med sin pappa som jobbar som någon slags boss i Kirunas malmgruva eller vad fan den nu heter. alltså har hon alltid haft mycket pengar och alltid fått pengar skickade till sig sedan hon flyttat till sthlm.
hennes mamma har alltid haft häftigt migrän och haft stora problem med det, så en stor del av Hilmas liv har hennes mamma legat i sovrummet/på sjukhus för sina smärtor. Hilma har inte någon bra relation till sin mamma och de har nästan ingen kontakt utöver jul osv. Hilma är ensambarn, wohoo
Övrigt: helt färgblind. väldigt prydlig av sig, älskar när allt är fräscht och stilrent. älskar smink och allt som har med hennes utseende att göra. jobbar för tillfället på mcdonalds men försöker hitta jobb som har med cellon att göra. om hennes cellodröm skulle fara åt skogen så vill hon bli makeupartist/stylist på något showprogram på fyran eller utveckla ett eget klädesmärke.

Namn: Viola Josephsson
Ålder: 18
Personlighet: Dubbelsidig, både sarkastisk och allmänt söt, hon älskar att göra andra glada, smart och snabbtänkt, lättretad
Utseende:

165 cm lång och därför ganska kort, normal kroppsform med relativt liten byst. Stolt hållning och nästan alltid
Historia: Viola var alltid glad. Som barn grät hon nästan aldrig, hon var glad nästan hela tiden. Även när hon inte kunde prata älskade hon att försöka kommunicera med alla som kom i hennes närhet. Hon växte upp och fortsatte vara lika pratglad som hon varit innan. När hon började skolan hade hon lätt att få vänner och var ganska populär. I trean på grundskolan träffade hon Noel Flike, den tysta mellanstadiekillen i hörnet och bara något år senare var de oskiljaktiga. När hon fyllde tolv skiljdes hennes föräldrar. Det var svårt för henne som enda barn att förstå varför, och de sa inget mer än att de inte älskade varandra mer. Hon skyllde det på sig själv och byggde in sig som i ett skal, och hennes tidigare glada jag var det skalet, skölden som skyddade henne mot omvärlden. Noel var alltid där för henne, alla nätter som hon låg och grät och skyllde allt på sig själv, alla dagar i skolan när hon höll på att ge upp, till och med under den viktigaste veckan som hon skolkade ifrån var han där och kramade om henne, viskade att allt skulle bli okej. Relationen med hennes mamma havererade totalt, och pappan spenderade varje ledig stund med att dricka. I åttan, vilket var hennes första skolår utan Noel, kom hon upp på fötter igen, starkare än någonsin. Hon pluggade för att få de bästa betygen och överträffade allas förväntningar på henne. Hon var ju ändå bara Viola, tjejen som nästan tog livet av sig.
Familjerelation: Ingen kommunikation till sin mamma, men hon vet om att hon flyttat till Italien med en rik man som hon var otrogen mot Violas pappa med. Pappan som slösar bort sin tid med brötiga vänner på krogen och dricker bort sina problem har hon lovat sig själv att ta hand om, men i nyktra dagar kände han nästan inte igen henne.
Övrigt: Bor i en liten lägenhet i centrala Stockholm med katten Lakrits. Har ingen bil, men körkort, bara för att hon älskar känslan av att ta bussen tidigt på morgonen för att komma till jobbet. Jobbar som servitris på en populär restaurang och får en lön som hon kan betala hyran med, men den räcker knappt till något mer. Regn, och doften av regn på våt asfalt är som hennes drog, hon älskar den.

inser i efterhand att den här mallen ksk inte borde vara så lång men eh whatever

din mall är ju HELT FANTASTISK.
se att jag ändrade några saker i min nu när jag kunde fokusera lite mer c; taggataggataggataggatagga

naaaw, din är oxå helt otrolig, detta roll kommer att bli skitbra :] börjar du ellar jag?

eeeeeeh ska vi rolla typ likadant som i 5sauce? jag börjar och så får det gå som det går XD

~~~~

"Nästa!"
Jag tittade på gruppen av tonårskillar som kom fram och hämtade brickan med BigMacs, nyfriterade pommes och milkshakes. En av dem hade lila hår som flög när han gick bort mot bordet ute. Jag suckade - jag ville också ut i värmen istället för att skopa upp pommes frites till trötta människor. Skolan och jobben började om bara en vecka och jag märkte hur folk suckade överallt.
Näst på tur stod en kille med halvlångt, blont hår och en svart beanie trots värmen. Jag tittade upp i hans blåa ögon och en våg av igenkänning spred sig genom mig. Jag hade definitivt träffat honom förut - några gånger. Jag trevade efter hans namn i huvudet medan jag kopplade på min försäljarfasad.
"Hej och välkommen", sa jag med min sönderskrikna röst. "Vad kan jag stå till tjänst med?"
Killen - Noel, for det upp i mitt huvud - harklade sig och sa med sin djupa röst:
"En sån där paj med hallon och cream cheese", sa han och nickade mot den stora nyhetsskylten. Jag nickade och knappade in det på apparaten.
"Är det bra så?"
Han rynkade på ögonbrynen och nickade sedan. Jag kastade en blick till på honom och mötte hans ögon för ett ögonblick, och jag såg mycket väl hur han kände igen mig också. Jäkla Dante och hans fester.

bwahahahah nOEL JFC

förresten, vad tycker du om hur vi ska skriva? gör vi som i 5sauce lr nt?

-----
Jag kände för att gå ut på balkongen och skrika. Högt och gällt, bara tömma mina lungor och förmodligen fördärva min röst för hela resten av kvällen. Jag hade försökt att skruva ihop den nya bäddsoffan i timmar, om och om igen - byggt ihop, skruvat isär, byggt ihop, skruvat isär. Jag var inte precis händig, men på något sätt kändes det ändå som att jag borde klara av att sätta ihop något så simpelt som en bäddsoffa. Men förstås, det var ingen IKEA-bruksanvisning så det var väl ganska förståeligt att jag inte fått ihop den. Jag kom på i efterhand att jag kanske skulle köpt en bäddsoffa som redan var färdigbyggd, men det kunde jag inte göra något åt. Dante, Ludwig och Noel skulle komma över och det skulle förmodligen sluta med att de slocknade som ljus någon gång vid midnatt. Dessutom hade Dante informerat mig om att han skulle försöka få med en av sina rumskompisar också, vilket var ännu en anledning att bygga klart. Fan vad jag hatade verktyg. Fan.

jag tror att vi kan testa att bara göra typ fyra ~ när vi byter perspektiv typ eller nåt. om jag "styr" Axel och Ludwig så kan du styra Noel och Dante? det ska vara fokus på tjejerna men i konversationer så kan det kanske behövas c;

~~~~

Dagen sniglade sig verkligen fram. Jag hade inte så långa skift - jag jobbade fyra timmar om dagen högst - men när jag såg hur solen sjönk ute för att göra världen sval så kändes allt bara hopplöst.
Jag hade bytt om till en magtröja i grå spets och ett par jeansshorts. Det kändes skönt att hänga av sig det flottiga förklädet och ta av sig namnbrickan. Alla såg ner på en där jag stod, ung och vilse i disken på McDonalds.
Jag gick ut ur byggnaden och hoppade upp på min silvriga damcykel som stod i det buckliga cykelstället bredvid borden. Jag blev alltid lika bitter när jag såg den - den var en av de få saker som jag förmodligen såg i samma färger som alla andra.
Luften stod helt still när jag började cykla nerför gatan. Det var inte mycket folk ute och jag kunde cykla över kullerstenen utan att behöva väja var och varannan sekund. Jag såg fram emot en kväll på mitt rum - en sysslolös kväll. Visst var det skönt att gymnasiet varit slut i två månader, men utan läxorna kändes livet lite tomt och innehållslöst.
Det var säkert ändå fest ikväll också.

oki, men bara när de verkligen är med då? eller hela tiden, även som fillers?

----
Det hade gått bra i en stund och jag hade bara några delar kvar innan bäddsoffan var klar. Medan jag jobbade försökte jag komma på vad Dantes kompis hette, jag visste att han hade nämnt henne i våran korta konversation, men han hade även blandat in sin andra rumskompis - Alva? Malva? Alma? - jag kom inte ihåg. Jag hade en stor känsla av att hon hette något med 'ma' i slutet. Vilma? Hilma?
Hilma, tänkte jag och nickade. Så måste det ha varit.
Utan att ge det någon större tanke tryckte jag igång min mobil för att se vad klockan var. Ljusstyrkan var så hög att jag var tvungen att kisa på siffrorna i det dunkla mörkret som omgav oss. Med det kom jag också på att anledningen till att jag fått bygga om så många gånger förmodligen var att hela rummet var ganska mörkt.
Klockan stod på 18.30 och jag undrade genast om jag skulle behöva fixa något att äta till mina gäster.
Jag stönade och knappade in Noels välbekanta nummer i knappsatsen på mobilen. Efter knappt två långa toner svarade han med en röst som fick mig att tro att han inte pratat med någon på hela dagen.
"Viola? Hej?"

det beror på... om det händer något viktigt utom tjejernas synfält så skriv för dem XD det är inte så viktigt
edit: märkte nu i efterhand att jag skrivit en massa om dante men jag orkar inte ändra XD

----

När jag kom fram till porten stod Dante där ute. Han var i färd med att tända en cigarett och stod elegant lutad mot väggen i solglasögon. Jag hoppade av min alldeles för höga sadel och bromsade ner. Dante tittade upp på mig och nickade som hälsning medan han tog ett bloss.
Jag lutade cykeln mot väggen och låste fast den i lyktstolpen utanför porten av vana. Solen brände på min bara rygg där jag satt på knä. Jag kände röklukten sticka i näsan och kände hur ett gammalt röksug väcktes igen. Men nej - jag hade inte rökt på två månader och mer skulle det inte bli på länge.
"Hur är det?" frågade Dante såklart när jag tänkte gå in. Jag stannade till och lutade mig mot väggen bredvid honom. Jag tittade ner mot vattnet som man såg längre ner på gatan.
"Bra?" svarade jag. Jag visste att han inte skulle ha varit så artig om han inte smörade. "Vad vill du ha?"
Lika bra att gå rakt på sak. Dante flinade och blåste ut röken genom näsan.
"Alma är sjuk", sa han. "Hon skulle hängt med mig till en kompis kompis idag. Nu får jag gå ensam."
Jag förstod vart samtalet var på väg och stönade. Aldrig i livet.

~~~~

Noels telefon ringde. Han satt ute på balkongen med anteckningsblocket i knät och vände och vred på pennan i handen. Texten på pappret pratade verkligen med honom. Han stönade och plockade upp samtalet.
"Viola? Hej?" sa han och undrade om något hade hänt eller om hon bara ville veta något inför ikväll.
Fuck. Ikväll. Han satt i bar överkropp och svettades i växthusvärmen innanför glasrutorna, så han skulle definitivt behöva ta en dusch. Inte för att hans vänner inte sett honom risig förut, men ändå. Skulle inte Dante ta med en kompis?
"Vad gör du?" sa han för att verka lite mer vänlig, trots att han började känna sig irriterad över hur glömsk han var.