The good and the evil cooperate {PRS Annie Lupin € Piggelino}

Privat Rollspel mellan Annie Lupin och Piggelino.

Mall:

Namn:
Ålder:
Utseende:
Personlighet:
Egenskaper:
Styrkor: (Max fyra)
Svagheter: (Minst två)
Övrigt:

Min Mall:
Namn: Lucy Whiteblood

Ålder: 14

Utseende: Vitt lite vågigt axellångt hår, gråa ögon, smalt ansikte, små fräknar på näsan och kinderna, 1,77 cm lång och lite atletisk


Personlighet: Framför sina föräldrar så är Lucy snäll och rar för att inte få utegångsförbud. Men när de inte ser så är Lucy kylig, sarkastisk, kan vara rätt dryg och försöker hålla sig borta från de snälla barnen. Hon är väldigt smart och ambitiös men kan också vara listig och slug. För det mesta så är hon på sitt rum och läser böcker.

Familj/Bakgrund: Kung Lucas och Drottning Lily Whiteblood är Lucys föräldrar och de är ledarna för den goda sidan. Hon är ett ensamt barn och den som ska ta efter slottet när hon blir lite äldre. Hennes föräldrar har alltid sätt henne som deras misslyckade barn även om de sagt att de älskar henne för den hon är men alltid vetat att det är tomma ord.

Egenskaper: Tankekraft tex. få saker att sväva genom att tänka på det. Ismagi, kan tex. få en stol att frysas till is.

Styrkor: Är väldigt bra med vapen, bra på att klättra, duktig på att komma på planer och hon kan slåss kroppsligt.

Svagheter: Lucy tjafsar emot när man ska hålla tyst om saker, hamnar ofta i problem

Övrigt: Älskar att rita och att skriva

Mall:

Namn: Abigal ( Abbie ) Darkswan
Ålder: 15
Utseende: Mörkt mörkt brunt hår som ständigt ser kolsvart ut utom i som en då de bruna nyanserna syns, Mörkt bruna ögon och blek hy och läppar i en brunröd nyans.
Personlighet: Efter alla år hon levt med sina föräldrar har hon blivit kall och hård som dem. Hon är helt sluten och visar inga känslor. Hon hatar sina föräldrar och det liv hon lever men kan inte fly från sin uppväxt och precis som sina förädrar dödar hon utan att tänka och har inte längre något hjärta. I hennes ögon finns inget annat liv än det hon lever och hon har med åren fått en vriden syn på människor och mänskligheten.
Egenskaper: Hon har en förmåga att läsa tankar men hon kan inte alltid kontrollera den och vet inte fullt ut hur den fungerar. Hon har också spår av den magi hennes mamma använt för att tortera sitt folk och få makten, magi hon använt helt i fel syfte och vänt till den mörka sidan. Abbie kan vid vissa tillfällen få fram sina krafter men kan aldrig göra det självmant utan saker händer hela tiden utan att hon kan kontrollera dem.
Styrkor: (Max fyra) Hon har alltid varit väldigt smidig, bra på att läsa av folk och är väldigt duktig med pilbåge.
Svagheter: (Minst två) Hon är väldigt otålig ( van vid att få som hon vill ), hon gör saker utan att tänka, dålig på att visa känslor, bryr sig inte om andra, litar för mycket på sina instinkter och är ofta lite förhastad.
Familj/Bakgrund: Hennes Mor och Far är kung och drottning över det onda riket och Abbie är den som sen ska bli landets nästa drottning. Hon har aldrig kännt sig hemma i sin omgivning och efter att hennes egen mor dödade sin dotter och Abbies syster har hon helt tappat tillitet för sin mor och sörjer än idag systerns död.
Övrigt: -

Börjar då^^
-----------------------------------------
Någon knackade på dörren och antog att det var tjänstefolket som skulle komma och tvätta kläder. Lucy suckade, hon hade sagt en miljon gånger att hon kunde sköta sin egen tvätt själv men de hade vägrat att lyssna, de hade sagt att en prinsessa inte ska göra såna saker.
"Kom in.", ropade Lucy och fortsatte att rita skogen som hennes föräldrar sagt att hon skulle hålla sig borta från.
Dörren öppnades och tjänstepojken Bill kom in i rummet och tog upp tvättkorgen med en massa smutsiga kläder i.
"Goddag, Prinsessan Lucy", säger Bill och log falskt mot henne.
Hon nickade bara på huvudet och fortsatte att rita den mystiska skogen som hon alltid kallat den för. Ibland så ville Lucy gå in dit men har låtit bli, hon kanske borde bryta mot reglerna.

Abbie satt i fönstret och blickade bort mot skogen bortom murarna. Murarna som höll henne fången. Hon suckade inombords och fortsatte att tvinna sitt långa hår mellan fingrarna med blicken fäst vid horisonten. Hon hade vägrat klippa håret på över ett år vilket hade resulterat i att det nu räckte nästan ner rull knäna. Hon hade tänkt på den gamla sagan om Rapunzel, en som hennes mamma läst när hon var liten. Hon hade känt sig fånig men som en symbol för hennes fångenskap hade hon låtit sitt hår växa likt Rapunzels. Hon var förstås inte fången, inte på riktigt. Men det var så det kändes. Hon fick inte lämna slottet, och visst hon var prinsessa men vad var meningen när hon inte ens fick gå utan för dörren och se hennes framtida rike? Dörren gled plötsligt upp och en oförsiktig och hänsynslös tjänare stormade in med en kort tema kläder utan en blick på henne. Abbie drog efter andan och såg på tjänaren med avsky i blicken.
" Jag har sagt att jag inte vill ha några " besökare " den här dagen! " Abbie väste fram orden och lämnade långsamt som plats i fönstret.
Tjänaren såg skrämt upp.
" Jag vet så hemskt mycket om ursäkt ers höghet men..."
" Inga men!" Abbie slog ut med händerna och spände blicken i honom. Ett omänskligt ryck for plötsligt genom hans kropp och ett olycksbådande knäckande hördes innan han livlös för till golvet. Abbie höjde förvånat på ögonbrynen och kastade en blick på sin höjda hand som hon inte valt är höja. Hon skakade på handen och rynkade pannan.
" Spela roll " muttrade hon och vände sig mot fönster igen. Men tjänaren hade förvärrat hennes humör för mycket. Hon suckade irriterat och drog på sig manteln innan hon beslutsamt drog på sig manteln och lämnade tornet och sitt rum. Den här dagen påminde slottet allt för mycket om hennes systers död. Den här dagen, hennes födelsedag, brukade vara en lycklig dag. Tills hon försvann... Abbie pressade ihop läpparna och tvingade tillbaka tårarna. Hon drog upp huvan och sprang nerför trapporna.

Dörren stängdes men Lucy gav den ingen uppmärksamhet utan fortsatte att rita skogen som är förbjuden att gå till. Varför är den förbjuden? Vad finns det i skogen som är så farligt? Många frågor snurrade i hennes huvud. Skogen såg inte särskilt välkomnande ut men inte häller farlig, den verkade mystisk som om den visste en massa hemligheter. Många skulle tror att det hon just tänkte på var nonsens eller trott att hon är galen men som 'konstnär' så är det inte bara att man ritar detaljerna och målar något, man är tvungen att känna innan man ritar den.
Lucy la fjäderpennan på bordet och betraktade skogen som hon just blivit färdig med. En massa träd här och där och en liten smal stig runt omkring de. Längre bak så fanns det en stenmur som hon funderat länge vad som gömdes på andra sidan. Mer hann hon inte inte fundera om innan den stora klockan utanför slottet slog 12 och det betydde lunch.
Lucy gick till balkongen där de alltid brukar äta frukost, lunch och middag när det är fint väder. Bordet var runt och hennes föräldrar satt vid borden och väntade på henne.
"Goddag, Lucy.", säger hennes föräldrar i kör och gav Lucy ett leende som alltid har stört henne.
"Goddag.", säger hon tillbaks och log falskt och satte sig i bordet. "Vilken vacker dag."
"Ja, sannerligen.", säger Lucas och kollade upp mot den klarblåa himlen.
"Vid såna här dagar ska man nog spendera ute.", sade hennes mor Lily och log varmt.
"Ja, och solen verkar skina mest på skogen", Lucy kollade mot skogen och hoppades på att diskussion fortsatte.
"Lucy, jag vet vad du tänker och du får absolut inte gå till skogen.", säger hennes mor strängt.
"Varför inte? Ni har aldrig gett mig en bra anledning!", snäste hon ilsket.
"För det är inte bra om du får reda på det.", svarade Lucys far med en ton som om det var slut diskuterat men hon gav sig inte.
"Jaså inte bra? Hela mitt liv har jag alltid velat veta vad som finns i den skogen och vad som finns på andra sidan muren. Men ni har aldrig velat säga för det är inte bra?" Deras dotter blängde ilsket på de men sa inget mer utan fortsatte äta sin lunch i tystnad.
När det inte fanns någon mat på tallriken ställde hon sig upp utan att säga något till sina föräldrar och sprang nerför trapporna och fortsatte springa till skogen som hon nu äntligen skulle veta vad som fanns i den.

Hon lyckades som av ett mirakel ta sig ut ur slottet utan att bli upptäckt, men när hon kom ut tvärstannade hon framför de beväpnade vakterna. De log falskt med dåligt dold grymhet och korsade sina vapen framför henne.
" Ska ers höghet läm..."
Hon höjde handen och vred den ett halvt varv i luften på samma sätt som hon undermedvetet gjort uppe i sitt rum mot den irriterande tjänaren. Vakterna ryckte till och föll livlösa till marken med det olycksbådande knäckandet från deras brutna nackar ringande i öronen. Abbie log, belåten med sig själv. Kvickt fortsatte hon framåt och ägnade inte omgivningen en tanke tills hon faktiskt nådde fram till muren där två vakter till häst väntade. Hon förstod att de på något sätt redan informerats om hennes rymning och bakom sig hörde hon springande vakter. Hon såg sig om med panik i blicken och hade på en sekund fått även dessa vakter att livlöst falla av de svarta hästarna. Hon skyndade sig att fånga en av de och satt upp. vakterna bakom henne uppenbarade sig och sprang mot henne med höjda vapen. Hon fokuserade med blicken på låset i de väldiga järngrindarna tills ett klickande hördes och grindarna gled upp. Hon drog efter andan och flög sen leende ut med den svarta hästen vilt galloperande under sig. Hon drev hästen mot den förbjudna skogen md andan i halsen.

Skogen blev allt mörkare och mörkade ju djupare Lucy kom in i skogen. Träden var långa och stod tätt bredvid varandra medan det fanns en liten smal stig som hon just nu sprang i. Andetagen blev allt djupare och benen började värka. Tillslut så satte sig Lucy ner på en stor sten bredvid ett stort träd. Hon flåsade och tog djupa andetag som blev allt lättare ju mer hon andades. Smärtan i benen började avta och Lucy ställde sig upp och betraktade den delen hon var i skogen. Skogen verkade inte alls farlig men inte häller särskilt välkommen. Hon började gå ännu djupare i skogen och tillslut så såg hon en flicka med väldigt långt brunt, nästan svart hår och väldigt blev hy galoppera på en svart häst.
"Inte från mina föräldrars kungarike.", muttrade Lucy för sig själv och tog några steg bak.
Aldrig skulle någon i vårt goda kungarike skulle någon ha en svart häst, de där hemma brukar oftast ha gråa eller vita hästar. Flickan verkade också vara mystisk, kanske kom hon från andra sidan muren eller var en vilde. Hon började tyst följa efter den mystiska flickan som red på sin svarta häst och hoppades att hon inte la märke till Lucy. Plötsligt kom det en knakande från hennes fot och hon kollade långsamt ner och kolla upp igen.

Skogen öppnade upp sig och hon kom fram till en bred flod. Lite längre bort fanns en smal stenbro täckt av slingrande växter. Hon log för sig själv och drev på hästen över bron. Abbie och hennes syster hade alltid drömt om att lämna slottet och utforska världen tillsammans. Tårarna steg i ögonen på henne. På exakt denna dag för ett år sedan hade deras planer förstörts när deras mor känslolöst tagit livet av hennes ett år äldre syster endast att hon ville att Abbie skulle bli drottning på grund av hennes oförutsägbara krafter. Abbie snyftade ilsket till och fortsatte in i skogen på andra sidan. Hon red med sänkt blick och ryckte till när hon hörde ett högt knäckande bakom sig. Hon stannade hästen och såg sig skrämt omkring.
"Hallå...?" viskade hon oroligt.

Hon gömde sig snabbt bakom en buske och såg flickan skrämt se sig omkring. Hästen hade stannat och såg ut som om den inte ville vara där. Den mystiska flickan hade tårar i ögonen och såg inte ut att vara farlig.
Din idiot, du är den som kan ismagi och Tankekraft hon är säkert en vilde, sade en röst i huvudet.
Flickan kan vara från andra sidan muren och ha mystiska krafter och till och med vara ond, sade en annan röst.
Lucy rörde sig inte, det var svårt att tro att flickan var farlig men det är ändå konstigt att hon har en svart häst. Hon skulle kunna få reda på det om hon inte rörde sig. Flickan såg bekant ut även om hon visste att hon aldrig sett henne förut. Kanske så var hon släkt med någon hon träffat eller så inbillade hon sig. Utan någon som helst förvarning nös Lucy högt.