Superheroes [PRS]

Jag, boknörd_, och WeasleyHufflepuff ska rolla HoO här! feel fre to read, men bara vi skriver ♥
Fortsättning på vårt tidigare roll och det här utspelar sig under The Mark of Athena. Här hittar du vår anslagstavla för rollet på Pinterest♥

Now she's stronger than you know
A heart of steel starts to grow

Mall


boknörd_s mall


WeasleyHufflepuffs mall




Andra karaktärer


Gudar


When you've been fighting for it all your life
You've been struggling to make things right
That's how a superhero learns to fly
[Every day, every hour, turn that pain into power]

Så jävla taggad ♥♥♥♥

♥ Min Mall:

HERE GOES!!

Samma välbekanta doft av skog och jordgubbar välkomnade mig när jag och mamma stretade på mina resväskor över Halvblodskullen.
"Kom ihåg, gumman", pustade mamma. Hon pausade och andades ut av ansträngningen innan hon fortsatte. "Var försiktig när ni sticker ut och letar, lova mig det."
Jag suckade och himlade diskret med ögonen.
Var vi tvungna att ta igenom den här diskussionen igen?
"Jag lovar, mamma."
Min mor stannade till och tog tag i min fria hand, den som inte släpade på en resväska.
"Lova, Hazel. Lova mig!" Hennes stora, bruna ögon glänste av tårar och rösten var full av vädjan. Handen som höll i min darrade.
Mamma pumpades med nyheter av Zeus. De hade tagit upp kontakten (till Heras missnöje) och hon visste om nästan allt jag höll på med, så det var ingen idé at låtsas om att inget höll på att hända.
"Jag lovar mamma", svarade jag snabbt och svalde den taggiga bollen som bildades i halsen.
Fina mamma, min fina mamma.
Hon hade haft det jobbigt med att uppfostra en skitunge som mig helt själv och haft två skitstövlar till pojkvännar.
Och nej, min åsikt om Zeus har inte förändrats ett skit.
"Bra", andades mamma och lättnad sköljde över hennes ansikte. Hon släppte sakta min hand för att sedan dra in mig i en Bamsekram.
"Jag älskar dig, Hazel", viskade hon i mitt hår och när hon befriade mig ur kramen hade hon tårar i ögonen.
Det såg ut som om hon gjorde sitt bästa för att inte bryta ihop och en sugande känsla av dåligt samvete uppstod i min mage.
"Jag älskar dig också. Jag lovar att höra av mig så ofta jag kan, okej? Jag lovar mamma."
Mamma nickade och snörvlande räckte hon mig resväskan. Med ett sista sorgset leende kramade hon min axel och jag vände mig om för att gå in på lägret.
Ett korus av "Hej, Hazel!" och "Välkommen tillbaka!" välkomnade mig till stället jag kallade mitt andra hem och jag log glatt mot dem.
”Det är nån ny tjej med Keiron här!” pep en av de yngre killara från Demeters stuga som jag bekantat mig med förra året. ”Kolla!”
Jag följde vägen hans finger pekade.
En medellång, smal tjej med rufsigt rött hår gestikulerade vilt med händerna medan hon diskuterade med kentauren och de försvann runt kröken på stuga fyra.
Det var något bekant md figuren som gått bredvid Keiron och jag kunde inte låta bli att tänka på Noema.

Du skriver så jäkla bra!

Busshyttens instängdhet fick mig att känna mig inlåst. Gatan framför mig var helt tom, och det enda som lös upp stället var dem mörklila lyktorna som satt uppe på skyltarna, prydda med kinesiska ord jag inte förstod betydelsen av. China Town. En allmänt trevlig stad att resa runt i. Om man inte blev avbruten, of course.
~
Nicolas hade haft hjärta att fråga om jag ville följa med honom dit en helg, medans mamma tog hand om Willy. Stämningen mellan oss hade blivit så mycket bättre på sistone. Otroligt roligt att åka dit iallafall, eftersom att jag hade velat åka dit i flera år, men inte sagt nått på grund av kostnaden. Hotell, mat mm. Jag ville inte åka om det förstörde något.
Det var planerat att vi skulle vara iväg fyra dagar, jag hade-med en viss ansträngning- tagit ledigt från skolan (inte så poppis bland lärarna på grund av mina betyg thought).
Andra dagen hade mamma ringt mig, minst femtio gånger. (Min telefon hade inte haft något batteri). Tillslut hade hon ringt mig via Nicolas telefon.
"Noema, varför svarar du aldrig?!" Hade vart inledningen, vilket bara resulterade till att blodet sköt upp som kanoner i ansiktet. En suck hördes, sen mjuknade hennes röst en aning och hon lade till
"Älskling, du kommer ihåg Keiron, va?" Efter en dödlig tystnad fortsatte hon "Han kontaktade mig, sa att det var bråttom. Dem behöver dig där."
Där.
Halvblodslägret. Jag kom ihåg varenda detalj. Allt.
Det gick ett rus inuti mig varje gång jag tänkte på det, men då påminde jag mig om att jag aldrig skulle tillbaks. Minnena från mitt tolvåriga jag fladdrade förbi. Glädjen, sorgen, smärtan, ilskan. Kärleken. Allt.
Efter att mamma krävt att jag skulle dra, gjorde jag det. Det sög att ge med sig.
~
Bussen kom inom kort. Jag placerade mitt mörkröda kort på plattan och ett pip hördes.
Busschafören- en man med mörkbrun hy, och kortklippt, lockigt hår- kollade upp på mig med förvånade ögon.
"Ska du till Long Island?" Frågade han med tjock, fyllig röst och jag nickade kort, tog ett säte, och bussens motor mullrade till igen.
Jag slängde min obehagligt gula ryggsäck på sätet bredvid mig, och drog upp telefonen ur fickan.
Snabbt slog jag in Mammas nummer, liksom som om det var inplanterat i huvudet.
Hon svarade bara efter några signaler.
"Jag sitter på bussen nu." Muttrade jag, och hörde ett lättat andetag i andra änden.
Vi snackade knappt, och när jag lade på fick jag dåligt samvete. Jag slängde bara ut suckar och spottade ord i ansiktet på henne när hon försökte-för en gångs skull- ha ett trevligt samtal med mig.
Jag klev av bussen så snabbt jag kan, och joggade lätt upp för kullen framför mig. Eld lös upp den morgonmörka stigen till det stora stenvalvet.
Jag kände mig rädd, uttråkad, och uppspelt. Plötsligt kändes allt bara främmande. Som om jag egentligen bara var en främling som trodde på något som inte fans.
"Välkommen hem, skitunge" Mumlade jag för mig skälv, så lågt som möjligt.

Om jag GILLAR det?

"Hazel!"
En glad men samtidigt trött röst fick mig att vända bort blicken från knuten på stuga fyra som jag stått och stirrar på ett tag och ingen mindre än Leo Valdez tacklade ner mig i en kram.
Lukten av motorolja, något jag blivit bekant med det senaste året då vi för det mesta (tillsammans med Annabeth, might I add) jobbat med ett - vad ska man kalla det? - slags skepp som vi skulle "rädda" Percy med.
Och direkt efter att vi räddat Percy skulle vi rädda världen från den onda jordmodern.
Så länge jag höll händerna borta från elektroniken så var jag inte helt dålig på att konstruera saker.
"Hej, Leo", jag och vi släppte taget om varandra.
Leo Valdez var en ganska lång, ganska spinkig kille med mörkt, lockigt hår och han hade bruna ögon med glansen som sa att han planerade något rackartyg hela tiden. Runt midjan hade han ett verktygsbälte (jag tror han till och med sov med det) och händerna pillade alltid med någoot. Tack vare att vi hade samma sorts humor blev vi vänner ganska snabbt och nu är han tillsammans med Piper McLean och Annabeth min bästa vän.
Och så var det ju Jason Grace, min och (troligtvis) också Thalias bror.
Han hade blont hår som var klippt perfekt, perfekt hy och en muskulös kropp. Hela han liksom utstrålade självkontroll och självsäkerhet - han påminde sjukt mycket om pappa.
Förutom det blonda håret och att Jason aldrig skulle kunna blänga på någon på samma sätt.
"Kommer du då?" frågade Leo otåligt medan han drog i min tröjärm. Jag blinkade några gånger innan jag nickade.
"Ska bara lämna väskorna", svarade jag och Leo log, ett sådant snett leende bara han kunde le.
"Bra, Annabeth, Jason och Pipes är redan där, snart jag med!"
Jag drog på munnen.
"Jag fixar mackor också."
----------------
Bunker 9 där jag hade tillbringat hela förra året i hade knappt förändrats ett dugg. Det var fortfarande dammigt för att ingen riktigt orkat ta tag i det med städningen, det luktade likadant förutom en ny, bränd doft (jag hörde Jason svära) och så hade de kommit längre på Argo II än senast jag var här.
"Hej allihop", sa jag till ingen särskild och dumpade min ryggsäck på en ledig stol.
Ett mummel av "hej" svarade och jag granskade snabbt mina medarbetare/vänner.
Jason och Piper (det hjälper inte direkt oss att komma framåt?) samtalade lite längre bort från alla andra och Leo pillade muttrande med en rykande sladd (Jason). Annabeth höll på att programmera något (Gudars vet jag vad, elektroniska saker och jag funkar bara inte bra ihop). Plus, typ, alla Hefaistos-ungarna (de hamrade på skrovet, gav order till varandra, pillade med sladdar och sånt och.... vad vet jag?)
Äntligen var det någon som brydde sig om att ge mig uppmärksamhet och Leo la ner sladden på bordet, bredvid skissen av skeppet.
"Du kan väl börja med att typ, jag vet inte, att ge mig någon skissidé på alla rum i skeppet?" föreslog han med ett halvhjärtat leende och jag nickade. Han andades ut och drog sin smutsiga hand genom sina oljiga lockar. "Och senare kan du hjälpa alla andra?" fortsatte han med en snabb gest mot hans hamrande syskon.
--------
Nine half-bloods shall answer the call,
To storm or fire, the world must fall,
An oath to keep with a final breath,
And foes bear arms to the Doors of Death



Jag ÄLSKADE det.
♥♥lyyy

Lyyt♥♥♥♥

Keiron gick alltid ett steg före mig, jag antog att det var något sorts tecken på ledarskap, det fick mig att tänka på Dionysos. Vad hade blivit av med honom? Hade han lämnat lägret för att återvända till Olymen?
plötsligt stannade han in kollade mig i ögonen med ett sorgset leende.
"Gick resan väl Noema?" Den där fylliga rösten, ändå inte tjock, utan bara lugn, hade jag längtat till. Utan att själv vetat om det.
Jag nickade kort, kände mig som en främling ännu mer nu än förut. Vad skulle jag säga till dem som jag en gång kände?
Jag kollade in i dem stora, bruna ögonen, kände att det var något han undanhöll mig med.
"Varför ringde du Keiron?" For jag ut mot honom, vilket lät mycket kallare än vad jag hade velat. Jag övervägde att säga något ursäktande, men lät bli. Kändes inte som rätt tillfälle.
"Keiron,jag har inte vart här på år. Jag är ingen halvgud längre. Mamma är sjukt tacksam över att jag stannat hemma dem här åren, och Nicolas tror att min pappa var en vanlig dödlig, och inte en Grekisk Gud. Jag har en rödhårig, bror som tänker på mig om en krigare, på grund av alla skitärr, jag lyckats skrapa med mig härifrån."
Jag tystnade. Kändes som om jag gick över gränsen. Hade jag hållit mig undan från så många människor att jag bara börjat spotta ord i ansiktet på folk? Det gjorde ont att säga så.
Keiron började gå igen, ut mot skogsområdet. När jag inte följde med- kändes ganska obviousley att jag inte var välkommen mer- nickade han emot mig att komma.
Det enda som hördes var hans hovar som klapprade mot skogsvägen, och mina klumpiga kängor som skulle skrämma livet ur varenda liten kotte. När jag omedvetet suckade kollade han på mig igen.
"Jag vet att du ville leva i den dödliga världen, Nema. Varför tror du att jag skulle kontakta dig om det inte var viktigt?"
Jag kollade upp mot trädkronorna. Varje träd stod så nära ett annat. Som om dem ville växa ihop.
"Jag fick bara höra att ni behövde mig." Svarade jag med låg stämma.
"Vi behöver många halvgudars hjälp nuförtiden. Percy Jackson är försvunnen. Jag vet nog att du kommer ihåg honom. Ni är trotts allt syskon." Han suckade tungt, som om han led.
Visst kommer jag ihåg Percy. Såklart jag kommer ihåg honom.
Glädjerika skrik hördes längre in i skogen, sprakanden från eldbyar, och sen tornade en medelhög plåtbunker upp sig.
"Välkommen, till Bunker 9"

Ett glädjevrål fick oss alla att hoppa till och alla vände sig med runda ögon mot Leo.
Innan han hann förklara något sprakade det till i grejen han höll på med och en stor eldslåga flammade till från den.
"Festus funkar!" utropade han exalterat och drog bak lockarna som fallit ner i pannan. Annabeths mun vreds uppåt och ögonen återfick glädjegnistan hon hade varit utan ända sedan Percy försvann från jordens yta. ”Alltså”, fortsatte Leo sedan och en rynka prydde hans panna men leendet föll inte. ”Han är ju kroppslös, men huvudet ska vara på aktern, som typ någon GPS.”
Bunkern brast ut i applåder - det här var en av de största framgångarna under bygget hela dethär halvåret. Vi hade arbetat arslerna av oss och om två veckor skulle vi lyfta - annars skulle det vara försent.
Hefaistos-ungarna hurrade och några av dem drämde sina boxarnävar i Leos rygg.
Dörrarna till bunkerna smällde upp och alla tystnade förvånat när Keiron steg in. 
”Det här är Bunker nio”, förklarade han till den rödhåriga bredivd honom, samma person jag sett med honom förut. Några av dem sa ”hej” och den rödhåriga tjejen gav hela rummet en blick som liknade blicken hades gett mig första gången jag sprang in i honom.
Hon ryckte på axlarna och Leo rynkade ögonbrynen ännu mer.
”Ska du bara rycka på axlarna eller?” frågade han försiktigt men med Leo-kaxigheten tydlig i rösten.
”Leo”, varnade Keiron men med en lugn röst. ”Det här är Noema. Några av er kanske känner igen henom-” jag och Annabeth utbytte blickar som betydde att vi mycket väl kände igen Nema ”-och hen har kommit tillbaka då jag och Rachel tror att hen har med profetian att göra.”
Hela bunkern blev knäpptyst och alla kollade upp från det de gjorde förutom jag, vägrade möta Nemas blick.
”Men”, började Annabeth trevande. ”Percy är ju en av dem…” hennes röst skar sig när hon nämnde sin försvunna pojkväns namn. ”Och han är ju också Poseidons son? Jag -”
Keiron nickade eftertänksamt och Jason harklade sig.
”Men Hazel-tönten-” allas blickar vändes mot mig och det hettade till i kinderna när några flinade åt mig. ”-och jag har ju samma förälder?”

”Inte riktigt”, fräste jag halvhjärtat.
”Din farsa är rom och du är en mycket större loser än mig.” 
När Jason öppnade munnen för att försvara sig hyschade Keiron åt oss.
”Det är sant”, sade han högtidligt. ”Vi åker om två veckor”, förklarade han till Nema, som ointresserat rynkat på näsan.
”Och vi ska vara klara innan det”, muttrade Leo trött och vände småilsket blicken mot lägerledaren.

Jag vandrade med ögonen över folksamlingen, letade efter något bekant ansikte. Min uppmärksamhet stannade på en jag alltid skulle komma ihåg. Jag visste att hon kände igen mig, jag visste att hon kände till att jag stod bara några meter från henne. Jag visste att hon vägrade kolla på mig. Blodet sköt upp i kinderna, jag snörpte ihop munnen och tog ett steg bakåt mot Keiron. Jag kände mig utpekad. Jag hatade det. Ville inte dra till mig mer uppmärksamhet än nödvändigt.
Så min halvbror hade försvunnit och nu höll alla på lägret på med ett protjekt att rädda honom. Gjorde dem det för alla som mystiskt försvann eller hade han någon slags V.I.P plats?
Såklart jag ville rädda Percy, det var det han hade gjort mot mig. Så varför inte gottgöra honom?
"Kan jag sova i stuga tre?" sa jag och vände mig om mot Keiron. Jag ville komma ifrån alla dem här människorna. Bara en stund.
~
Jag satte mig på sängen längst till fönstret, och slängde ryggsäcken bredvid mig. Det såg mycket större ut än vad jag mins att det var, och dem blågröna väggarna måste ha målats dit nyligen, för en svag, unken luft av målarfärg fans i luften.
Så jag hade kommit tillbaks till stället jag svurit på att aldrig sätta min fot på igen.
trotts alla immiga känslor som snurrade runt inuti mig, kunde jag inte undgå att känna lättnad på nått vis.
En dov DUNK hördes och instormande sprang två medellånga killar med smutsblont hår. det syntes lång väg att dem var tvillingar.
"Noema WIllson!" Han uttalade det med typisk btittisk accent, vilket fick mig att rynka pannan. Den andra killen bugade flinande för mig när han såg mitt ansiktsuttryck.
Det låg något bekant över dem, först kom jag inte på det, men när killen som uttalade mitt namn sträckte fram handen, kom jag med all säkerhet ihåg dem.
"Hon ler!" Utroppade Travis, och från Connor kom ett glädjevrål.

När Nema försvunnit ut ur bunkern lade sig en besvärad tystnad över oss. Med en harkling vände jag mig om mot min teckning och med tankarna åt annat håll började jag skissa på de olika rummen och om jag hade rätt skulle jag, Leo och Annabeth behöva vara uppe tjugofyra timmar om dygnet för att få det här klart inför avfärden.
”Vem är Noema?” frågade Leo försiktigt. Det märktes att han inte kunde tygla sin nyfikenhet längre och han log ursäktande. Annabeth och jag utbytte blickar och tillsist bestämde jag mig för att berätta om Nema.
”Hen är lika gammal som mig”, började jag, trevade med orden. ”Vi träffades när vi var elva och blev kompisar… och för att göra en lång historia kort träffades vi när vi var tolv igen och hittade Halvblodslägret, kastades in i ett oväntat uppdrag och sen när vi kom tillbaks försvann hen till de dödligas värld.”
Annabeth nickade mdhållande och Leo skakade på huvudet med en fnysning.
”Hellre vara rädd för att förlora livet varje dag än att leva i en tråkig värld där inget händer. Förutom att, typ, folk blir arga på dig för ingenting och man dör en tråkig död.”
Annabeth dolde skrattet bakom en fnysning - hon gillade inte Leo så jättemycket och det var out-of-her-leauge att erkänna det för någon. Det skulle ha sårat hennes stolthet rejält.
”Lunchpaus!” Grovers lockiga huvud kikade in i verkstaden och Leos syskon lade ned vad de höll på med och rusade ut ur bunkern. När de sprungit ut nickade Grover åt oss att vi också skulle kila iväg och käka men jag skakade på huvudet och pekade på min ryggsäck.
”Mackorna räcker till middag också”, försäkrade jag och Annabeth och Leo såg lättade ut över att inte behöva lämna bunkern och Grover skulle säkert fixa mackorna inför imorgon då han inte var inne i bunkern i mer än tio minuter utan att spy ner golvet (som jag på båtar) för att han kände sig så instängd.
Grover såg smått besviken ut men han nickade ändå. 
Dåligt samvete vällde upp i min mage på grund av hans min då jag påmindes om att han varken fått se sin bästa vän på nästan ett år och att vi aldrig gick ut ur bunkern som han avskydde så mycket och när vi skulle komma ut därifrån skulle vi ändå sticka samma dag och säkert vara borta i mer än en månad.
Visserligen fanns Juniper alltid där för honom men Percy var liksom hans partner-in-crime och de hade känt varandra från att de var elva år och inte skilts åt i mer än en månad. Jag tyckte väldigt synd om satyren på riktigt, även om vi inte var bästa vänner eller något (Grover verkade tycka att jag var lite läskig).
”Ni kommer fixa det”, sade Grover men det lät mest som om han försökte övertyga sig själv mer än oss.
”Knappast jag”, muttrade Leo och skruvade fast en skruv på skrovet. ”Jag förstör väl ändå.”
”Lägg av”, snäste jag men mer halvhjärtat. ”Du är inte värdelös! Kolla vad långt du har fått oss!”
Leo suckade och skakade avfärdande på huvudet mot mig, men han såg lite nöjd ut med sig själv och Annabeth fnös ljudlöst.

—-
And then a hero comes along
With the strength to carry on
And you cast your fears aside
And you know you can survive
So when you feel like hope is gone
Look inside you and be strong
And you'll finally see the truth
That a hero lies in you

"-Så har vi Rachel Elizabeth Dare. Ganska schysst, snäsig förstås. Travis gillar henne." Connor föll ut i ett gapskratt medans jag visslade retsamt mot Travis, som- med ett försök till att se sur ut- daskade till sin bror på armen.
Det var en allmänt trevlig stämning i stuga tre, liksom spänd, men ändå på gränsen till att falla ut i ett oändligt gapskratt.
"Den där Rachel (Travis rodnade), är det viktigt att säga hela hennes namn?" Frågade jag, nr dem båda hade lugnat ned sig och mäklat tillfällig fred mellan varandra.
"Nja, asså du blir bara dömd till evig otur." Svarade Travis, och flinade kort.
"Hon är väl orakel? Dem förutser inte förbannar"
Jag ville träffa henne. Om Stoll's förklaring stämde skulle hon vara, snäsig, nice, dödlig, och udda af. Vem är inte udda förresten? Dessutom var det på ett sätt hennes fel att jag var är. Det visste jag inte hur jag skulle tolka.
"Fan vad man missar" Skämtade jag, kunde inte undgå att tänka på det. "Luke Casstelan då? Kronos?"
Connor slängde blicken ned i backen och Travis rynkade förvånat pannan. "Har du verkligen inte hört?" När jag skakade suckade han och skakade tillgjort på huvudet. "Döda. Han- Luke- (han pratade med rosslig röst, som om han helst inte pratade om det) dödade sig själv, och därmed Kronos på cupen."
Jag var tyst. Hade Luke Castellan offrat sig för att a kol på Kronos? Det var svårt att föreställa mig, då den enda sidan av Castellan hade varit en ond, mörk djävul.
Som om det var en reflex förde jag handen upp mot ärret över vänstra kindben, och det enda jag kände var kyla.