~Norden~ [Privat Fantasy Roll]

~Norden~

Detta är ett privat rollspel mellan Kallamina, Nordanhym, Tonks/Luna och Cawith. Alla som vill får läsa men endast rollarna själva får skriva.




Rollspelar ordning:
1. Kallamina
2. Nordanhym
3. Cawith
4. Tonks/Luna


Diskusiontråden

~Prolog~
Färier och Silvraner var två mindre klaner i den massiva Norden där tre klaner - Riikvader, Drauder & Harnier - krigade om rätten att härska över dem alla. Alla länder och öar med dess klaner. Kriget hade pågått i nästintill två år, det hade börjat göra avtryck på hela Norden med dess fulla befolkning. Alla 16 klaner ansåg annorlunda när det kom till kriget, vissa tog sidor, vissa slogs för sina egna klaner. Men de mindre klanerna bestående av bland annat Färier och Silvraner ansåg inte att någon stormakt skulle till. Ingen skulle härska över alla. En hövding var en hövding och denne skulle härska över sin klan, inte te sig som ett herravälde.

Men, med sina ynka antal var Färier och Silvraner för få och för svaga i sin ensamhet att stå emot ifall kriget skulle ta sig fram till dem. Det hade redan börjat påverka dem på små sätt. Båtresor kunde inte genomföras, fiske i de blå djupen var inte längre en möjlighet då stridskepp ofta seglade förbi och rånade alla andra fartyg. Handeln hade stannat upp och begränsat otroligt. Folket började lida av det förfärliga kriget. De hade ingen önskan om att vara delaktiga i kriget, enbart skydda sina egna klaner och deras egna sätt att leva på.

Därför hade hövdingarna i de två klanerna - Vigor av Färö & Trym av Silva - kommit fram till en överenskommelse, ett giftermål. Mellan Vigors son Rolf och Tryms dotter Heid, ett enande bröllop. Ett band som skulle hålla de två mindre klanerna ihop och skapa en enhetlighet för att som ett folkslag stå emot det krig och välde som Riikvader, Drauder & Harnier hade skapat och var ute efter. Då de båda hövdingarna hade deklarerat nyheten om brölloppet till sina klaner gavs både positiva och negativa utslag. Man var orolig för att klanerna skulle beblandas allt för mycket, att den andra klanen skulle försöka härska över den andra klanen. Men också var det glädjande då man blev starkare och kunde dra nytta utav varandras manskap, specialiteter, kunskaper och färdigheter. De båda klanerna var i sina olikheter kanske starka tillsammans?

Frågan som ställs, är hur starka de egentligen är när naturen knackar på dörren och ändrar hjärtats sång?



Mallar:

Kallamina:


Nordanhym:


Cawith:


Tonks/Luna:



Kort information:

Traditioner och Tro på Färö:


Norden i helhet:

Det var en varm våreftermiddag och solen var precis påväg att gå ner bakom grantopparna. Folket på ön Färö hade börjat dra sig tillbaka för dagen för att äta middag och umgås med sina familjer. Luften hade fyllts av en hemtrevlig doft av matos blandat med rök från brödugnar.

Astrid satt uppflugen i en björk och åt ett vildäpple samtidigt som hon blickade ut över hustaken nedanför sig. Hon var något andfådd då hon två minuter tidigare kämpat för att ta sig upp för det svårklättrade trädet. Björken hade inga grenar de första tre meterna av stammen. Den som vill klättra upp var tvungen att klänga sig fast och sakta dra sig upp till första grenen. Det var inte många som hade styrka och envishet nog att ta sig upp för ett sådant träd, men Astrid var inte den som gav sig. Efter nästan en halvtimme full av misslyckade försök och skrapade armar hade hon lyckats ta sig hela vägen upp till första grenen. Där satt hon nu och tuggade på sitt äpple och andades in den friska luften. Men, knappt hade hon hunnit äta upp äpplet innan en ny idé dök upp i huvudet. Undrar vad Sigurd har för sig just nu? Tänkte hon och slängde skrutten från sin frukt och hoppade ner från trädet igen.

På vägen till sin vän tog Astrid en liten omväg förbi stallet där hennes vackra häst Meja stod bunden. Astrid log när hon klev in i spiltan där hästen befann sig.
"Hallå där tjejen!" ropade hon, "vad har du för dig då?"
Meja frustade och stampade lätt i golvet. Astrid klappade henne och borstade igenom hennes man lite grann.
"Inte så värst mycket va?" sade hon, "antar att du vill springa lite nu när vädret är så fint?"
Meja frustade igen.
"Då så, då tycker jag att du ska få springa lite!"
Astrid ledde ut Meja till en hage där två andra, lite större hästar, redan gick på bete. Meja väntade inte, så snart Astrid lossade hennes tyglar satte hon av i full gallopp genom hagen. Astrid stod utanför en liten stund och skrattade åt sin hästs lycka innan hon gav sig iväg igen för att leta reda på sin vän Sigurd som hon från början hade tänkt besöka.

När Astrid hittade Sigurd arbetade han fortfarande. Han stod i ett annat stall och skodde en häst. Eftersom han hade ryggen mot Astrid beslöt hon sig för att tyst smyga upp bakom honom och skrämmas. Försiktigt tassade hon över det hö-doftande golvet och upp bakom sin vän. När hon bara stod en meter ifrån honom tog hon i av alla sina krafter och skrek;
"SIGURD FRIGARD!"

Solen sjönk utanför stallet, luften tätnade över byn och fylldes hastigt utav alla möjliga aptitliga dofter från de små husen. Sigurd drog in ett djupt andetag innan han greppade tången och hammaren. Hästens hov var fast placerat mellan hans lår då han placerade skon och började slå in spikarna. En efter en gled de in. Han la ifrån sig hammare och tång, greppade valnötsoljan och började metodiskt smörja hoven. Till slut greppade han en trasa och började gnida in det. Tankarna vandrade iväg till kvällen. Han hade lovat sin mor att komma och hjälpa dem med de sista förberedningarna utav sommarhagarna åt alla djuren. Han längtade. Hjälpa sin familj för att sedan sitta ner vid en ljuvlig måltid, tillagad med kryddning utav hans moders kärlek. Livet är underbart ibland. Tänkte han och slängde bort trasan för att göra det sista med händerna.

"VA I HELA-!" Han hade stått framåtlutad med hästens hov mellan låren då någon vrålade ut hans namn för full gast. Ljudet hade skrämt honom minst lika mycket som hästen. Hoven försvann ur hans fäste mellan låren, ett gnäggande hördes ljudligt och han själv flög framåt av chocken från det plötsliga ljudet.
"Va i hela fridens namn?!" frustade han då han frustrerat reste sig upp från den hårda marken och borstade av sig som hastigast medan han vred sin kropp mot ljudet.
"Astrid!" röt han till då han såg den unga kvinnan framför sig, det kunde man ju gett sig sjutton på... Tänkte han och drog halmstrån från det blonda håret på hans huvud.
"Va sjutton håller du på med?" frågade han brummande innan han böjde sig fram och ruskade huvudet allt vad han kunde för att få ut alla halmstråna som grävt sig in.

Ljudet av hovar som klapprade mot marken hördes nästan ända in till centrala byn när Tova styrde in hennes häst Silver på den hårda grusvägen på väg mot hennes stuga. Trots att solen var påväg ned var det riktigt varmt ute och svetten rann ned för henne, det hade varit en ansträngande ridtur och hon längtade mycket till att få svalka av sig i vattnet där hemma. Det var en varm vårdag och man kände verkligen att sommaren var på väg. Hon klappade den gråa varma pälsen som ett beröm och hon kände en lycklig känsla gå igenom henne. Dessa känslor var återspeglingar av vad hästen kände, och var en av de gåvor som hon lyckligtvis hade blivit tilldelad med.

Ganska snabbt anlände de till den rätt stora, ljusa trästugan och hon gled smidigt av Silver och beundrade ännu en gång hans skönhet. Han var smäcker och glänsande, och var sedan långt tillbaka släkting med den häst som sades härstamma från vattnet. Han var en gåva från hennes föräldrar, och ironiskt nog döpt efter dalen som hon nu näst intill föraktade. Men det var farligt för magiker att befinna sig långt utanför dalen på grund av de krig som härjade där. Han hade varit med henne sedan han var föl och de hade bildat ett särskilt band, starkare än de som hon vanligt hade med hästar. Det var nästan så att de läste varandras tankar ibland.

Tankarna gled iväg åt annat håll, hon började fundera på hur hennes liv hade varit om hennes föräldrar fortfarande levde och om hur mycket lyckligare hon hade varit då. Inte för att hon var olycklig, hon trivdes i näst intill vara Silvers sällskap men hon saknade dem. Hon suckade åt hennes funderingar, det fanns inget hon kunde göra för att få tillbaka dem, hon hade testat allt.

Efter att ha sköljt av Silver med vatten från bäcken intill klappade hon honom en sista gång innan hon lät honom ströva iväg till skogen själv. Vissa kanske hade tyckt att det var vansinnigt att lämna hästen utan tillseende men han kom alltid så fort Tova önskade det. När hon hade kastat en sista blick på den vackra gråskimmeln som galopperade in i skogen styrde hon stegen ned mot bäcken för ett efterlängtat dopp och ett möte med hennes favoritelement.

-"Heid, Heid, Vaaaaaakna nu!!!"
Hedda och Frida hoppade i fotändan av Heids säng, ett av deras vanliga sätt att väcka henne. Heid grimaserade, fortfarande blundandes.
-"Vad är klockan?" fick hon fram.
-"Vet inte vet inte vet inte" kacklade hennes småsyskon. "Såklart ni inte gör" tänkte hon, men behöll tanken för sig själv. Hon grimaserade igen, och sätta sig up. Solen hade precis gått upp över bergstopparna, vilket måste betyda att hon ändå fått sova ganska lång tid.
-"Men kom nu då, men komnudå men komnudå men komnu då då" fortsatte Heids systrar. De var fullkomligt hopplösa, men de var de två människorna Heid älskade mest.

När Heid väl klätt på sig lät hon sina systrar dra henne med skratt ned till frukosten. Väl där nere tystnade alla tre, och Heid satte sig stelt på sin plats. När hon suttit i en halvtimme och börjar önska sig bort därifrån kom deras budbärare in. Han räckte ett brev till Trym.
-"Från Vigor av Färö"
Heid stelnade till. Det var antagligen angående alliansen mellan dem, då Heid skulle gifta sig med Vigors son Rolf. En man hon aldrig träffat, och knappt visste hur han såg ut. Hon slöt ögonen och räknade till tio för att inte få ett utbrott över att hon ska vara lösningen på alla problem kriget för med sig. Trym har uppfört sig som om kriget skulle ta slut i och med denna allians, som om hotet bara kom från Färös styrkor. Som om de inte var det minsta hotet. Heid öppnade ögonen och studerade sin faders ansikte för att försöka förbereda sig på det värsta. Inte för att Heid visste vad som skulle vara värst, om de tackade ja eller tackade nej. Hennes far log och hennes hjärta sjönk. Hon skulle gifta sig. Och med någon hon aldrig träffat. Med någon som... Heid bet ihop. Försökte tänka positivt. Att hon skulle slippa sina föräldrar. Kanske skulle hon leva med någon som älskade henne, och inte var sexton år yngre som Hedda och Frida var. Trym ögnade igenom resten av brevet och tittade upp.
-"Han har tackat ja, och föreslår ett giftemål inom närmsta halvåret. Men frågan om vart bröllopet hålls står kvar. Det skulle vara politiskt korrekt om det hölls hos båda, men med kriget och alla utgifter för det vet jag inte hur mycket statskassan håller."
-"Vi måste dock visa att vi inte går stora förluster av en småsak som ett bröllop", invände Asthild. Heid suckade inombords. Hon ursäktade sig och lämnade bordet. Direkt hoppade hennes syskon efter. Heid log för sig själv, vad som än hände skulle hennes syskon alltid stå på hennes sida. Hon hoppades att hon kunde ta med dem, att de kunde leva tillsammans även efter att hon flyttat ihop med sin nya make, men det skulle förstås vara omöjligt.

Astrid vek sig nästan dubbel av skratt. Sigurds reaktion var roligare än förväntat. Hans frustrerade min och håret fullt med halmstrån såg så roligt ut att det tog ett litet tag för henne att samla sig. När hon väl lyckats med det var hennes ansikte nästan lika rött som hennes hår.
"Du skulle sett din reaktion!" Sade Astrid då hon kunde tala igen, "och ditt hår! Gudars Sigurd, du är visst riktigt skrajsen av dig trots allt!"
Astrid skrattade lite igen innan hon gick fram till den stackars hästen, som även den skrämts av hennes vrålande. Efter att ha sett till att den lugnat sig vände hon sig till Sigurd igen.
"Men du måste medge att det var lite kul i alla fall?" Sade hon med ett busigt leende.

Astrids gapskratt var roande, Sigurd kunde själv förstå att han måste sett rolig ut med rumpan upp i vädret och halm i hela håret. Något förnedrande... Sigurd log lite snett åt Astrid då hon vände sig mot honom igen efter att ha lugnat hästen.
"Lite." sade han och böjde sig framåt. Han skakade sitt huvud tills alla halmstrån fallit ut. Sedan drog han loss det lindade bandet han hade runt handleden och satt upp övre halvan utav håret i en halv tofs då han rätat på sig. Vad ska man göra med dig Astrid... Han skakade på huvudet och ryckte på axlarna åt sin egna tanke innan han gick fram till hästen och klappade den på halsen.
"Vad har Astrid gjort idag?" frågade han med sin brummande röst och gick runt till andra sidan utav hästen. Han hade vänster bakhov kvar att sko. Så han greppade hästens ben och böjde sig framåt igen. För att sätta igång.

Lyckligt simmade Tova runt i det varma vattnet när hon hörde klockorna från byn ringa. Förvirrat tog hon några simtag in till havskanten, klockorna ringde bara om det var något viktigt som skulle offentliggöras och ofta var det inga positiva saker. Det var meningen att hela dalens befolkning skulle ta sig till centrala byn och hon började fundera på om hon skulle ta sig dit eller inte. Oftast brukade hon ignorera när klockorna ringde, men de hade inte ringt på länge nu. Med långsamma steg gick hon upp ur vattnet och kände hur det snabbt rann av henne och snart var hon helt torr. Hon drog på sig sin klänning som låg slängd på stranden medan hon inombords kallade på Silver igen. Hon hörde hans hovar som klapprade mot marken innan hon såg hans gestalt, men ganska snabbt dök hans silvriga hårrem upp bland träden.
“Hej gubben”, mumlade hon medan hon med långsamma rörelser klappade honom på huvudet. “Förlåt, jag vet att du redan har burit mig en gång idag, men skulle du vilja vara så snäll och ta mig in till byn?”, undrade hon sedan. Han frustade som ett ja och hon log mot honom. Han ställde alltid upp.

Tankarna for genom hennes huvud medan hon i sakta mak skrittade mot byn. Det kändes inte som att det skulle handla om krigen som härjade runt om i Norden, för man kände alltid spänningen i dalen (framför allt bland hästarna) när det var krigstider på gång. Hon satt av en bit från centrala byn då hon bestämde sig att gå resten av vägen till fots (Silver ogillade de mesta människor och hon ville inte utsätta honom för den påfrestningen) och när hon kom fram var det redan massor av invånare där. Hon ställde sig i ett av hörnen av det rätt stora området och inväntade att den som skulle tala skulle träda fram.

Förberedelserna hade startat inför bröllopet. Oavsett om det var Hieds klan eller Färö-Klanen som skulle hålla i det skulle båda bidra med mat, dryck och underhållning. Heid hade varit likgiltig till majoriteten av förberedelserna, men vid val av klänning hade hon insisterat på att den skulle vara blå. Om än att den inte var helt blå, det var ett minus, men gick att hantera. Heid visste inte varför, men hon hade aldrig trivts i andra färger än blått. Och nu efter många års bärande av blått blev det otryggt att bära annat. Om hon skulle gifta sig skulle hon iallafall vara sig själv.
Folket hade samlats för att ta del av nyheten om att hon skulle gifta sig, och därmed alla problem kriget medförde skulle lösa sig, enligt Heids fader. Hon stod och lyssnade i bakgrunden när hennes fader tillkännagav giftermålet inför folket. Heid märkte väl hur vissa delar av folksamlingen stelnade till då Trym berättade om vad folket skulle hjälpa till med. Både mat, dryck och prydnader skulle införskaffas.
Heid hörde till dem. Hon ansåg att det var förfärligt slöseri under kriget, ett vanligt giftemål mellan ett bondpar skulle inte ens kosta en femtondel. Och nu var det dessutom bestämt att det skulle bli två bröllop...
Heid suckade. Om hon hade haft något att säga till om så hade det blivit mycket mindre ståhej över allt det här. Men som vanligt hade hennes far inte lyssnat på hennes förslag och invändningar, bara avfärdat hennes åsikter utan att blinka. Det var åtminstånde något positivt, hennes åsikter skulle iallafall inte ignoreras av hennes far. Hon försökte att inte tänka tvärt om, på den nya mannen som skulle bestämma över hennes liv.