sweet disaster [prs]

privat mellan mig och skorpa c: read if you want to men kommentera helst inte onödiga saker lmao

skriver min mall snaaaart, lägger in båda våra här sedan ok? ok

skorpas mall



LunaLovegood1s mall:

eheheh den blev lite lång

Det brukar alltid vara svårt för Billie att somna om nätterna, småbarnen i byn brukar alltid springa runt i leran som sprätt ut sig på gatorna med lyktor i händerna. De tros kunna hitta spökena som gömmer sig i barrskogen alldeles vid byn. De försöker hitta äventyr som som liknar deras föräldrars hjälte aktiga upplevelser. Månen verkar till och med hata henne, så som den lyser upp hennes rum med de svaga strålar man kan se från hennes lilla balkong. Hon suckar högt för sig själv, hon borde ha gjort klar sin dekoration på persiennerna innan nattäcket fallit över dem. Den mörkhåriga flickan låter benen åka över sängkanten för att hennes bara fötter sedan kan träffa det svala, men uppfriskande golvet. Medan hon kammar igenom sitt hår med sin hårborste så ser hon ner på persiennerna som ligger utspritt på golvet, den guldiga färgen som hon fått dit skimrar vackert i månljuset. Röksuget börjar sakta tränga sig fram i henne efter hon satt upp håret i en hög, slarvig hästsvans som når ner till hennes midja. Hon bestämmer sig för att ta den lilla cigarett asken och gömma dem i remmen på hennes gråa pyjamasshorts, ifall den gamla damen i huset skulle bli sugen på ännu en kopp te så här mitt i natten. Hon öppnar dörren med ett lätt handtryck och smyger sedan ner för trätrappan som det nästan är omöjligt att inte få stickor av, i hennes tankar svär hon på att strypa hennes andra sida för att låta deras kroppar bli beroende av nikotin, det är bara en tidsfråga innan de får lunginflammation. Hon tittar in i köket där hon ser en skål med kakor stå och torka, som den gamla damen måste ha lämnat ute på bordet med flit, antagligen för att få bevis på hennes egna anklagningar, att Billie är en kaktjuv, är sanna. Flickan skakar roat på huvudet, eftersom att det måste vara den dummaste planen hennes uppfostrare kommit med. Hon drar på sig sin svarta tjocktröja som hon delvis hatar, eftersom att det inte finns någon dragkedja, hur ska hon kunna ha på sig den om det är för varmt att ha den, men för kallt för att ta av den helt? Hon sätter på sig den gamla damens svarta sandaler innan hon dubbelkollar att tändaren finns i en ut av fickorna på tröjan. Hon nickar lite för sig själv och går ut ur den lilla villan som de delar på. Billie skuttar längs byvägen tills hon kommer till ett litet staket, där hon hoppar upp. Om man sitter där tills tidigt på morgonen så kan man få en klar syn av soluppgången i fjärran, hon brukar ofta göra så när hon inte kan sova om nätterna. Hon tar upp asken med de fördärvade gifterna och låter en snudda vid hennes mun som börjat blöda ännu en gång. Hon tänder cigaretten med tändaren hon, eller ja, hennes andra halva fått av en av deras vänner, och tar ett djupt bloss medan vinden drar i hennes svarta, uppsatta lockar.

Det är inte ovanligt att få syn på en gråhårig flicka om du av någon anledning bestämmer dig för att gå ut på en promenad i en avskild del av staden mitt i natten. Varför någon frivilligt skulle göra det är en bra fråga, men det är på just det sättet som Leonore gör. Sömnproblem har aldrig stört henne; tvärtom, hon näst intill uppskattar det. Natten är den bästa tiden att få vara själv, så varför inte ta vara på det? Det enda hon brukar ångra gällande att gå hemifrån mitt i natten är känslan av att hon lämnar sina syskon ensamma, utlämnade åt faran som medförs av att bo hyfsat centralt i en stad där regeringen inte går att lita på, men även denna känsla brukar släppa så fort hon har gått en stund. Det är trots allt inte syskonen som regeringen vill åt, det är inte syskonen som är missfoster, det är inte syskonen som "eventuellt skulle skada andra och därmed är en misstänkt fara för samhället och sig själv". Bullshit. Leonore vet att vanliga människor är precis lika kapabla till att skada andra, som hon själv är. Okej, de kanske inte behöver tänka på det för att få en fiende att känna smärta, men ändå. Hon vet inte hur många gånger hon läst i tidningen om ett ungdomsgäng som vandaliserat en skola eller misshandlat en gammal dam, och hon vet att det inte är folk med förmågor som har utfört detta. När brott utförda av missfoster sker, då skrivs det aldrig något om dem. De stackars vanliga människorna måste ju skyddas från vetskapen om att deras granne kanske är en helt otroligt ond häxa som kan spela alla instrument som någonsin funnits. För hon är ju så sjukt farlig för samhället.
Leo ler lite för sig själv. Hon vet att hon inte borde vara ute såhär dags, det är trots allt större risk att bli tagen på natten när ingen kan se det. Men hon känner sig ändå säkrare såhär. Det är hennes tid, och hon kan ju faktiskt försvara sig om det skulle behövas. Dessutom gillar hon känslan av vaksamhet, gärna i samband med mörkret som gör att hon känner sig nästan overklig. Soluppgången, som många andra brukar säga är det vackraste de har sett, den har hon inte så mycket känslor för. Hon tycker snarare att den förstör den fridfulla, tysta natten, men samtidigt förstår hon varför folk gillar den. Det blir ljusare ute, vanligt folk känner sig säkrare när det är ljust.
Djupt försjunken i sina egna tankar går Leo på den grusade lantvägen, och det dröjer inte länge innan hon inser att hon närmar sig staden igen. Hon suckar tyst för sig själv och stannar upp en stund. Egentligen vill hon inte gå tillbaka. Helst av allt skulle hon försvinna in i skogen och aldrig komma tillbaka, men hon vet att hennes syskon skulle få skit för det, och hur som helst skulle de ha lättare för att få tag på henne om något misstänksamt skedde. Ändå fortsatte hon stå kvar på landsvägen, för just nu spelade det inte så stor roll. Hon kunde alltid hitta på någon ursäkt för att vara ute såhär sent, eller tidigt, beroende på vem som frågade.

(shit vad dåligt detta var oops)

På den här sidan av vägen som går genom den trånga byn, så är det nästintill alltid lugnt. Det är många ungdomar och vuxna som kommer hit för att bara tänka, för att reda ut saker, småbarnen har lärt sig att de inte bör komma dit om de tänkt prata högt, eftersom att de fått många utskällningar. Skogsbrynet ligger precis intill det slitna staketet och man har en perfekt syn över ängen. Längre bort finns det ett utkikstorn, där man kan se alla små detaljer det finns att se i byn. Det är dit Billie klättrar upp nu. Staketet hade gett henne ett antal stickor i låret, hon måste be någon hjälpa henne att fixa det snart, så hon bestämde sig att gå upp till tornet. Hon brukar inte våga gå dit annars, då hon är rädd att någon från regeringen ska komma på kvällarna, och det är väldigt svårt att fly därifrån. Men den här kvällen orkar hon inte bry sig, det finns inte någon i närheten. Trodde hon. Hennes smala fingrar greppar tag om stegen upp och skjuter upp sig själv med cigaretten fortfarande dinglandes i hennes fingrar. När hon kommer upp sträcker hon på armarna, vädret är perfekt, värmen slår hennes ansikte medan vinden drar i hennes kläder. Men det är perfekt.
Billies långa ben dinglar sakta där hon sitter på ett nytt staket i utkikstornet, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Röken som slingrar sig ur hennes mun dansar i vinden bort från henne medan hennes ögon skimrar av den vackra synen. Hon bryter inte sitt stirrande på månen tills hon hör hur någon går nedanför hennes ben som är högt uppe i luften. Den lilla tjejen tar ännu ett bloss när hon ser någon med grått hår komma gåendes. Hon känner igen henne, så hon lutar huvudet lugnt mot trät som håller upp taket till tornet.
"Hej," säger hon med blicken fäst på figuren nedanför henne, ingenting att oroa sig för. Visst känner hon henne inte personligt direkt, men deras del av staden är liten, man känner igen varandra enkelt.

Efter hela händelsen är Leo arg på sig själv för att hon inte varit mer uppmärksam. Personen hon stötte på kunde ha varit precis vem som helst, i värsta fall en av regeringens utsända. Tack och lov var det ju inte det. Men det kunde ha varit.
Leo rycker till när hon hör den kvinnliga rösten, men försöker att inte visa att hon blivit överraskad. Hon tittar upp och möter blicken hos den tjej med långt mörkt hår och en cigarett i handen, som sitter på ett staket långt där uppe. Tjejen ser bekant ut, men Leo lägger ingen större vikt vid att försöka komma på var hon har sett henne förut. Det spelar liksom ingen roll, de kommer hälsa på varandra och sedan skiljas åt igen.
"Hej", svarar Leo, utan att anstränga sig för att vara trevlig. Inte så att hon är otrevlig, direkt, utan bara på det där sättet som en hälsar på en granne när en möter denne ute på gatan. Något om den här tjejen känns... Säkert, på något sätt, vilket å ena sidan får allt att kännas mer mystiskt. De enda som är ute vid den här tidpunkten är folk som hon själv, eller regeringsfolk som utger sig för att vara som hon. Nånting säger henne dock att hon inte borde oroa sig. Så ouppmärksam som hon var, så hade inte regeringsfolk börjat inleda en konversation, utan de hade tagit henne på en gång.

Det var bara en tidsfråga innan Billies andra del skulle försöka ta tag i kroppen och ge sig själv kontrollen. Han vill inte ha något socialt umgänge alls, han känner sig otrygg omkring alla förutom sina två vänner inne i byn och deras uppfostrare inne i villan. Han är rädd för tjejen nedanför. Billies nacke rycker till då mannen försöker krypa sig upp till hennes hjärnkontor, men hon ignorerar det så gott hon kan.
"Kom upp," säger hon, mest bara för att reta upp hennes andra sida, hon har för mycket kontroll för att han ska kunna ta över. Med ett enkelt flin drar hon ett till bloss och ser hur röken blir till en cirkel efter hon blåst ut den. Den gråa röken dansar i takt med vindpustarna ner mot flickan. Hon hör den mörka rösten inne i huvudet som svär åt henne, men allt hon kan göra är att le nöjt. Saken är den att de är som två syskon fastbundna i en och samma kropp, deras konversationer inne i Billies huvud är alltid mycket lekfulla, de är inte elaka mot varandra. Men de är ändå mycket, mycket rädda för varandra.

(men fml hade skrivit ett inlägg men det togs bort < 333)

Till en början vet inte Leo vad hon ska göra. Vem var den här tjejen, och vad ville hon Leo? Hennes instinkter säger åt henne att inte svara, att skynda sig därifrån, men hennes förnuft säger att det bara skulle verka misstänksamt. Om nu tjejen på staketet faktiskt är utsänd av regeringen, så skulle det märkas direkt att Leo inte var som alla andra om hon försökte ta sig därifrån. Det är helt enkelt bättre att spela med, försöka få det så naturligt som möjligt, och hoppas att det räcker. Chansen finns ju såklart att tjejen bara är en vanlig människa som inte heller kunde sova, men Leo vet att hon aldrig kan vara för försiktig. Hon vill inte sluta som sina föräldrar hade gjort.
Det tar henne inte speciellt lång tid att klättra upp på staketet och sätta sig, även om det är en bit bort från den andra tjejen. Till en början sitter hon tyst och bara betraktar människan en bit bort, allt från det långa håret till den märkvärdiga tatueringen som på något sätt påminner Leo om något hon hade sett förut men som hon inte kan sätta ord på, till cigarettringen som tjejen blåste ut då och då. Tillslut bestämmer hon sig för att prata, även fast hon inte vill det.
"Får jag fråga vem du är? Vad gör du ute vid den här tidpunkten?" frågar hon, och hoppas att hon inte låter alltför kylig. Spela med, Leo, tänker hon, det är det allra bästa. Var naturlig. Hon vet inte vem du är.

( i know the feeling... )

Att de båda två sitter i tystnad gör ingenting för Billie, den är inte något awkward, det är bara en vanlig tystnad som låter henne lyssna på musiken som vinden utgör. Visst kanske det varit en dålig idé att be henne komma upp, eftersom att hon inte längre är ensam uppe på tornet. Men skriket av irritation som hennes andra del låter tränga igenom tankarna, gör henne glad att hon tog det beslutet. Frågan som avbryter tystheten får Billie att le till medan hon lyfter upp blicken till flickan från sina nästintill skinande vita ben. Hon fäster blicken på henne, men låter den sedan hitta månen på nytt, eftersom att hon lärt sig att det anses oartigt att stirra. Hennes hy bränns till en aning när hon tar bort cigaretten från sina läppar och låter den varma änden hitta hennes skinn på låret, vilket släcker den lilla glöden som fortfarande fanns. Ett svagt mörkt märke dyker fram på låret, men det gör inte så värst ont. Hon tittar efter den fallande släckta cigaretten som hon låtit trilla ner från sin hand mot gräset.
"Billie," svarar hon enkelt på första frågan medan hon vänder blicken mot tjejen igen. Hon ger henne ett varmt leende medan hon drar ärmarna på tjocktröjan över hennes små händer. "Jag brukar alltid gå hit när jag inte kan somna, soluppgången brukar alltid vara hysteriskt vacker nu på vårkvällarna, du då?"