Divergent roll [PRS WeasleyHufflepuff och Piggelino]

Glöm inte att bevaka WeasleyHufflepuff

Mall:
Namn:
Falang:
Ev byte av falang:
Ålder:
Familj:
Utseende:
Personlighet:
Styrkor:
Svagheter:
Rädslor:
Bakrund:
Övrigt:

Min mall:
Namn: Daniella Young
Ev byte av namn: -
Falang: De Lärda
Ev byte av falang: Till De Tappra
Ålder: 16
Familj: Sin Pappa och stora syster som båda är högt prioriterade inom De Lärda
Utseende: Mörkrött midjelångt hår ( alltid uppsatt ) bruna ögon som skiftar åt grönt. Ganska blek och stora ögon som gör att hon ser lite barnslig ut. Väldigt kort och liten
Personlighet: Som uppvuxen med en överintelligent pappa är hon ganska smart och naiv. Hon vet vad hon tycker och är inte rädd för att säga det. Men samtidigt är hon ganska hemlighetsfull av sig och drar sig inte för att ljuga om det är nödvändigt.
Styrkor: Smart, envis och smidig
Svagheter: Otålig, obetänksam och lite självisk ibland.
Rädslor: Vatten, övergivenhet och våld.
Bakrund: Ända sen hon var tre år har hennes pappa haft hemma skola med henne och straffat henne så fort hon gjort fel. Hon Har lärt sig att inte visa känslor. Hennes syster ställde sig på sin pappas sida när hon förstod vad det skulle innebära om hon inte gjorde det och hjälpte sin pappa att bestraffa henne.
Övrigt: -

ok

Min mall:
Namn: Alexandra Green
Ev byte av namn: Alex Green
Falang: De lärda
Ev byte av falang: De tappra
Ålder: 16
Familj: Mamma och Storasyster, som arbetar med datasystem och buggar.
Utseende: Chokladbrunt, kort hår, havsblåa ögon, och ett asiatiskt utseende. Alex är smått muskulös.
Personlighet: Vissa anser att hon är helt galen vilket inte stämmer. Hon har starka åsikter och står upp för vem hon är. Hon har kort stubin och blir ofta arg. Hon har dyslexi, vilket har gjort det svårt bland de lärda.
Styrkor: Hon är stark, snabb och snabbtänkt
Svagheter: Hon är absolut inte pricksäker.
Rädslor: Mörker, trång utrymmen
Bakrund: Hennes mamma har länge sett sin dotter som en besvikelse. Medans Alex lever i skuggan av sin perfekta syster drömmer hon om att få lämna de lärda.
Övrigt:-

Vem ska börja?

Vill du?

Visst

Tack

Nervöst trummade jag med naglarna mot bordet. De var alldeles för långa och ovårdade, men tiden att sköta om naglar, fanns inte. Ett nytt namn ropades upp och jag kastade en blick på personen som gick in och svalde hårt. Tänk om jag var lämpad för de lärda. Vad skulle jag göra då? Skulle jag våga lämna pappa..? Vad skulle han göra då..?

Jag var nervöst på väg till provet som skulle avgöra min framtid. Vilken falang skulle testet avgöra var min? Jag viste inte. Ingen i väntrummet visste. Jag satte mig nervöst på en väntestol och bet på läppen. Inget jag ville göra, men jag gjorde det när jag var nervös. Min familj hade inte brytt sig om att följa med mig till testet, utan hade bara sagt att det var bäst att jag blev en av de lärda. Det var viktigt för dem. Min mamma och syster. Inte mig. Jag hade alldrig trivits hos De lärda. Jag hatade regler. Jag passade inte där. Jag var inte smart nog.
Jag var så försjunken i mina tankar att jag inte hade märkt att jag blev upproppad. Jag ställde mig upp och började gå mot rummet som skulle avgöra min framtid.

Sekunden som mitt namn ropades upp vändes hela min värld upp och ner. Jag började hyperventilera, svettas och mina ben skakade när jag gick mot rummet. Det tog tre försök innan jag lyckades få upp dörren med mina blanka händer.
" Välkommen " muttrade den snaggade tjejen från de tappra och kopplade lite sladdar hit och dit. Jag svalde hårt utan att svara. Hon gjorde en gest mot stolen mitt i rummet och jag satte mig långsamt ner. Jag slöt ögonen och försökte tänka klart. Sen kände jag hur något sved till i halsen och för ett ögonblick blev allt trögt och immigt. Sen stod jag i ett mörkt rum framför ett bord med en kniv och ett bröd på.
" Välj" ljöd en uttråkad röst och jag flackade med blicken mellan brödet och kniven. Vad skulle jag ha dem till? Det var ju ganska avgörande för valet. Efter en bra stunds tvekan sträckte jag min darrande hand mot kniven när den plötsligt försvann. En djup morrning bakom mig fick mig att hoppa till. Jag log när jag fick syn på hunden. Jag hade alltid älskat hundar och det hade länge varit min dröm att skaffa en.
" Hej lillen " viskade jag och sjönk ner på huk med framsträckt hand. Lillen var inte ett särskilt bra namn på den här jättehunden och de blottade tänderna var inte jättesöta men det var i alla fall en hund.
Hunden slutade morra och kom fram tassande för att nosa. Hänfört sträckte jag fram handen för att klappa honom när han försvann tillsammans med det mörks rummet. En ny scen tog plats. Jag befann mig på en skakande buss och fick krampaktigt hålla i mig i en stolpe. Åksjukan kastade sig över mig och jag svalde hårt.
" Känner du den här mannen?" frågade plötsligt en person bredvid mig och viftade med en tidning.
" Nej" viskade jag svagt utan att kolla på bilden.
" Säker? Känner du honom?!" en ny våg av illamående välde över mig.
" Nej.." pep jag och svalde igen.
" kolla noga! Jag tror du ljuger, du känner honom!" jag kastade en snurrig blick på bilden av en man som verkade vagt bekant. Jag fick kräkreflexer ochbet ihop.
" Men nej! låt mig vara jag känner inte den där jävla mannen!" jag spärrade upp ögonen. tänk om pappa hade hört mig nu...!
Bussen försvann och illamåendet la sig omedelbart.
Jag var tillbaka i rummet igen. Den snaggade tjejen från de tappra stirrade på mig med en hetsk blick.
" Du är jävligt illa ute tjejen..."
" Vad..?"
Vad hade hänt? Passade jag inte in i någon falang..? Tårarna brände bakom ögonlocken.
" Jag skriver in att du var bäst lämpad för de lärda, okej?"
" Men..."
" Du är... Divergent..." viskade hon och spänte sin vilda blick i mig.
" Var försiktig lova mig det, det kan kosta dig döden, tala inte om det för någon. NÅGON! inte ens din familj. Okej?"
jag nickade stumt och försvann ut genom dörren när hon föste ut mig.

( Förlåt, skrev nästan av Divergent och Tris tror jag... Hehe förlåt, har så himla dålig fantasi... )

(det gör inget! Kul att du skrev långt! Jag kommer nog också att skriva ungefär som det stod i boken...)

På väg mot rummet började jag bli hysterisk. Jag andades snabbare och började svettas. Jag visste inte vad som skulle hända, men jag hade hört att det var ett väldigt svårt test. Tänk om jag inte klarade det! Jag hade aldrig varit särskilt bra på historia eller något av de andra skolämnena. Folk trodde att alla från De lärda var supersmarta, men det är faktiskt inte sant.
Jag gick in i rummet. Det var inte ett så stort rum med spegelväggar och en stol med massa sladdar som gick till en dator. Vid datorn stod en kille som såg ut att vara runt tjugo.
''Välkommen. Sätt dig i stolen och bla, bla, bla. Du behöver inte vara nervös.'' Sa killen med en uttråkad och irriterad röst. Det va ju lugnande. Tänkte jag ironiskt.
Jag satte mig nervöst i stolen och lutade mig bak. Jag kände ett stick i halsen och det blev mörkt. Jag befann mig i ett rum. Framför mig stod ett bord. På bordet låg en kniv och ett bröd. Vad var det här till för?
''Välj'' Jag tittade mig skrämt runt i rummet. Den slöa rösten lät bestämd. Jag tittade på bordet igen. Sedan hörde jag tassar mot golvet och jag vände mig om. En hund sprang emot mig. I vanliga fall tyckte jag om hundar, men den här hade vassa tänder och blicken var mordisk. Jag vände mig förskräckt om och försökte ta kniven, men bordet var borta. Jag fick panik. Hunden skulle antagligen slita mig i stycken om jag inte gjorde någonting. Jag hoppade undan när hunden gjorde ett försök att hoppa på mig. Vad skulle jag göra?! Hunden vände riktning mot mig igen och jag såg ingenting att försvara mig. Jag höll för huvudet när hunden hoppade mot mig igen och allting blev svart.
Jag befann mig på en buss. Den körde i en sån fart att jag behövde hålla i mig.
En man kom emot mig.
''Känner du den här mannen?'' Frågade mannen mig och visade en kille på en bild.
''Nej'' ljög jag. Någonting sa mig att jag kände igen killen, men att jag inte skulle säga det till mannen.
''Du ljuger! Jag vet att du känner igen honom!'' Jag backade från mannen.
''Jag har ingen aning om vem den satans killen är!'' Ljög jag irriterat.
''Men du kan hjälpa mig! Du kan hjälpa mig!'' Sa mannen.
''Gå. Jag vet inte vem mannen är!''
Det blev svart och jag vaknade upp i rummet. Killen från De tappra tittade oroligt på mig.
''Du är på jävla körd...''
''Va? Klarade jag inte testet?'' Jag blev nervös bara av att tänka på det. Vad skulle hända nu? ''Vad visade mina test?''
''De lärda. De fridfulla. De ärliga. De tappra...'' Svarade han och lyfte på ögonbrynet.
Jag blev förvirrad och satte mig upp.
''Vad betyder....''
''Du är.... Digvergent. Säg inte ett jävla knyst till någon, förstått? Inte till någon.'' Någonting sa mig att han inte ville kompromissa. Jag nickade.
''Du är uppskriven som en av de lärda.''
När jag gick ut ur rummet kändes det som om alla stirrade på mig. Men det var bara inbillning.