Pestens tid!

Roll mellan Shapiro och Vildvittra

Namn: Hanna/Hannes, efternamn okänt
Ålder: Runt 17-19 år
Kön: Kvinna
Utseende: Har svart, kort lockigt hår, klarblåa ögon och fräknar.
Mager, av medellängd och smutsig.
Slitna bruna byxor av säckväv, som är trasiga och fransade. Grå skjorta som är i samma skick som byxorna. Hon är oftast barfota om hon inte hittar något att linda om fötterna med.
Övrigt: Utger sig för att vara pojke och ser ut som en sådan med. Tigger eller själ om hon inte får något enstaka jobb som springpojke.
Är helt enkelt ett vanligt tiggarbarn som en massa andra som henne.
Har en förskräcklig hosta, hostar blod och vet att hennes tid snart är kommen.

Right... *Downs coke* Let's jigg!

Namn: James H. Flitch
Ålder: Straxt efter trettio,
Kön: Man
Utseende: Kort brunt hår, oftast skäggstubb, bruna ögon, smutsigt ansikte, ofta klädd i tajt svart linnetyg, han är ofta på alerten och är rätt spänd men lyckas ändå se kall ut när folk möter honom, allt-i-allt ser han oftast rätt hotfull och smutsig ut. Hans uniform är allt gjort av ylle, masken är i järn och har glas för ögonen, han går alltid med hatt när han har uniform och neddragen luva när han inte har,
Övrigt: Pestdoktor, kallblodig, ogillar folk och driver ett sjukhus hemma, han är väldigt religiös men accepterar dom flesta.

We good?

Good

Hanna eller ja Hannes som hon kallade sprang längst gränderna. En av vakterna hade sett henne tigga vilket var strängt förbjudet. Tack och lov att ingen av dem hade sett henne stjäla då skulle det bli en värre. Men nu skulle de säkert sätta henne på någon arbetsanstalt. Hon hade varit där förr för att tjäna av straffet för sitt lösdriveri. Men de hade kastat ut henne då hon börjat hosta, hon spred smitta sa de och kastade ut henne i vinterkylan.
Nu var det vår och snart sommar, Hanna ville inte in, inte nu då man kunde leva drägligt på gatorna. Vad hon visste hade hon ändå inte lång tid kvar och varför inte få ut det bästa av tillvaron? Hon ville dessutom inte bli avslöjad om vad hon egentligen var, inte bara en smutsig och lusig tiggarunge utan en kvinna. Hon visste inte vad för straff som skulle visa sig då. Men hon hade ändå valt det, pojkar klarade sig bättre och hon ville inte sälja sig som sin mor hade gjort.

Tillslut var Hanna tvungen att stanna då hon inte kunde få luft. Hostandes och rosslandes faller hon framstupa, känner den bekanta blodsmaken som hon hostar upp. Någon rycker hårt tag i henne, vakten. Han ser hur det är fatt och håller henne på en armlängds avstånd. En till vakt kommer och tar tag i henne, hon hör inte vad de diskuterar. De båda tar tag henne i varsin arm och släpar henne med till en dörr och knackar på.
Hanna vet nu var de är och försöker komma loss, men hennes styrka nu är alltför svag mot de båda männen.

Doktor James Harry Flitch satt på övervåningen av sitt lilla hus i mitten av staden, han såg ut genom fönstret över skrivbordet han satt vid och suckade när han såg på klockan i kyrktornet, långsamt bläddrade han igenom sidorna i sin bok och dokumenterade ner allt han kunde på ett pergament om sjukdomen som spred sig som löpeld, hans fjäderpenna höll just på att dansa på den sista meningen när en knackning avbröt tystnaden i hans lilla boning, han slant med handen och bläcket på fjäderpennan flög över dom sista meningarna, han suckade tungt och tog ett hårt grep om bordet för att inte förstöra pennan, han reste sig långsamt och såg på britsarna i tyg och gick ut i hallen, han gick ner för en trappa och tog tag i sin pinne vid dörren, han öppnade försiktigt och petade ut den för att se till att dom inte stod för nära, han sköt sedan upp dörren mera och tittade ut, han såg på vakterna med ett kallt, irriterat och ointresserat ansiktsuttryck, han såg sedan på pojken emellan dom, han suckade och såg tröttsamt emellan alla,
''Jag gör en mycket viktig journal, vad är det som är så akut att det stör mig?''

Hanna stirrade på mannen framför sig, han var så kylig även mot vakterna. Hon gillade det inte, verkligen inte och hon ville inte bli fångad på nytt. Hanna försökte komma loss och bet den ena av dem i handen varpå hon fick en rungande örfil till svar. Hon ryckte till, men sa inget, inget om smärtan i örat som hon känt den senaste tiden. Det var inget man sa och örfilar tillhörde det vanliga.
"Ditt kräk, vi skulle fått in dig på anstalt igen, men de vill inte ha dig." morrar den ene hotfullt och knuffar fram henne mot mannen. Hanne kunde inte hålla undan hostan och kvävde den i armvecket för att dölja blodet som följde med. Att något var felande visste även hon, men hon förväntade sig ingen hjälp för ingen brydde sig om gatans barn.
"Ja, du ser hur det är fatt doktorn, kanske du har någon nytta av honom för sjukdomen som härjar." sa den ene, om den kom till de övre klasserna måste ett botemedel göras.

Han ser ner på pojken emellan vakterna och håller upp hans haka med pinnen för att få en bättre blick, han ser stint upp på vakten när pojken blir slagen och suckar tyst, han nickar och säger inget mer, han höjer handen för att vinka iväg vakterna och petar till deras händer för att visa att dom ska släppa den unge mannen, han går sedan tillbaka in och tar med sig den inoljade mahogny träkäppen och går upp igen för att luta den mot sitt skrivbord, han tittar igenom några papper och tittar ibland bakom sig,
''Stäng dörren på vägen in eller ut, jag bryr mig inte mycket om vilket,''
Han bläddrar igenom några anteckningar och suckar,

Då vakterna gått och mannen försvunnit in i huset tar Hanna sig upp på fötter och borstar av byxorna. Hon tänkte följa mannens uppmaning att gå, men hon tar lydigt tag i dörren för att stänga. Hon var egentligen väldigt ordentlig av sig och mannen hade ännu inte visa att han
borde ignoreras och hånas.
Men något hindrar Hanna från att stänga dörren och försvinna. För vad hade hon egentligen att förlora mer än livet? Förlora livet av sjukdomen, förlora livet som utklädd kvinna eller att möjligen få hjälp? Han var ändå doktor.
Men modet svek henne och hon var påväg att gå, hade det inte varit för att himmelen öppnade sig och ett störtregn kom hade hon gått. Istället går hon snabbt in och stänger dörren om sig.
Hon kommer in i en tom hall där det finns dörrar till angränsande rum och en trappa upp där hon hör att mannen är.
Försiktigt går Hanna upp för trappen och stannar försynt väl uppe med mössan i hand.
"Det regnar." sa hon ursäktande, men hann inte mer innan hon hostar och försöker kväva det med armen.

Han tittar på sina anteckningar och gör några få redigeringar, han väntar på att dörren ska stängas, han stanna upp och ser ut genom fönstret på sin vänstra sida.
''Stäng dörren. Det är kallt.''
Hans sista ord domnar bort fort av ett stort åskdunder, han ser hur det börjar ösa ner massa regn utanför och hör hur dörren stängs och hur trappan knarrar lite då hon går upp, han ler och skriver upp det sista innan han flyttar på sina papper och tar fram ännu en bok, han slår upp en tom sida och doppar sin penna i bläcket, i rummet finns ett par stolar bredvid några britsar i tyg och några skåp på golvet, allting står bakom honom då han är upptryckt i en liten hörna som formar ut sig ur det kvadrat-formade rummet, han höjer sin fjäderpenna efter att han torkat av lite bläck så det inte ska droppa.
''Sätt dig, och berätta vad du heter.''
Han sätter pennspetsen mot boken, redo att skriva.

Hannas blick far snabbt över rummet och stannar på mannen bakom sitt skrivbord. Hon var rädd för honom, vaksam mot honom. Rädd och vaksam som mot alla personer med makt, alla som hade aktoritet. Det inberäknade nästan alla i samhället, men de av sin egen klass kunde hon rå sig på. Dessa kunde man slåss mot, dessa hade inte lagen bakom sig, dessa hade inte kontakter till makten.
Då han ger henne en order, följer hon den snabbt. Hon var i hans hus och för tillfället ville hon vara där då det öste ner där ute och åskan gick.
Hon sätter sig på en av stolarna, långt ut på stolskanten och med rak rygg. Mössan hade hon artigt i handen och blicken sänkt, det var så hon hade lärt sig.
"Hannes." svarar hon svagt och glömmer artigheten. Hon harklar sig och börjar om.
"Hannes, sir." lägger hon till med en sittande bugning mot honom.
"Bara Hannes, vet inte min härkomst." mumlar hon fram, följt av ytterligare en ansträngd hostning kvävd i tröjärmen.
Hon visste inget om sin härkomst och till och med sitt namn ljög hon om och sitt kön. Kvinna var hon och Hanna hette hon, men det ville hon inte berätta. Sakta höjer hon blicken, ser att han skriver något i boken. Hon undrar vad han skriver, kanske om henne? Varför?

Han börjar skriva ned pojkens namn högst upp på sidan i boken, på dom tidigare sidorna finns det liknande skrifter med namn och information om andra. James är just på väg att fråga "Vart är ni ifrån" men avbryter sig halvvägs igenom när pojken svarar på frågan ändå. Han nickar och noterar det i boken, han grimaserar av obehag åt hennes hostning, förhoppningsvis glider det förbi ouppmärksammat då han ändå är vänd bortåt, han kastar en blick över axeln och ser henne i ögonen ett kort tillfälle innan han åter sätter pennan mot pappret och vänder sig mot det.
"Ålder?" Sa han suckandes för att försöka få reaktion av det som troligen skulle bli hans patient.