Måste vara smal eller?

jag tror dom flesta är förblindade av dålig självkänsla och inte ser hur vackra dom är.

och det är värre än att man kan hamna på sjukhus i ett halvår, man kan faktiskt dö...

Jag tycker inte att man ska banta sig smal. Eller asså, man kan ju banta, men man behöver ju inte börja käka bebismat för att göra sig så smal att man ser revbenen.. det är bara sjukt.. men vissa tjejer lider tyvärr av sånt.. det kan bero på olika saker tror jag..

Jag själv är smal, men jag föddes smal, mina föräldrar + hela min släkt är smala, så det ligger helt enkelt i generna. Och jag blir väldigt irreterad när folk kommer fram till mig ibland och säger: herregud, ät mer mat! du har ju fan anoryxia!
Jag har inte anoryxia.. faktum är att jag äter mest i min familj. Jag älskar mat och jag älskar godis, hehe..

Aa. Men faktum är att jag faktiskt vill gå upp lite i vikt, eller i alla fall få lite, lite mer fett på bena. Jag förstår faktiskt inte vrf vissa tjejer vill vara så smala..

Är också riktigt smal och äter inte allt för mycket om det inte är gott, kanske inte så bra, men jag överlever!

många jämför sig ju tyvärr med andra. Jag tycker det är hemskt! De inser inte att de är vackra som de är.
Men jag kan också förstå varför de som inte alls är tjocka tycker att de är det. Jag är till exempel inte smal, men jag vet också att jag inte alls är för stor. Men en gammal klasskompis till mig som jag umgicks massor med ett tag var verkligen jättesmal, men hon var helt hundra på att hon var tjock... Hon kunde säga saker som att hon är alldeles för fet och måste sluta äta. Och det säger hon till folk som är mycket större än henne. Då måste ju de hon säger det till känna sig riktigt feta, även fast de inte är det, och i så fall är det ju inte konstigt att man blir besatt av att bli smalare. Tycker det är så himla synd att man ska vara så beroende av utseendet. Man blir inte ens snygg om man lever på barnmat och visar alla sina ben. Man ser sjuk ut, vilket man är... titta bara på Kissie /:

Jag (eftersom jag är tvilling) blev född 1½ månad för tidigt (!!) så jag är smal, förut var jag liten för min ålder.. (men jag har växt nära 11cm på 1 år)
Jag kan äta hur mycket som hellst men jag går inte upp i vikt (jag går inte ner heller..) man ser mina revben ganska bra, and I hate it.
Och jag äter mest av mina kompisar! Och jag äter en massa godis heh..
Jag tränar inte regelbundet heller..
Min kompis har början till anorexi.. Men hon har (nästan) kommit ur det nu (thank God for that) men jag fattar inte vad folk tänker när de ska gå ner i vikt..
Jag är dessutom underviktig...

En del är runda och andra smala. En del är långa och en del är korta. Huvudsaken tycker jag är att man trivs med sig själv och mår bra enligt mig!

Vissa är väldigt smala naturligt, och det är helt okej, precis som det är helt okej att vara mer kurvig. Alla är olika, och jag fattar fan inte varför det ska ta så lång tid för folk att förstå det.
Att vara naturligt smal kan vara precis lika jobbigt som att vara överviktig. Att bli kallad spinkis, anorexia-barn osv är lika hemskt som att bli kallad fetto och tjockis.

Jag själv har tragglat som fan med vikt och utseende.
Jag började växa snabbt, långt innan alla andra. Idag är jag ganska lång (1,74) och jag är längst av alla tjejerna i min klass. Jag har skämts så otroligt mycket över min kropp. Alla är så små och smala, och så kommer jag, som är så lång och så stor. Varför kan inte jag också se ut som de gör?
Jag hatade att shoppa med mina kompisar för jag tyckte att det var pinsamt att säga att jag hade M i vissa kläder, när alla andra hade XS eller S. I omklädningsrummen skyndade jag mig alltid att byta om, för jag var så rädd att folk skulle se min mage, mina tjocka lår eller höfter.
Det gick ganska långt och jag började trappa ner på maten ganska rejält. Jag åt ofta ingen lunch i skolan och varje kväll tränade jag som en galning. Jag ville aldrig äta när någon såg på, för då kände jag mig tjock och ful, och jag skämdes. Jag var inte värd att äta, jag behövde inte för jag var ju ändå så stor. Vågen blev som min bästa vän. Jag älskade den när den visade ett kilo mindre, men jag hatade den när den visade ett kilo mer.
Mina föräldrar märkte såklart att jag blev smalare, och de frågade gång på gång om jag bantade eller vad jag höll på med. Men jag ljög alltid och sa nej. Jag hade bestämt mig, jag skulle bli smal och fin som alla andra, då skulle jag må bra.
Men jag mådde aldrig bra. Efter några månader sa min kropp ifrån. Det här fungerar inte. På nåt sätt insåg jag själv också, att jag varken ville eller kunde leva så här. Jag ville inte vara så beroende över hur mycket mat jag la på tallriken, eller hur viktigt det var att jag drog in magen.
Idag är jag så jävla glad att jag insåg vad jag höll på med, och att jag slutade efter bara några månader (även om det också är mycket). Jag vet inte hur det hade gått om jag hade fortsatt. Jag känner folk som har haft anorexia i flera år, och det har orsakat dem bråk i familjen och att de har fått gå om år i skolan. Jag ville inte fastna där också.

Med tiden insåg jag hur stolt jag var över min kropp och över mig själv. Alla människor är olika och ser olika ut. Jag är en unik person. Jag har inte bett om att se ut på det här sättet, men det är jag vem jag är, och jag är stolt över det. Jag orkar inte lägga ner mer tid på att gå runt och oroa mig över om jag är tillräckligt smal, tillräckligt snygg, och allt vad det är. Det är så onödigt! Det finns så, så, så, så mycket vettigare saker att göra i livet än att gå runt och tänka negativa saker om sig själv.
Så var stolt över din kropp! Kurvig, smal, lång, kort, hur du än ser ut! DU ÄR UNIK!

Tänkte du ens på att det finns naturligt smala människor som sitter bakom sina datorskärmar och läsa sådant? Jag håller med dig - det är fruktansvärt vilka fördomar dagens samhälle har, vad man få för ord kastade på sig och hur otillräcklig man kan känna sig för att man är lite större än andra, eller i själva verket känner sig större, men något folk ofta glömmer är att smala personer kan också ta illa upp. Jag blir så irriterad, inget illa menat till dig nu, Monkey98, när folk skriver om smala som om de inte vore ha några känslor; eftersom media har byggt upp ett ideal med fast rumpa, långa, slanka ben, smal midja, inte breda höfter alls och fått tonårstjejer som är otroligt vackra att känna sig fula, så har tidningarna och reklamerna, samt TV, påverkat oss på ett annat sätt. Vi tror att det är frid och fröjd för människor som är smala. Ursäkta? Hur tror folk att det känns för de smala människorna att läsa eller höra någon säga att det är fult att se revbenen, ryggraden eller höftbenen? Det finns sådana som föds naturligt smala, som kämpar med att gå upp i vikt, men knappt kan, oavsett hur mycket han eller hon äter, för att det knappt har någon påverkan. Det är lika hemskt att bli kallad för "pinne", som att bli kallad för "fetto". Så tänk på vad ni häver ur er.

Jag blir bara så fruktansvärt äcklad av att se hur media har påverkat och fortsätter påverka människor, men främst unga tjejer. Jag vet själv hur det känns att logga in på Facebook och se att någon har publicerat en bild på mig, i helkropp, och jag bönar och ber att hon eller han ska ta bort den. Jag vet hur det känns att stå framför spegeln och önska bort vissa kroppsdelar, att de ska vara smalare eller större. Jag vet hur det känns att känna sig så himla fel, som ett misstag, och känna hur man bara vill stänga av sina tankar och knappt existera. Det är jobbigt, och det är lika jobbigt för folk som är smala, liksom lite större, att känna sig sådär. För man är vacker, precis som tomtesnodd skrev, oavsett om man är lång, kort, tjock, smal, blondhårig, brunhårig, grönögd eller gråögd. Det spelar ingen roll, för när det kommer till kritan är insidan det viktigaste.

Försöker att hålla det här kort, men ämnet smal är jätte känsloladdat för mig. Fick på vintern diagnosen ätstörning utan närmare specifikation, och har i redan två år hållit på med att bolla mellan anorexi och bulimi. Och idag, för fösta gången på jag vet inte hur jävla länge tittade jag mig själv i spegeln och tänkte "jag är ganska smal egentligen". Har alltid varit normalviktig, men har inte sett mig själv som smal de senaste 5 åren (före idag då ). Efter att en längre tid ha lidit av depression hittade jag då på att banta. Det gick inte så som jag ville, gick inte ner så jättemycket i vikt, utan fick mera och mera bulimiska tendenser helatiden. Men det enda som hade någon som helst betydelse för mig var att vara smal, oberoende av konsekvenserna. Jag skuffade människor ifrån mig, alltså jag får på allvar vara glad att jag överhuvudtaget har kompisar kvar! Det blev viktigare att komma ut och springa än att göra läxorna, min familj led också massor. Men till sist kom ätstörningen fram och med hjälp av terapi och mediciner har jag nu slutligen börjat må bättre. Jag är absolut inte frisk ännu, men har godkännt att jag måste gå upp i vikt (fast det känns onödigt eftersom jag bara är lindrigt underviktig), och har insett att det helvete jag levt i under de senaste åren inte alls är värt det. Nu kan jag plötsligt vara med kompisar igen, jag stöter inte ifrån mig varenda kille som närmar sig mig, och kanske en dag kommer jag att få en rumpa så att någo byxor sitter på mig! Hela mitt liv är helt annorlunda nu, så mycket bättre, och det går bara åt bättre hållet helatiden. Jag orkar vara glad och social och andra människor har märkt att jag faktiskt har en helt trevlig personlighet. Så snälla ni där ute, börja inte banta! Allt jag någonsin ville var att människor skulle tycka om mig, och genom att banta uppnådde jag bara motsatsen! Det är INTE värt det! Ni är underbara precis som ni är, OCH LÅT INGEN PÅSTÅ NÅGOT ANNAT!! Dessutom kan jag säga att enlig killar är överdriven smalhet inte snyggt!