Ett brinnande mörker - Novell

Ett brinnande mörker.

Det här är en novell jag skrev för drygt en månad sedan. Då tänkte jag det endast som en novell om en flicka som, tja. Ni får läsa ^^ Nu har det en helt annan betydelse för mig. Det är mina känslor kring kärlek, i ord. (PG13, lite brutalt antar jag).

Ett brinnande mörker


Solljus och fläckar av färger. Ljuspunkter som dansade i luften, så svävande och glimmande, men mest av allt förvillande. Ljusskenen byttes så småningom ut av hennes omgivning, när hon tillslut fick upp ögonen. Ögonen mötte mörker, dunkelt, dimmigt och mystiskt som mörker brukar vara. Men det var någonting annat också, mörkret var annorlunda, det var tjockare, mer kvävande, nästan som om det försökte få henne att försvinna. Den lilla flickan blinkade och försökte se igenom mörkret som omringade henne, hon rynkade på ögonbrynen och förstod inte. Vart tog hennes ljusfläckar vägen? Vart tog de vackra, glimmande diamanterna av ljus vägen någonstans, varför svävade de inte så fridfullt i luften längre? Hon saknade dem så fruktansvärt mycket, framförallt nu när det tryckande mörkret gjorde henne mer och mer orolig för varje andetag hon tog.

Hon skruvade försiktigt på sig och satte händerna mot det iskalla metallgolvet i ett försök att resa sig upp. Men så fort hon lade sin tyngd på golvet så gled händerna undan för henne och lämnade henne till att slås i marken, slås till panik.
Tårarna tryckte i ögonen på henne och hotade med att när som helst börja rinna nedför hennes skära kinder. Hon tryckte undan ett svagt kvidande som bubblade inom henne och försökte samla sig. Men trotts hennes försök så kom rädslan genast smygande när hon insåg att hon var ensam, ensam i ett mörker som aldrig tog slut. Lisbeth började trevande försöka hitta någonting att greppa tag i, hennes händer slog in i väggarna på sidorna om henne och hon kunde knappt sträcka ut dem över huvud taget utan att vika händerna av trycket från hennes kropp. Hon blev iskall av skräck. Panikslaget famlade hon efter friheten med det enda hon hittade var iskalla väggar, ett iskallt golv och ett tak som fick hennes händer att svida av kyla. Allting var så nära, allting omringade henne så tätt inpå att hon knappt kunde andas. Elisabeth kände de salta tårarna rinna i linjer nedför kinderna i samma snabba takt som rädslan fyllde hela henne. I samma takt som rädslan hittade varenda vrå i hennes tunna kropp och därmed i samma takt som allting annat försvann. Rädsla, mörker och iskalla väggar, ingenting annat existerade för henne. Hennes värld var som ett brinnande mörker.
Hallå?!” Skrek hon i förtvivlan och bankade så hårt hon förmådde i det metalliska taket.
”Hjälp mig! Snälla!” Gastade hon och knep ihop ögonen för att slippa det tryckande mörkret, på något sätt kändes mörkret bakom ögonblocken tryggare, mindre främmande.
”Snälla..” Hennes röst dog ut. Fruktan hon kände bultade inom henne och hon förstod att mörkret skulle ta henne. Sluka henne, krossa henne till bitar om hon inte kom ut. Lisbeth slog upp ögonen, stirrade in i det tjocka mörkret, hon kunde nästan se sin egen rädsla avspeglad i den, hon var så rädd, hon kunde inte ligga där helt försvarslös längre. Det var plötsligt omöjligt, hon behövde gör något, nu.

Hon kastar sig mot taket i ett desperat försök att nå ut, nå friheten, slippa mörkret som kvävde henne! Hennes unga huvud dunsade ned i metallgolvet igen. Hon kunde känna smaken av blod, hon kunde känna smaken av sitt liv. Och det slocknade sakta, hon var så trött..

Sol, ljus, fläckar av färger. Ljuspunkter, svävande, glimrande och förvillande. Men mest av allt, en brännande smärta i högra kinden. Hon såg på sin mor som blängde argsint på henne.
”Förbannade avskum!” Skrek hon i raseri och knuffade bort Lisbeth när hon skulle gå förbi henne. Lisbeth kände bara sorg i kroppen.
”Jag visste att du bara skulle ställa till med skit!” Spottade hon ur sig och gick tvärs över golvet. Lisbeth reste sig långsamt och såg förtvivlat på sin mor.
”Men mamma..”
”HÅLL TYST!” Röt hon tillbaka och slog handen i köksbänken. ”Jag vill inte ha dig kvar! Hör du det?!” Skrek hon stackars Lisbeth rakt i ansiktet. Den lilla flickan blev tyst, så tyst man kan vara. Modern fortsatte, en aning lugnare nu.
”Om det inte hade varit för dig hade han stannat..” Mammans röst dog ut och hon lutade sig med hela sin tyngd på diskbänken samtidigt som hon knep i hop ögonen av en plötslig känsla av hopplöshet.
”Du vet Mikael? Min nya kille?”
”Pappa?” Frågade Lisbeth med plötslig glädje i rösten, honom tyckte hon om.
”Nej för fan!” Röt hon igen så att spottet flög genom luften och vände huvudet mot Lisbeth så att hon stirrade stint på sin dotter. Lisbeth kröp ihop, försökte göra sig så liten som möjligt inför sin mammas blick. Hennes mor vände sig mot köksbänken igen och tog fram en stor köttbit samtidigt som hon började rota bland knivarna.
”Han är inte din far”, väste hon sammanbitet och stirrade med galnare och galnare blick på lådan men knivar i. Skräcken kröp i henne.
”Ma - mamma vad hände?”
Hennes mor drog fram en utav knivarna, den glänste i skenet av det dunkla ljuset. Den vilt stirrande blicken var tillbaka. Allt gick plötsligt så snabbt, allting hände på bara någon sekund, och ändå var det det mest verkliga ögonblicket hon någonsin skulle uppleva.
”Du hände.” Sade hon men klar och lugn röst, en röst som fick det att krypa i skinnet på sin dotter. Hon slungade kniven mot Lisbeth, det hinner knappt gå ett andetag innan hon möter sina egna skräckslagna ögon som avspeglas i det blänkande bladet, eggen som skär genom henne.

Dansande fläckar av mörker, glimtar och revor av ändlöst mörker. Hon slog upp ögonen, hon var tillbaka. Hon var fast i det dunkande mörkret som var överallt, visade ingen nåd. Hon flämtade till och andades snabbare och snabbare för varje andetag hon tog. Hon klarade det inte längre, hon behövde komma ut! Lisbeth slog händerna i taket och skrek så högt hon kunde i vild panik. Tårarna forsade nedför hennes kinder och landade på det iskalla golvet, hon kan trotts sina skrik, trotts sin panik, höra när tårarna går i bitar mot golvet. Hon tystnar, det blir plötsligt lika tyst som mörkret är svart, men genom oändligheten kan hon höra ett vagt visslande, ett visslande i ljusa toner som slingrade sig genom mörkret och tog hennes medvetande. Hon kunde inte andas, luften blev bara tjockare och tjockare tills hon plötsligt inte kunde ta ett enda andetag, halsen stockade sig och gjorde det omöjligt att ens försöka kippa efter luften. Hennes bröstkorg kändes hoppressad till en klump och det stack i halsen på henne, som om en oändlig kraft pressade sönder henne. Det var rök, osynlig rök. Den lilla flickan kan knappt se den genom det tunga mörkret, men hon är helt övertygad om att den är där, att den omringar henne lika tätt inpå som mörkret.

Hon rör sig inte, hon vet vad som kommer, Lisbeth vet vad det är som närmar sig, hon kan nästan höra den. Hon kan höra elden, den är där. Den sliter i henne, bränner, river! Men hon är iskall. Trotts att elden slukar henne och lågorna slickar allt i sin väg, äter upp mörkret som plötsligt verkar så vänligt jämförts med elden. Trotts att elden är så ljus och stark kan hon inte se någonting. Hon kan inte skrika, hon kan inte röra sig, det gör så ont att hon inte vet vad hon ska göra av sig själv. Smärtan sliter isär hennes kropp och fräter i hennes kött. Men det sista hon någonsin ser är inte mörkret eller elden. Hon ser en person, ett ansikte. Ansiktet har ett leende på läpparna, och det förställer personen som placerat henne där. Det sista hon ser är ett ansikte med ett bländande leende på läpparna. Hon ser inte det brinnande mörkret.

”Älskling? Det är dags nu, vi kan ju inte bli försenade till morfars begravning.” Rösten kommer en bit bortifrån, men den lilla flickan hör den tydligare än alla anda ljud omkring henne. Den lilla flickan ser på sina dockor och stryker en av dem kärleksfullt över håret. Hennes mor kommer in i rummet och ser oförstående på henne.
”Vad är det för lek du leker?” frågar hon oroligt när hon ser dockorna som ligger utspridda över golvet.
”Morfar blir till aska.” Svarar hon och fingrar på dockan.
”Du sa det!” Tillägger hon när hennes mor ser förvirrat på henne.
”Nu blev jag till aska, som morfar. Du sa morfar var slagen när han leva, jag också.”
Säger hon med ett leende på läpparna medan hon pekar stolt på sina dockor. Hennes mamma sätter sig försiktigt ned bredvid henne med orolig blick.
”Älskling, du vet att morfar bara gjorde sådant när han var liten, han blev inte slagen, han slog andra,” hon tar en paus och tänker efter innan hon fortsätter.
”Han kände inte ens elden, han var redan i himlen.” Hon ser förståndigt på sin dotter och stryker henne tröstande på kinden. Lisbeth rynkar pannan och ser uppgivet på sin dockor. Modern reser sig upp och sträcker ut handen mot henne. Lisbeth ser upp mot den och sträcker försiktigt sin hand mot henne medan hon surt tänker på att hon skulle behöva göra om allt. Hennes mor ler glatt mot henne.
”Kom nu hjärtat, så går vi på begravning.”

---

De delarna som pekar på vad som hände, alltså tillbakablicken och slutscenen, är inte de jag menar. Själva mörkret och rädslan, elden.

Hoppas att ni gillade den!

Wow, jättebra. Verkligen.