Beroende - Min Novell

Hejsan allihopa! Har inte varit inne här på minst två år, många har säkert börjat här efter att jag slutade, och de som redan var här när jag var aktiv har säkert glömt bort mig.

Vilket fall som helst så tänkte jag dela med mig av en Novell som jag skrev för något år sedan, som jag hittade på datorn. Jag skrev den under en svenskuppgift där vi skulle skriva en historia som tvunget skulle innehålla två världar och en portal som skiljer dessa. Jag blir glad för all sorts kritik/feedback. Stavfel skulle kunna förekomma, och ha i åtanke att det var en stund sedan jag skrev den.


Beroende

- FÖR SISTA GÅNGEN SIMON, DET ÄR MAT! ropade mamma med en förbannad röst ifrån köket.
Jag ignorerade henne totalt, jag visste att det fanns tre Billys pannpizza väntande i frysen. Mat var mindre viktigt än World of Warcraft, ett spel som jag frenetiskt spelade. Jag hörde min mamma snyfta över det faktum att jag prioriterade ett spel framför mat, och ännu värre, framför henne. Jag slogs av en väldigt kortvarig ångestinblick, och fortsatte sedan spela. Det kan inte vara lätt att vara ensamstående mamma, speciellt inte med ett sådant barn som jag.

Efter att ha spelat i vad som kändes som 10 minuter, slängde jag en blick på klockan då det kurrade förfärligt i magen. Klockan visade 03.48. Det kunde inte vara sant. Hade jag spelat i 4 timmar sedan mamma ropade sist? Omöjligt. Kallsvetten tillkom på en nanosekund. Matteprovet. Hur kunde jag ha varit så dum? Jag har underkänt i matte, och att spela istället för att plugga lär knappast hjälpa mig att få godkänt. Jag släckte datorn, gick ner till köket, och slängde i mig mina pizzor. Jag somnade med en tanke i huvudet. Jag skulle inte till skolan imorgon.

Jag gick upp tidigt nästa morgon och förberedde mig, jag hämtade en spann från skafferiet, fyllde den med lite vatten, och tvingade därefter mig själv att spy i den med hjälp av mina två fingrar. Jag satte den bredvid sängen, tog sedan på mig de varmaste kläderna jag hade och lutade huvudet mot det gamla elementet bredvid sängen. Efter en svettig kvart kände jag mig färdig med förberedelserna för att övertala mamma som jag visste snart skulle väcka mig. Mycket riktigt hörde jag mammas trötta steg i trappan knappa halvtimmen därpå, och hon gick in i mitt rum. Hon såg direkt spannen och sade med sin vänliga röst:

- Men lilla gubben, mår du inte bra?
- Jag känner mig sjuk, jag har spytt och jag är alldeles kallsvettig och varm, sade den skådespelare som fanns inom mig.

Jag har försökt att lura mamma förut, men utan förberedelser, därför gick hon fram och kände på min panna.

- Men herregud, du har ju hög feber! Simon, du kan inte gå till skolan idag! sade hon ängsligt, och känslan av skam fyllde min kropp, men längtan efter spelet var större. Jag fortsatte mitt lilla skådespel:

- Jag måste till skolan idag, det är ett stor matteprov som jag inte kan missa! lade jag till för att få det att verka mer trovärdigt, jag visste att jag redan hade vunnit.

- Tyvärr Simon, matteprovet får vänta, du har ju hög feber! Jag gör en kopp med varm choklad åt dig, svarade hon med en varm röst.
Mitt samvete kändes inte renare efter att hon var så snäll men jag tackade och tog emot den goda drycken. Jag klev upp, startade datorn, och skulle just börja spela då mamma kom in i rummet igen.

- Amen lilla gubben, du kan ju inte spela när du mår så dåligt, kom här och låt mig bädda ner dig, du behöver sömn.

Jag ville protestera, men hennes bestämda ton chockerade mig, jag brukade få göra som jag ville. Jag lät henne stoppa om mig och försökte somna, något som jag fann mycket svårt eftersom längtan efter spelet var så stor. Jag beslöt mig för att drömma om spelet, så jag började intensivt tänka på spelet medan jag stängde ögonen. Jag somnade slutligen in.

Jag vaknade upp, men jag visste att jag inte var hemma före jag ens hann öppna ögonen. Den friska luften som jag andades in var så annorlunda från den unkna lukten från mitt rum. Jag befann mig i en skog som jag kände igen mycket väl. Dvärgarnas bas i World of Warcraft, mitt favoritspel. Jag kollade ner på min kropp och märkte genast att den inte var min egen. Efter ett par minuter lyckades jag placera varifrån jag kände igen min nya kropp så mycket, det var kroppen som tillhörde min favoritkaraktär från WoW.

Min första känsla var lycka, lycka över att äntligen fått komma till platsen där jag fått vara mitt sanna jag, där jag har kunnat glömma bort allt jobbigt som hänt i mitt vanliga liv. Min andra känsla var förtvivlan, vad ska jag göra här? Jag är ju van vid att styra karaktären med hjälp av ett tangentbord och en datormus, och jag har alltid kunnat sitta skönt tillbakalutad i min datorstol, utan att behöva utöva en minsta rörelse. Nu måste jag springa, slåss och prata själv.

Ett par hundra meter framför mig står en kentaur, en varelse som är till hälften häst och till hälften människa. Denna kentauren är för mig mycket familjär, då jag mött den vid varje spelupplevelse. Det är denna varelsen som ger mig alla quest, det vill säga uppdrag. Jag springer i hans riktning, i hopp om att han ska kunna hjälpa mig att förstå vad som händer. Väl framme vid han så gör han som han alltid har gjort, han bugar och säger:
- Var hälsad stora krigare. Jag har ett problem som endast du kan hjälpa mig med, är du villig att utföra ett uppdrag?

Jag svarade som jag alltid gjort genom min karaktär:
- Jag gör allt för att rädda Dvärgarnas ursprungliga hem, du har min fulla tillit.

- Bra, jag vill att du reser till Arganoff's berg, uppe i nord. Väl framme vill jag att du ska bekämpa draken som härskar över berget och ta tillbaka det som en gång var vårt. Kom tillbaka med föremålet jag saknar, du kommer att förstå vad det är jag önskar när du ser det. Du kommer att belönas med det du önskar mest för den dåvarande situationen, informerade han mig om i en lugn ton.

Jag begav mig mot mitt stall, där jag plockade med mig min trogna häst Aron samt tält och liknande utrustning. Sen min period som spelare så hade jag lärt mig hela världen utantill, men allt var svårare när man var själva spelkaraktären. Jag njöt av situationen att få vara inuti mitt favoritspel, att få uppleva alla detaljer som jag ofta missade i mitt vardagliga spelande.

Det var då det hände. Det kändes som att bli träffad av en blixt, eller åtminstone en hög halt elektricitet. Min vilja samt möjlighet att röra mig som jag ville berövades, men tankarna var kvar i huvudet. Helt plötsligt började jag motvilligt gå åt en annan riktning, och jag kunde inte styra mina kroppsrörelser. Jag fattade inte vad som hade kunnat hända, förrän mitt huvud tvingades att kolla uppåt. Uppe, ovanför molnen, såg jag ett välbekant ansikte. Mamma.

Det var som om alla pusselbitar föll på plats, mamma hade startat datorn och spelet! Hon styrde i denna stund varje rörelse jag gjorde.

Det var den värsta känslan jag haft i hela mitt liv, att vara innestängd i en kropp som jag inte kan röra mig i. Jag var även förbryllad över att mamma hade gått in på mitt rum, startat min dator, och loggat in på mitt spel. Hon har förstås inte insett att det är hennes son som hon styr över. För henne ser det säkert ut som att jag ligger och sover i min säng, medan jag egentligen har flyttats över till spelet. Det tog inte lång tid innan jag observerade att min mamma var urusel på WoW.

Min panik växte större och större för var sekund som gick, jag hade aldrig noterat någon antydan på klaustrofobi från min sida, men den framstod mycket tydligt i detta fallet. Jag började genast känna medlidande med alla spelkaraktärer på spelet, deras frihet var helt berövad så fort någon loggade in på deras account. Det var också en stor chock för mig att se att karaktärerna hade ett eget liv, i hemlighet, före man loggar in. Jag beslutade mig för att jag var tvungen att komma ut ur denna världen, trots det välbehag den fick mig att känna. Jag tänkte så det knakade, jag kunde inte få mamma att sluta, och inte heller stänga av spelet inifrån. Kanske jag kunde tänka mig ut ur världen? Det hade funkat på vägen in, eller? Var det kanske ödet som spökade, som ville att jag skulle förstå faran i mitt starka beroende?

Tillslut så kom det som en uppenbarelse. Jag måste vinna det. Kentaurens ord ekade i huvudet: Kom tillbaka med föremålet jag saknar, du kommer att förstå vad det är jag önskar när du ser det. Du kommer att belönas med det du önskar mest för den dåvarande situationen.

Det kändes så självklart när jag hade kommit på det, Kentauren förstod förstås min kommande situation då han säkert hade upplevt liknande situationer med andra beroende barn, eller var jag den enda? Jag var alltså tvungen att besegra draken. Hade det inte varit för min mammas brist på kunskaper angående spelet så hade problemet varit mindre, men nu var det som det var.

Det var då jag såg luckan, jag märkte att var gång mamma tittade bort så kunde jag, med väldiga ansträngningar, röra mig. Jag såg då min möjlighet att nå Arganoff's berg helskinnad. Jag skulle ge mamma ledtrådar. Var gång hon tittade bort, för att dricka kaffe, kolla klockan eller något liknande så gjorde jag småsaker för att leda henne i rätt väg. Jag vände mig i rätt riktning, skrapade in varningar på träd samt liknande sätt att gå tillväga på. Efter mycket möda så var jag, styrd av min nybörjare till mamma, nästan framme vid Arganoff's berg. Jag förstod att om min mamma skulle styra mina rörelser i striden mot draken så skulle jag vara chanslös.

Mamma styrde mig närmare draken, men stannade utanför porten till arenan. Paniken tillkom med extrem hastighet och alla tankar var som bortblåsta. All min logik försvann och kvar fanns bara en instinkt, att få min mamma att förstå att det var jag. Jag vet inte hur jag lyckades, men det hände. Jag pressade mig ner på knä, trots att det egentligen var omöjligt, min viljestyrka var enorm vid detta tillfället. Sittandes på knä bad jag en sista bön. En bön om att min mamma skulle inse den otroligt udda situationen och låta mig bekämpa striden ifred. Det var som ett mirakel då jag mötte hennes tankar i huvudet. Jag berättade allt som hade hänt, och jag såg att det glimrade till i hennes ögon, följt av att hon kvickt stängde av datorn. Jag var nu ensam kvar framför porten, där mitt öde skulle bemötas.

Jag kände en främmande känsla. Längtan. Längtan och saknad efter min mamma. Nu när hon hade lämnat mig så kändes det så ensamt. Jag tog ett djupt andetag och samlade till mig mod, därefter öppnade jag porten.

Varelsen jag stod tjugo meter framför var skräckinjagande. Med dess fyra meter långa tänder och enorma kropp såg jag chanslös ut. Jag vet inte vad jag väntade mig, någon typ av hälsning eller något i den stilen, men sådana tankar var dumstridiga. Varelsen gick till attack utan att blinka, och jag kände svetten rinna då jag med två meter hade klarat mig undan en skenande låga som draken framkallat med hjälp av sin mun.

Jag greppade mitt svärd och sprang till anfall. Genom alla timmar av datorspelande hade jag lärt mig en del, varav stridsteknik. Man skulle alltid hugga mot hälsenan på drakar då det var deras svaga punkt. Jag svingade febrilt klingan i riktning mot foten, men slungades bakåt av en enorm eldflamma som utan tvekan hade dödat mig om det inte vore för min rustning. Draken närmade sig mig sakta där jag låg, utan krafter till att resa mig. Jag kände att striden var över, att mitt liv skulle ta slut här. Det var inte förrän draken samlade ny energi för att slå till en sista gång som jag hörde mammas röst eka i huvudet. Det var något hon hade sagt när min pappa nyligen hade dött. Jag var ledsen och vägrade att äta eller rent utav leva. Då hade hon sagt ”Ge aldrig upp Simon. Glädje och hopp kan finnas, även i de mörkaste tiderna, om man bara kommer ihåg att tända ljuset. Samla krafter Simon, du är stark.”

Jag kände en stöt i hela kroppen och ny kraft for genom alla muskler. Jag hoppade undan drakens låga som han hade tänkt att avsluta mig med och störtade på honom bakifrån. Jag spände var muskel i kroppen och slog mitt svärd, mitt mot drakens hälsena, och vrålet som uppstod sprängde mina öron. Blodet sprutade och draken föll på rygg, skadad men fullt levande. Som en försvarsmekanism så började draken okontrollerat spruta ut lågor i alla riktningar, men jag lyckades undvika alla.

Jag klättrade upp på ett träd som fanns i närheten, och hoppade med hela min tyngd på drakens mage. Ytterligare ett vrål hördes, och så höjde jag mitt svärd, och stack det rakt ner i draken hjärta. Jag väntade mig ett vrål utan dess like, men det blev knäpptyst. Jag vågade snegla på draken som låg livlös på marken. Adrenalinet lämnade försiktigt min kropp och kvar fanns viljan att finna det som var stulet. Jag kunde inte skymta något föremål någonstans förrän ett märkligt ljud hördes. I samma händelseförlopp så steg en gigantisk nyckel upp från drakens bröst, och landade med precision rakt ner i min famn. Jag sprang till hästen med mina sista krafter och begav mig med rusande fart tillbaka till kentauren.

Jag fann ingen vila förrän jag var framme. Jag blev bemött av ett leende från hans sida.

- Du klarade det! Du fann nyckeln, sade han med glad stämma.

- Ja, men vad är det för något? frågade jag förbryllat.

Och det var då som jag förstod hur allt hängde ihop:
- Det är nyckeln till vår frihet, detta är ett slags virus som gör oss otillgängliga för er spelande människor och tillåter oss att leva självständigt och fritt. Med andra ord, du kommer inte att kunna spela World of Warcraft mer.

Jag väntade mig en brinnande känsla av hat, men inget uppstod. Jag kände endast lättnad. Lättnad över att allt var över. Men jag kände också längtan till min mamma, och till möjligheten att förnya vår relation. Och jag visste att jag och mamma skulle klara det när jag vaknade av hennes lena händer som strök mig i håret.


Copyright LFR.

Jättebra!!

Tack!