Alice - Underbarnet

Det här är en liten berättelse av mig, som jag håller på att göra en bok av.

Titel: Alice - Underbarnet
Författare: Harry-Potter-Bokslukaren
Rating: G-PG
Genre: Vet inte riktigt!

Inledning

Alice var en högst ovanlig flicka. Hon bevarade så många hemligheter, och hade så mycket mod i sig att hon skulle kunna möta en vuxens problem. Allt detta för att hon växt upp med tanken på att vara sig själv, och stå för det man tycker. Hon hade ingen aning om hur, hon bodde på ett ställe där tankarna var onödiga, och där man själv var det viktigaste. Men Alice var annorlunda. Hon var inte som de ville att hon skulle vara. Hon var ”Underbarnet”.

Lite att veta om Alice:

Börja nuuuuu snälla

Verkar spännande

Jaaa, såklart!! *BEVAKAR*

Första kapitlet! Eftersom jag skriver på Word blir det ganska långa, sådär 2 A4-papper, med det gör väl ingenting?

Kapitel 1. Jonatan.

Så många timmar spenderade, så mycket arbete, bara i onödan. Det tyckte Alices föräldrar. Hon hade skrivit berättelser, bara i onödan, tyckte de. Det var ju inget viktigt, det där med sagor. Alice tyckte inte så. Hon älskade att leva ut känslorna, leva ut livet, i sina sagor. Alla som läste de tyckte att de var fantastiska. Eller alla och alla, hennes närmaste vänner. Hennes närmaste vänner bestod av deras fosterbarn, Jonatan. Han bodde hos dem för att han inte hade några föräldrar. Han var 23 år, och den enda vän Alice hade. Han var alltid den som hon vände sig till om hon hade problem med något. Han var inte som hennes föräldrar, självisk och egenkär, utan varm och generös. Det var nog därför allt började.

”Mamma” sa Alice försiktigt. ”Var är Jonatan?”
”I sitt rum” svarade mamma ointresserat och Alice gick till Jonatans rum och knackade på.
Han satt och läste i en bok. ”Grekiska Gudar” hette den visst. Alice log. Hon visste att Jonatan älskade sådant där. Bredvid Jonatan låg det ett brev. Det såg ut att vara handskrivet, och det var alldeles gult. När Alice tittade närmare verkade Jonatan se henne, och gömde genast brevet.
”Hej, Alice” sa han och log. ”Vad vill du?”
”Prata” sa Alice och suckade.
”Har det hänt något?” frågade Jonatan.
Alice log igen. Det var så typiskt honom att fråga något sådant. Hon svarade att allting var bra, och att hon bara ville slippa undan sina föräldrar. Jonatan verkade förstå, för att han berättade att han inte heller ville vara med dem. Det kunde man gott förstå. När mamma kom in var hon rasande. Hon ryckte boken ur Jonatans händer och slängde den i papperskorgen. Sen gick hon, fräsande och muttrande.
”Jag hämtar den” sa Alice till Jonatan och sprang till korgen.
”Tack” sa Jonatan. ”Hon är hemsk.”
”Ja” sa Alice, med tankarna på något helt annat. ”Vad var det för brev?”
”Ingenting” sa Jonatan snabbt och gömde undan brevet.
”Får jag se?” frågade Alice.
”Det är inget” sa Jonatan. ”Vill du gå till parken?”
”Gärna!” sa Alice glatt och de gick ut från rummet.
Mamma var fortfarande sur. Hon muttrade åt dem när de gick bort mot ytterdörren. Alice tog på sig regnstövlarna, tog Jonatan i handen och gick ut.

Alice hade alltid gillat parken. Särskilt som nu, på hösten. De gula löven fladdrade omkring på marken och gatlyktorna lyste redan, fastän klockan inte var mer än sju på kvällen. En hund vandrade runt i parken, och den nosade på Alices fötter. Hon skrattade och Jonatan lyfte upp hunden.
”Vad säger du, lilla jycke!” sa han skrattande. ”Vill du leka lite!”
”Vaff!” gläfste den till svar och Alice, Jonatan och hunden började springa runt i parken. Månen hade redan börjat lysa, och stjärnorna tindrade klart på himlen. Så tidigt på kvällen, tänkte Alice och fortsatte springa. Det var så härligt att bara vara 11 år, att ha framtiden framför sig, att bara vara sig själv! Inget att oroa sig för, ingenting! Först när hon kom på brevet.
”Vad var det för brev?” sa hon strängt till Jonatan. ”Du kan berätta för mig.”
”Inte det här” sa Jonatan dystert. ”Du kommer att få veta så småningom.”
Hunden verkade märka att det var något dystert på gång. Den nosade på Jonatan och ville att han skulle fortsätta leka. Han föste bara bort hunden och ville att han och Alice skulle sätta sig på en bänk.
”Du förstår” sa han, men orden verkade vara svåra att uttala. ”En dag kommer, då jag inte är här hos dig. Den dagen lämnar jag dig, staden, världen. Det finns inget man kan göra åt det.”
”Jonatan!” ropade Alice. ”Du ska inte iväg, inte idag, eller?”
Han svarade inte. Alice kände hur en oro dök upp inuti henne. Vad menade han? Han skulle väl inte lämna de idag?
”Ska vi gå hem?” frågade Jonatan.
Alice nickade och de reste sig upp. Vägen skimrade av grus och människor vinkade. Inget var som vanligt. Den här vägen brukade vara dyster och grå, men idag var den vacker, och nästan trevlig. Alice hoppade till. Hade det någonting med Jonatan att göra? Det kunde det inte. Jonatan har inget med en fin väg att göra. Men tänk om… Nej, hon vågade inte tänka på det.
De svängde in på vägen där de bodde. Pappas bil stod i garaget. Alice spottade framför sig, som hon brukade göra när hon var bekymrad. Skulle pappa nu göra allt värre?
”Alice, vad gör ni ute så här sent?” sa mamma när de kom in.
”Klockan är halv åtta” sa Jonatan irriterat.
”Ändå för sent” sa mamma. ”Ni borde veta bättre än att vandra ute. Tänk på er framtid!”
”Jag skiter i min framtid!” skrek Alice, och mamma blev väldigt upprörd.
”Vet du vad” sa hon till Alice. ”Du måste ha lite självomsorg. Du måste tänka på vad du ska göra när du blir stor, planera!”
Precis en sådan där sak som mamma skulle säga i vilken situation som helst. Ursäkten till allt. Det var bara man själv som räknades i hennes värld. Alice muttrade något ohörbart till svar och sprang sen upp till sitt rum.
Hon kastade sig på sängen och började gråta. Hon tänkte på det Jonatan sagt. Det som han berättat. Det var hemskt, hon ville inte att Jonatan skulle lämna henne! Men någon dag, tänkte hon. Någon dag måste han.

”Alice! Frukosten stod på bordet för tjugo minuter sedan!”
Alice suckade. Hon hade visst sovit för länge. Igen, som hon alltid gjorde när hon var orolig. Hon sträckte sig efter glasögonen, klädde snabbt på sig kläderna och sprang ner. Hon såg till att placera sig nära Jonatan och långt bort från pappa och mamma vid bordet.
Frukosten var inte så väl tillagad, som vanligt. Skinkan var bränd, och teet var bränt. Alice tittade skumt på Jonatan. Han satt där, men vad betydde det han sa förut? Skulle han bara försvinna sådär? Det var något som inte stämde. Mamma såg att hon funderade, och höjde på ögonbrynen. Alice skakade på huvudet, och reste sig. Hon sprang för att hämta skolväskan, satte upp det gyllenbruna håret i två flätor och sprang till skolan.

Så trevligt var det inte. Ida, Minna och Sofie var idiotiskare än någonsin. De hade tagit Alices skolväska och kastat den i leran, hoppat på hennes mattebok och kastat hennes glasögon i marken. So tur är har hon ju Jonatan att prata med. Hon sprang hem det snabbaste hon kunde och bemötte pappa i hallen.
”Du ser lerig ut” sa han. ”Vad är det?”
”Inget” mumlade Alice till svar och rusade upp till Jonatans rum.
Han satt och grät. Alice blev helt förtvivlad. Skulle Jonatan gråta?
”Vad har hänt?” sa hon oroligt.
”Det där brevet, du minns” sa han med tårar i ögonen. ”Det stod att…”

De första kapitlerna är alltid usla, så beskyll inte mig någonting!

Jättebra.

URSÄKTA?? INTE BRA?? DÅLIGT ATT DE ÄR "FÖR LÅNGA"?? DET GÖR ABSOLUT INGENTING!! DU ÄR EN NATURBEGÅVNING!! DET HÄR ÄR FANTASTISKT!!

(Ursäkta för versaler, men du måste inse att du äger på att skriva)

♥

Men herregud! Tack!!! Blir så glad när jag hör sådant!