Jag tänkte börja på en lite berättelse här, och då samtidigt renskriva den berättelse jag skrev i fyran som blev så lång att jag inte orkat skriva in den på datan hehe..
Det handlar om Lily som bor i Watertrap. Det är sjuuukt långt in i framtiden, och på grund av alla avgaser vi släpper ut är ozonskiktet väldigt skadat och all is har smält. Många olika djur har utrotats men människan har klarat sig. De har byggt bryggor och skyhöga hus ovanpå allt annat. Man har nya, väldigt orealistiska uppfinningar, men ni får bortse från det, tänk på att jag var 9-10 år när jag skrev detta
Då Lily tvingas flytta iväg från sin moster pga krig om land, flyttas hon till ett sorts barnhem. Det enda Lily får med sig är en medaljong, en bok, en klänning som hennes mor lämnat efter sig, samt en docka. Det börjar hända väldigt konstiga saker på barnhemmet, och Lily dras in i ett äventyr hon aldrig någonsin vågat drömma om.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag har alltid varit en sådan som längtar bort. Långt bort från allt annat, långt bort från kaoset som styrde vår värld.
Och visst hade jag alltid längtat efter ett äventyr, ett sådant äventyr man endast kunde läsa om i de sidor som fanns kvar från de få böcker man lyckats rädda.
Och nu när jag fått allt det jag någonsin drömt om, insåg jag att det inte alls var det jag sökt efter så länge.
-Lily? Vill du ha citron i ditt té?
Det gälla tonläget i Amelías röst tydde på att hon var stressad. Att hon nästan halvskrek var också ett tecken på att hon var alldeles för nervös för att kunna använda sitt magstöd då hon ropade från nedervåningen.
Jag kände medlidande för henne, hon var inte mer än 26 år gammal, och tvingades ändå uppfostra mig alldeles ensam. Hon hade inget val. Det finns inte mycket att välja på nuförtiden.
Man hinner knappt leva längre. Folk dör som insekter, byggnader rasar varje dag. Så mycket att göra, så lite tid. Man vet aldrig när ens eget liv ska sättas på prov, när ska man själv stå inför det där avgörande valet. Ett val som de flesta är alldeles för unga för att själva kunna välja.
Jag satte mig upp i sängen. Det var kanske min tur idag. Och om det var det ville jag inte spendera dagen liggandes i min säng. Försiktigt satte jag ned fötterna på golvet, reste mig långsamt upp och gnuggade sömnen ur ögonen. Jag svajade till då min kropp insåg att hjärnan helt plötsligt bestämt sig för att jag skulle resa mig upp. Golvet var lätt fuktigt. Det hade regnat under natten, precis som de flesta andra nätter den senaste tiden.
- Skulle du ha citron eller? Amelías röst var litet lugnare nu, men man kunde inte undgå att lägga märke till hur mycket hon fick anstränga sig för att hålla rösten stadig. Oron sköljde som en våg över mig, och den steg samtidigt som min positiva inställning till dagen sjönk hastigt. Jag var inte säker på varför, då det inte borde finnas någon anledning till att känna såhär. Men den där speciella undertonen i min mosters röst var så otroligt frustrerande och jag orkade verkligen inte med något drama. Iallafall inte idag.
Nej, idag ville jag bara ut, se på havet och studera djuren. De verkade ha det så lätt. Dem som överlevt miljöförändringen vill säga.
Jag ville så gärna också vara en stor, smidig, vacker havsvarelse som leker med sina kompisar utan att bry sig om ifall det var ens sista dag i livet, eller än värre; ifall man skulle tvingas leva livet i ensamhet.
Ju mer jag funderade på alla djur och deras enkla, men ändå lyckliga liv insåg jag hur hemsk och egoistisk människan faktiskt är. Det är vårat fel att det blivit såhär, att vår värld förstörts totalt. Människan utrotar djur, art för art. Vi tar så mycket mer än vi behöver, ger så mycket mindre tillbaks. Inte förrän nu inser vissa att vi håller på att utrota oss själva.
Med ens kommer jag ihåg Amelía, och redan innan hon hunnit uttala den första stavelsen i mitt namn ännu en gång är jag redan på nedervåningen.
Hon ser på mig med stora ögon, skyndar sig fram och ber mig sätta mig ner. Istället för att placera sig själv mittemot mig, väljer hon sig att sätta sig bakom mig. Hon tar ett fast grepp om mitt hår då hon börjar dela upp det.
- Det är så vackert, mumlar hon för sig själv.
Jag var inte säker på om ho menade mitt hår eller någonting annat, men det kändes inte som rätt tillfälle att ifrågasätta detta.
Istället försökte jag koncentrera mig på hur hur saker såg ut och kändes runtomkring mig. Trägolvet som även här var fuktigt lät de små vattendropparna i träet sugas upp av tyget på mitt nattlinne som lagt sig likt en matta över golvet då jag satt mig ned. De små stingen som kom med jämna mellanrum då Amelía rätade ut ett par tovor i mitt långa, lockiga hår. Doften av mitt té som stod ett par meter ifrån mig & ljudet av hennes tunga andetag då hon hela tiden tog sats för att säga någonting hon verkade ha burit på ett tag.
Då hon helt plötsligt lät orden slippa ut över hennes läppar trodde jag hon drev med mig. Jag vände mig om, slet mitt hår, som nu blivit till en fantastisk fläta, ur hennes händer, och såg djupt in i hennes ögon. Jag väntade på att den där glimten i de mörkblå ögonen skulle visa sig, likt polstjärnan på natten. Den där glimten som visar sig då det är som allra mörkast, leder en på rätt väg och lyser klarare än någonsin.
Men istället för att lysa i hennes ögon upptäckte jag hur det glimmade till på hennes kind.
Långsamt lät hon det hav som vilat i hennes ögon dra med sig himlen och alla dess stjärnor ut ur de alltid så hoppfulla optimistiska ögonen.
Jag började skrika, slåss, kämpa för att bli kvitt förvirringen och smärtan som spred sig någonstans djupt inom mig. Jag slogs vilt omkring mig, skrek att jag hatade henne för att hon skulle låta dem ta mig, att jag hatade henne för att hon inte skulle följa med och att jag hatade mamma för att hon dog. Jag hatade pappa för att han lämnade oss, och jag hatade min storebror för att han skulle ut i krig. Jag hatade alla som någonsin haft någonting att göra med de val dessa personer gjort. Jag hatade världen vi lever i. Jag önskade att allting skulle försvinna och att vi aldrig skulle få en andra chans aTt förstöra våra liv.
Ändå var det endast jag som visste om stormen som pågick i mitt huvud. För på utsidan var jag som förstenad. Inte en enda rörelse. Inte ett endaste ljud. Inte ett andetag.
Det är en väldigt lång bit, men det kommer ta jättelång tid att lägga ut allt om jag gör det kortare
Längtar till nästa det 
Mugglarportalen