Glöm inte att leva

Jag är jättedålig på rubriker.

Har länge tänkt på att skriva en berättelse i "Du-form", det här är min första. Hoppas det finns någon som vill läsa.

Prolog
Du springer. Springer i högt gräs som räcker dig till knäna. Det river dig, du kan känna blodet sippra fram på smalbenen. Men du fortsätter springa. Du känner ditt hjärta dunka, det river dig i bröstet. Men du fortsätter. Springer, snubblar. Fortsätter. Du måste fortsätta. Andas, glöm inte att andas. Spring. Fortare, fortare. Du tar ett språng över en stock som ligger i din väg. Dina ben ömmar. Du klarar snart inte mer. Din andhämtning är snabb och okontrollerad. Det är då du hör ljudet. Ljudet av fötter. Steg. Springande steg bakom dig.

Jag vet, väldigt kort prolog, men jag hoppas det blir omtyckt!♥

Bevakar! ♥

Låter intressant! *Bevakar*

Bevakar!

Bevakar!

Bevakar.

Tack alla som läser!♥ Här kommer första kapitlet!

Kapitel 1
Du vaknar i din säng. Samma dröm igen. Du känner en ensam svettdroppe rinna längs med ryggraden. Du ryser. Drömmen var så verklig den här gången att du trodde att det var på riktigt. Du sätter dig upp och det snurrar till. Du andas häftigt. Det är precis som om du har sprungit på riktigt. Du undrar i ditt stilla sinne om du har gått i sömnen... Eller sprungit i sömnen. Du skakar av dig tanken. Det var bara en dröm. En extremt läskig dröm som förföljer dig varje natt. tänker du. Du sticker fötterna i tofflorna och drar på dig morgonrocken.

Inga ljud hörs från köket på nedervåningen och du undrar om mamma och pappa har vaknat än. Dina fötter knarrar mot trappstegen när du smyger ner. Det är alldeles tyst. Nästan för tyst. Du tassar fram till sovrummsdörren där dina föräldrar ligger och sover. Inga ljud hörs där inifrån heller. Inte ett enda andetag. Du skjuter försiktigt upp dörren och blinkar i mörkret. Dubbelsängen står längst in i rummet och du kan urskilja konturerna av två kroppar under täcket. Du slappnar av en aning. De har åtminstone inte försvunnit. Du smyger närmare och glider upp på den vänstra sidan av sängen, där din mamma ligger. Hon ligger alldeles stilla. Du tänder och den svaga sänglampans ljus skär en tunn stråle genom mörkret.

Din mammas ögon är uppspärrade i ren rädsla och stirrar oseende ut i luften. Håret flyter ut över kudden och du skriker. Du skakar din mammas kropp. Huden är kall och blek. Du känner tårarna rinna nedför kinderna och ser på din pappa. Hans ögon är slutna. Sover han? Du rusar till hans sida och ruskar honom. Han ger inte några livstecken ifrån sig. Du hulkar och tårarna bildar rännilar i dammet på dina kinder. Du skakar din pappa en sista gång, han är lika stilla som förut och huden är lika kall och vit som din mammas. Dina axlar skakar och du sjunker ner på golvet. Det finns ingenting du kan göra.

Jättebra! ^^

Fett läsligt ju..... 0.0

AAAAAAHHHH!!!!!
NEJ!!!
INTE NU!!!
JAG SOM GILLADE FÖRÄLDRARNA!!!