Lova aldrig utan att mena.

Hej!
Detta är en novell jag har skrivit, och fortfarande håller på med. Det handlar om två personer - Julia och Elias - och hur invecklad en kärlekshistoria kan bli för två personer som bara känt varandra i 24 timmar. Det kommer vara vartannat kapitel ur hennes synvinkel och vartannat ur hans. Läs, följ och kommentera gärna! Kram!

Kapitel 1.
Elias.

Första gången jag såg henne.

...

Det låter så konstigt, men det kändes någonting. Jag kan inte säga att det pirrade i magen eller var kärlek vid första ögonkastet, men det kändes att hon inte bara var någon som gick förbi mig utan att jag någonsin skulle prata med henne igen. Hon var vacker, jag kan inte säga något annat. Vackrare än alla modeller man ser i tidningar och överallt. Inte bara en snygg tjej liksom, utan hon var... vacker. Jag hittar inget annat ord för att beskriva henne.
Hon stod och pratade med två andra killar, en extremt lång och den andre väldigt kort, och hon log. Hon hade ett fint leende. Ett sådant där som inte känns påklistrat och fake utan faktiskt känns... äkta. Ändå såg man att det gömde sig en hel del annat i det där leendet. Sorger och hemligheter.
Sen ropade Anne-Marie på oss och hon snurrade runt. Hennes långa, vågiga, mörka hår slängde runt hennes axlar. Det var så perfekt, och när jag såg det kände jag att jag bara ville röra vid det, borra in mitt ansikte i det. Hon vände sig om igen och log mot sina kompisar. Det där fina leendet igen. Hon hade mörkbruna ögon som glittrade, lätt ljusröda läppar täckta med ett lager gloss, långa mörka ögonfransar och perfekta drag. Jag hade kunnat stå där hur länge som helst och bara kolla på henne.
Hon var klädd i en mörkgrå kappa och en röd scarf som gick hela vägen upp till hakan. På fötterna hade hon ett par Converse, även om det var november och ganska kallt.
’’Öh, Elias?’’ hörde jag en röst som sa och jag kände en knuff i sidan. Jag kollade. Det var Johan.
’’Vad står du och tänker på?’’
Jag ignorerade frågan och nickade lätt mot tjejen som precis höll på att gå på bussen.
’’Hon där –’’
’’Vem?’’
’’Hon med röd halsduk!’’
’’Aa?’’
’’Vem är det?’’
Jag kunde inte sluta kolla, men till sist försvann hon bakom ett säte och jag vände mig mot Johan.
’’Hon var här samma vecka som Hugo och de, du vet killarna från Uppsala.’’
’’Vad heter hon?’’
’’Julia, tror jag. Hurså?’’
’’Inget’’, sa jag, skakade på huvudet och började gå mot buss nummer två. ’’Hon var söt bara.’’
Johan hoppade in i bussen och jag hängde på hack i häl. När den andre bussen körde förbi kunde jag inte låta bli att kolla ut genom fönstret och spana efter henne. Julia. Fick ingen skymt av henne, tyvärr.
När jag kollade tillbaka satt Johan med sin mobil i handen och hade facebook uppe.
’’Vad gör du?’’
’’Julia – här, det måste vara hon.’’
Han höll upp mobilen. Och mycket riktigt var det Julia på bilden.
’’Jaha... och?’’
’’Andre juli.’’
’’Va?’’
’’Hennes födelsedag.’’
’’Jaha, okej?’’
Johan kollade på mig som om jag var dum i huvudet.
’’Kör det där tricket! Du vet! När man spår hennes hand!’’
Jag suckade. Johan hade sina ’’trick’’.
’’Varför?’’
’’Tjejer älskar när killar kör magitrick för att flörta. Jag lovar.’’
Jag suckade återigen, men log samtidigt för mig själv.




Kapitel 2
Julia


Första gången jag såg honom.

...

Nu skulle jag kunna komma med något jättespännande.
’’Första gången jag såg honom visste jag direkt att han var speciell.’’
’’Första gången jag såg honom kände jag genast fjärilar i magen.’’
’’Första gången jag såg honom var det som om allting runt omkring bara stannade.’’

Men så var det inte riktigt.
Jag tänkte inte så mycket i början.
Jag hamnade mitt emot honom, vi började snacka och han verkade schysst.
Ovanligt schysst. Sådär som man inte är van vid att killar är. Han verkade liksom... bry sig om saker. Viktiga saker. Och han verkade smart. Smartare än de flesta andra. Det verkade liksom som om han ville någonting mer med livet. Som om han faktiskt ville ha någon mening.

Det tog ett tag, innan plötsligt – men jag vet inte riktigt när – jag föll. Jag föll. Stenhårt.
Ni vet ibland, när det är helg och man inte har ställt klockan? Och så plötsligt märker man bara att man är vaken. Man vet inte vad man vaknade av eller någonting. Man bara märker plötsligt att man är vaken. Har det hänt dig någon gång? Ungefär så var det när jag föll.

Kanske var det hans knivskarpa intelligens, kanske var det hans extremt blåa ögon. Antagligen var det bara hela hans... sätt. Hela han. Hur han rörde sig, hur han såg på mig och hur han pratade. Hans underbara röst och hans gulliga dialekt.
Dessutom var det fruktansvärt ovanligt att någon kille över huvud taget lade märke till mig. Jag var alltid den som bara hängde runt och killar öppnade bara munnen när de hade något otrevligt att säga. Vilket var alldeles för ofta.
Men han var så... speciell.

Jag vet som sagt inte riktigt när eller hur jag föll. Men jag vet när jag märkte det själv. Han tog min hand och lade den i sin. Vecklade upp mina böjda fingrar och smekte med sitt finger längs med min handflata.
“Juli”, sa han. ’’Tidigt. Första...nej, andre. Andre juli.’’
Andre juli. Min födelsedag. Och det visste han. Bara genom att kolla i min hand.
Jag lade huvudet lätt på sned, log och sa sedan;
’’Du kollade i förväg!’’
’’Så jag hade rätt!’’
’’Ja, men du måste ha tjuvkollat!’’
’’Hur skulle jag kunna göra det?’’
’’Jag vet inte, facebook?’’
’’Jag har ju suttit här mitt emot dig hela tiden!’’
Jag log igen och han höll kvar min hand i sin.
’’Julia! Sanning eller konsekvens?’’
Han släppte min hand och jag kollade upp.
’’Konsekvens’’, sa jag bestämt.
’’Kyss honom’’, hörde jag en röst, och någon pekade på Elias. Jag kollade in i de där blåa ögonen igen.
’’Sure’’, sa jag bara och ställde mig upp. Han gjorde likadant.
Sen lade jag min hand på hans axel, gick upp på tårna och kysste honom bara.

Jag brukar inte tycka att det är något farligt eller nervöst med att kyssas eller liknande på Sanning eller konsekvens. Det är ju inte på riktigt.
Men där kändes det, att det var på riktigt. Någonstans så var det det.
Och där blev han min första kyss.