Djävulsflickan

Titel: Djävulsflickan
Rating: Hm, PG, det kan förekomma våld, men då varnar jag.
Färdigskriven: Nae.
Kapitel: Inga, höhö.
Handling: Caila blev vid bara ettårsålder bortlämnad till ett barnhem i Norge, och där växer hon upp med drömmen att bli adopterad av goda människor...

Okej, nu undrar väl alla varför jag skapar en ny berättelse när jag har ca tre stycken.
OKEJ, JAG FICK EN NY IDÉ OCH KUNDE INTE VÄNTA PÅ DEN.

Höhö, taggar några... Änglar.

Juliett Waterfall
Isabelle Granger
fashion7
Rasmus potter
Lovisa Granger

Du, du har inte mycket noveller. Inte jämfört med mig, iaf.


(Jag har typ 8 om man räknar med de jag skriver ihop med folk... O-O)

Höhö, trodde inte att du skulle läsa, trodde du typ skulle skriva:

'' Jag orkar inte bevaka den här, för du har så många noveller. ''

Men, haha, hade tur!

Bara för att du är så snäll så kan du få en prolog :* ♥

Prolog


Det var en mörk decembernatt, och snön föll fridfullt ner till den hala marken.
Gatorna var tomma, endast julsånger hördes inifrån upplysta hus.
Men, plötsligt, syntes en gestalt en bra bit bort på gatan. Man kunde till och med på långt håll se att det var en kvinna; hon haltade.
Trots att det var julafton så var faktiskt hon ute och gick, med en korg i handen. I korgen låg något mycket värdefullt, något ovärderligt. Kvinnan började öka takten, och började ganska snart komma in till den lite mörkare delen av staden.

Bortom de vackra villorna fanns stora tegelhus, det ena äldre än det andra. Husen kunde säkert varit fina om man tagit lite mer väl hand om dem; de flesta tegelhusen var slitna.
Men, det fanns ett rött tegelhus som var välskött, men mycket mörkt. Ingen julglädje fanns där, snarare en dyster stämning.
Kvinnan närmade sig tegelhuset, och flåsade lätt. Rök kom ut ifrån hennes mun på grund av kylan och hon läste de stora bokstäverna på tegelhuset:

BARNHEM FÖR OHYGGLIGA BARN OCH ANDRA MISSBILDADE VARELSER.

Kvinnan hasade fram till dörren, och knackade tre snabba knackningar.
Dörren öppnades nästan direkt och i dörröppningen stod en väldigt mager kvinna. Hennes slitna hår var utsläppt, och hon hade på sig en grå morgonrock. Hon hade antagligen försökt sova, men inte lyckats.
Kvinnan med korgen sa med hes och gråtfärdig röst:
- Här. Ta den, jag vill inte ha den!
Hon räckte fram korgen, och den andre kvinnan tog emot den och sa kyligt:
- Tack. Mitt namn är Ofelia, jag är ägare till det här barnhemmet, och jag lovar att vi ska ta väl hand om den här... Hrm, saken.
- Tack, sa den andre kvinnan andlöst.
Hon sprang sedan iväg därifrån, men det måste ha varit väldigt plågsamt med tanke på hennes skadade ben.
Ofelia, den magra kvinnan, tittade ner i korgen och utbrast förskräckt:
- Det är ju djävulen själv!
Tystnaden bröts i barnhemmet, och bebisen i korgen började gråta och skrika.

awesome! Och jag bevakar ♥ Såklart

Yey ! Ajjm bevakning cx *svengelska*

Läser

Solklart läser jag!

Låter super spännande!♥♥
Bevakar!
♥

Tack till alla som läser. ♥

Kapitel 1


Ofelia hade aldrig glömt den dagen då den haltande kvinnan lämnat över sin korg, hon drömde fortfarande mardrömmar.
Barnet som låg i korgen hade akut fått tas in på sjukhus, eftersom den inte hade blivit matad på ett bra tag, och dennes temperatur i kroppen var för låg. Enligt Ofelia var det ett under att barnet överlevde.

Att barnet var en flicka var nog det enda positiva; Ofelia hade en mycket dålig uppfattning om killar. Därför skötte hon om flickan med kärlek och omsorg, tills hon fyllde sju år.
Flickan, som kallades Caila, hade gömt en hink med maskar under sin säng. Då Ofelia upptäckte det hade Caila blivit slagen på fingrarna med en linjal.

Sedan den dagen hade Caila ogillat Ofelia, och Ofelia hade hatat Caila.
Trots att hon var flicka så tyckte Ofelia att hon var en odåga, och brukade ofta prata högt om hur hon önskade att hon hade dränkt Caila i en brunn.
Caila brydde sig inte om vad Ofelia sa, hon visste bättre. För det första var alla brunnar tomma på vatten, så det var ingen fara på den fronten, och för det andra hotade Ofelia alla dagligen med värre saker.

Caila hade bott på barnhemmet i tolv år, men hon hade inte en sekund sett det som sitt hem. Hennes hem var en plats där hon kunde göra vad hon ville, dör hon kunde skratta på riktigt.
Hon drömde ständigt om att bli adopterad, eller i alla fall fosterbarn; vad som helst för att få komma bort ifrån barnhemmet för ohyggliga barn och andra missbildade varelser.
Caila hade inte heller några vänner, men hon ville inte ens komma i närheten av någon annan människa på barnhemmet. Caila hade under hela sin tid blivit mobbad för sitt ursprung, men hon tog inte åt sig. För, hennes kinesiska föräldrar hade gjort henne speciell med sitt utseende.

Men vår historia börjar en regnig torsdagsmorgon, som skulle bli starten till Cailas riktiga liv.
Tant Trine, en surmulen kvinna med puckelrygg, skrek med sin gälla röst:
- VAKNA, ER ODÅGOR!
I flickornas sovsal gick alla upp direkt, till skillnad ifrån pojkarna; det sades att de låg kvar i minst fem minuter bara för att reta tant Trine.
Caila, som hade satt sig på sängen, masserade sin nacke som gjorde förskräckligt ont.
Hennes säng var lika hård som sten, och kudden var fylld med glasbitar... Enligt Caila.
Flickorna hade börjat ställa upp sig på led, och Caila gick kvickt fram till ledet, och ställde sig sist.
Tant Trine gick runt och kollade igenom varenda flickas ficka, och såg till att det inte fanns någon fläck på deras sängkläder. Smutsade man ner sina sängkläder fick man tvätta dem själv, och dessutom blev man slagen fem gånger med linjalen på fingrarna.
Tant Trine verkade ganska nöjd, för hon log lite smått för sig själv.
Hon ställde sig sedan framför flickorna och informerade dem:
- På lördag kommer ni få besök av en dam som är intresserad av att adoptera två av er flickor...
Varje flicka i rummet började fnissa, med tant Trine höjde ett varnande finger. Sedan fortsatte hon:
- Jag vill inte veta av några dumheter då, för den här damen är faktiskt min brorsdotter.
Tant Trine rätade lite på sig och såg ytterst belåten ut över tystnaden hon hade lyckats åstadkomma. Sedan såg hon plötsligt arg ut, och utbrast:
- Stick iväg ner till morgongröten, om ni har tur finns det lite mjölk kvar!

Jättebra!
Bevakar