Flickan i huset

Hej alla Mugglisar där ute! ♥
Jag tänkte posta en skräckberättelse som jag har skrivit i skolan på, och jag hoppas att ni gillar den! ♥ Ni kan gärna skriva en kommentar, då blir jag jätteglad♥
Hihi, jag är nervös, faktiskt, det var länge sedan jag la upp en berättelse på Mugglis ;3 ♥

Förresten, denna "berättelse" är egentligen mer som en novell, det finns bara två delar av den♥
Hursomhelst, nog med snack, här kommer min novell! :3 ♥ ♥


Flickan i huset

Del 1
Jag sprang så långt mina ben bar mig. Sprang bort från min pojkvän Alex, sprang bort från det hemska gräl vi hade. Sprang bort från allt.
Stigen i skogen som mina nakna fötter rusade på var hård och kompakt. Min ljusrosa sommarklänning virvlade bakom mig och mitt eldröda hårflaxade bakåt. Tårarna på kinden glänste av sorg.
Det var solnedgång och i fjärran syntes solens silhuett som gav ifrån sig ett rosa-orange skimrande ljus, en färg som även molnen bar på.
Plötsligt slutade skogens slingrande stig tvärt, och istället bredde sig en äng med vita och rosa blommor ut sig, och med solens ljusröda strålar såg platsen att vara förtrollad ut. Ängen badade i det himmelska orange ljuset.
Det enda som såg något underligt och felplacerat var ett hus i mitten av ängen.
När jag saktade ner såg jag att huset var mycket gammalt, eftersom det stod lutande och för att vissa delar av det var förstört, såsom fönstrerna och taket. Mina steg styrde automatiskt sig själva till det iögonfallande huset.
Den hade en veranda på framsidan, med räckerna förstörda. Det fanns luckor i trappan, och dörren satt på sne.
Plötsligt flög några kråkor ut genom ett trasigt sönder.
De hoade vilt, nästan varnande mot mig när jag sakta gick närmare.
Jag kände mig dragen till huset, trots skräcken som den strålade ut.
Jag gick uppför trappan (noga med att inte trampa fel) och gick smidigt igenom dörren. Det första jag såg var ett stort rum, med två trappor på var sida. Tapeterna var grå och hade flagnat. Det fanns två öppna fönster vid trappan. Mattan under mig hade fortfarande kvar sitt röd blåa mönstret.

I mitten av rummet fanns ett litet träbord, med en gulnad spetsduk, som hade varit vit från början.
På bordet fanns det en ram. I ramen fanns det en flicka på ett fotografi.
Men det var ingen vanlig flicka.
Nej, hon hade rakt, korpsvart hår som ramade in hennes runda ansikte. Leendet på hennes ljusa läppar såg hemskt ut, när hon stirrade hypnotiskt på mig med ögon vars färg konstigt nog var lila. Något i hennes blick fick mig att undra om hon var upphetsad över något. Hennes kinder var bleka, som resten av hennes hud.
Hon kunde inte vara äldre än mig själv.
Datumet stod med snirkliga siffror längst ner i hörnet: 1879.

Plötsligt dränktes tystnaden av ett blodisande skrik, att döma rösten, kom det från en bebis.
Jag slet blicken från flickan och istället sökte mig till den högra trappan, där skriket verkade komma ifrån.
Jag var livrädd, men jag sköt bort den gnagande känslan att något skulle hända mig, och istället började springa till trappan.
Trappan hade en vinröd, lång, majestätisk matta och jag började gå med försiktiga steg upp för den. Det knarrande ljudet av mina fötter ekade länge.
Jag kom upp för trappan och möttes av en lång korridor med bleka, gula väggar och vitt golv.
På golvet syntes fotspår av en människa. Jag försökte svälja, men det gick inte för klumpen i halsen. Bebisens skrik övergick i torra snyftningar, från det andra rummet på höger sida. Hur rädd jag än var, behövde jag rädda bebisen.
Jag gick med spända steg mot dörren. Jag slöt ögonen när jag grep tag i dörrhandtaget, sedan öppnade jag ögonen och även dörren.
Rummet var stort, med vita gardiner och ljusrosa väggar. I ena hörnet fanns en stor säng med en rosa täcke och ett lager damm på. Det fanns även ett skrivbord och ett nattduksbord bredvid den.

Och i mitten av rummet stod flickan. Flickan från fotografiet. Hon stirrade på mig med ett par lila ögon, och det breda leendet på hennes violetta läppar var olycksbådande.
Fast ingen bebis fanns i rummet, och hon log bara bredare när hon såg att jag letade med blicken.
Jag blev blek och stel som en pinne när jag upptäckte den fruktansvärda sanningen:
Hon hade lurat mig.
Flickan nynnade lågt när hon gick med smidiga steg mot mig. Först nu märkte jag hennes klädsel; Flickan hade på sig en blodröd klänning med korta ärmar. Det långa håret var utsläppt och spikrakt. Hon såg både livsfarlig och vacker ut. Men när hon dansade närmare kändes det som om jag skulle spy: Hennes klänning var klibbig och fuktig, som blod.
Det var blod.
Mina ben darrade när hon var en halv meter ifrån mig. Hon log när hon sträckte fram en vit hand mot min kind. Den var kall och jag rös.
Jag kände hennes långa fingrar vandra närmare min hals i en mjuk rörelse.
Hon sjöng lågt, men en vacker röst som försatte mig i ett tillstånd likt koma.
Utan förvarning tog hon stryptag på mig och helvetet bröt ut. Flickan log bara ljuvare men mina ögon var uppspärrade, munnen halvt öppen och jag ifrån mig ett kvävt litet skrik.
Jag var en liten bit över marken, och mina ben dinglade i luften. Hon stirrade på mig med huvudet på sne och ögonen lyste av någon sorts tillfredsställelse.
Jag började se stjärnor blinka så oskyldigt mot mig.
Jag började sparka vilt omkring mig när syret började ta slut. Där jag sparkade väjde flickan fort undan, men när jag råkade komma vid knäskålen på vänstra benet vek sig flickans ben och jag kom loss.

Jag tog ett djupt och skärrat andetag, innan jag rusade ut från rummet, och nästan flög nerför trappan, så bråttom hade jag. Jag tog trappan till vänster och sprang tills korridoren tog slut, då jag sprang in i ett rum med skylten "Kök" på.
Rummet var stort och brett, och överallt stod vita, silvriga bänkar med kastruller, skedar och stekpannor hängandes över sig. Hela det luftiga köket var silvirgt och tomt på mat. Den gav mig en känsla av att det inte hade använts på länge.
Jag hörde steg från korridoren, så jag kilade snabbt under en arbetsbänk med stort utrymme, som stod bredvid mig. Stegen kom närmare och när ett par bleka fötter dök upp i dörröppningen slutade jag att andas. Inget ljud hördes.
Snabb som en blixt var flickans ansikte i jämnhöjd med mitt under bänken. Jag ryckte till och skrek förtvivlat. Kvickt dök jag ut från mitt gömställe och sköt upp dörren ut. Ur ögonvrån såg jag flickan bara le mot mig, när smet.

Det kändes som det tog 10 år att springa som en galning i korridoren, 20 år nerför trappan och 40 år att öppna dörren.
Jag var 70 år.
Men ändå, på några sekunder var jag ute i solskenet och en frisk sommarvind fångade min klänning. Himlen var nu lite lila orange, ett tecken på att mörkrets inbrott skulle snart träda i kraft.

En minnesbild for igenom mig: Vi var på en äng, mycket lik denna äng, och det var solnedgång då vi låg på rygg och blickade upp på himlen. All mat: bröd, vindruvor, choklad och bullar som var uppätet låg utspridda över filten. Alex, min pojkvän, vände huvudet för att se på mig. Hans ljusbruna hår var alldeles rufsigt.
"Lämna mig aldrig Juliett", sade han. Jag såg in i hans safirblåa, ärliga ögon. "Aldrig", lovade jag.

Jag for tillbaka till verkligheten. Jag blinkade ilsket bort ett par tårar.
Jag kom genast att tänka på flickan, flickan som ville mig ont. Jag började springa igen, och hade gud att tacka för det, eftersom dörrens öppnades bakom mig. Det höga gräset som kittlade mina fötter kändes nu som dödssnaror, snarare än fridfulla, som jag tänkte på det förut.
Jag ramlade flera gånger, och sedan tittade jag bakåt. Flickan sprang smidigt igenom gräset, som när en katt jagar sitt byte. Illamåendet for upp i mig: Hon var katten och jag var bytet. Jag tänkte tillbaka på löftet jag gett Alex. Ett löfte jag aldrig skulle kunna hålla, men heller aldrig ville bryta.
Plötsligt for något bredvid mig och satte sig i mitt högra ben.
Jag tittade chockat ner på mitt ben, och där satt en silverdolk.
En silverdolk med mahogny skaft. En flämting undslapp mig av den bedövande smärtan.
Alex, tänkte jag.
Flickan närmare sig bakifrån.
Jag visste att jag var död redan innan jag föll till marken.
Alex.


Del 2
Jag slog upp ögonen. Ett blädande ljus träffade mig och jag blinkade förvånat. Var är jag? tänkte jag. Efter ett par minuter vande sig mina ögon. Jag tittade mig förvirrat omkring.
Rummet jag var i var litet, med gråa trista väggar, slitna bruna fotöljer mittemot en stor TV med sprucken skärm. Jag låg i en chokladbrun, mjuk soffa.
Jag andades ut när jag insåg att jag befann mig i mitt vardagsrum.
Bredvid mig satt min mamma med en rynka mellan sina mörkgröna ögon och sitt bronsfärgade långa hår i en slarvig tofs. På stolen bredvid satt Alex. Alex. Han satt och pratade lågmält med mamma. Jag suckade lättat och min mun drog ihop sig till ett leende.
När mamma upptäckte att jag tittade på dem så log hon och lade en sval hand på min brännheta panna. Alex vände på huvudet och hans kärleksfulla ögon värmde upp min själ.
"Åh Juliett!", utbrast mamma. "Vi har varit så oroliga!"
En bild av flickan med de lila ögonen for igenom mig. Jag rös. Vart var hon nu? Hur kom jag hit? tänkte jag.
"Vad hände?", kraxade jag med svag röst. Mamma kastade en bekymrad blick på Alex, som hade tagit min hand i sin.
"Ni bråkade, och just när du stormade ut ur rummet svimmade du! Vi lade dig i soffan och nu har du varit avsvimmad i en kvart", bekräftade mamma och log bekymrat mot mig. Jag skakade förvirrat på huvudet på huvudet.
Det stämde inte.
Jag hade ju blivit jagad av en psykopatisk flicka!
Jag kände en smärta i benet.
Jag tittade ner och nästan hoppade till när jag såg att dolken satt kvar.
Jag hann uppfatta en blek rörelse ur ögonvrån. Jag bet mig i läppen och vände huvudet mot min mor och pojkvän.
Jag ville dö. Verkligen.
Flickan med den blodröda klänningen satt på en stol bakom Alex och mamma och tittade på mig. Hennes lila ögon sökte obarmhärtigt igenom mig och alla mina minnen.
Hon log. Hon tog upp en kniv ur tomma intet. Mamma tittade bakåt dit jag stirrade och där flickan satt. "Vad är det?", sade mamma.
Jag gallskrek. Det var en början på en lång tid på psykhemmet.


The End
________________________________________



Oj, märkte att det blev lite långt…xD♥
Jag tänkte tagga några personer som nog vill läsa min novell♥:
Liv_Weasley
Fellrendión
Alviis (haha, även om du redan har hört den TUSEN gånger och så, men ändå♥♥)
Selma...
Lellilola
Emmah
AlbusPotter (haha, förlåt brorsan att jag använde ditt namn♥)
Elzyii

Vill ni läsa skulle jag bli glad, men det är inget tvång♥

Ja, men det var väl allt för mig! ♥ Jag hoppas att ni gillar min novell :3♥

GOD JUL FÖRRESTEN!!♥♥♥


//Molly♥

Den var jättebra!

Gav dig en tumme. Det märks att du kämpat mycket med den.
Söker du kritik så vet jag tyvärr inte om jag kan ge dig det. Den var jättebra. ^_^

Tack så jättemycket♥♥♥

Haha, ja, det tog några veckor, men det var för att jag tyckte den var så läskig att jag bara kunde skriva när det var ljust uppe xD♥
Ååh, taaaaack så JÄTTEmycket Fell!♥♥♥ Jag blir jätteglad, bästis♥

Awesome! ♥

Gud så bra, Molly Evans!
LOVELOVELOVEJUSTLOVE

Ineededabreakfrommyboringdinnerthankyou

Vill jätte gärna läsa! ♥ Ska läsa snart ♥

Fortfarande lika bra ♥

Tack ♥♥



Taaaaaack snällis! xD♥ Jag blir så glad!♥♥

Hahahahahah xD♥



Yeeey!♥♥♥



Tack Alva!♥♥♥♥:3

JAG BEVAKAR!!♥♥♥

Ska läsa första delen strax! Kul att du använde mitt namn