Novell

Hejhej!
Jag tänkte att jag skulle lägga ut en novell. Jag kanske skriver någon mer och lägger ut den, men just nu är det här den enda jag har på lager.

Titel: Tomten
Rating: G
Färdigskriven: Japp.
Kapitel: Den är inte kapitelindelad .
Genre: Ehh... typ julberättelse eller något.
Handling: Det får ni väl se...

Tomten

Jag vaknade och insåg vilken dag det var. Julafton!
Det luktade knäck och pepparkakor nerifrån köket.

När jag kom ner i vardagsrummet stod granen där. Den nästan brann i ögonen för att den var så vacker. Julen är verkligen härlig. Jag tassade på tå ut i köket.
Mamma stod och rörde i en gryta med knäck på spisen. Pappa satt och läste en morgontidning. Han tittade upp och sa: ”God jul, Michelle”. ”God jul!” svarade jag glatt.
Julafton är väntans dag. Man bara väntar och väntar. Ni vet när man väntar på att släkten ska komma, när man väntar på att vi ska äta julmat, när man väntar på att Kalle anka ska böra, men framförallt när man väntar på att få öppna klappar. Till sist plingade i alla fall dörrklockan och jag sprang och öppnade. Där stod hela min kusin Johannes familj och mormor förstås. ”Hej och välkomna!” sa jag artigt.
När julmiddagen till slut var färdigäten och det var färdigtittat på Kalle anka gick jag och Johannes ut för att leka i den underbara vita snön. Bygga snögubbar och göra snöänglar, bygga igloos och snölyktor, allt som hör vintern till.
Vi såg ett svagt ljussken uppifrån himlen. Det dalade sakta neråt mot oss. ”Det är tomten!” utbrast Johannes plötsligt. Jag frustade till av skratt. ”Jo men det är det, titta själv” sa Johannes argt, och han hade rätt. En liten släde som var spänd för några renar med en fetlagd man i röd dress i var på väg att landa i vår trädgård. ”Akta!” ropade jag och knuffade Johannes åt sidan. Vi ramlade ihop i snön.
Så fort släden hade landat i snön bredvid äppelträdet klev den lille mannen ur den och började muttra och undersöka släden. ”Ursäkta mig, men vem är du?” frågade jag försiktigt. Han tittade upp på mig. ”Jag, jag är ingen mindre än självaste Tomten ” sa han så stolt att han verkade vilja att vi skulle buga vid hans fötter. Johannes hoppade upp och ner av upphetsning, ”varför har du landat här?” undrade han. ”Min släde är trasig, förstår du väl?” sa Tomten argsint. ”Ska vi inte få lite julklappar av dig?” undrade Johannes. ”Givetvis inte” blev svaret, ”Jag är bara ute på min årliga julslädfärd. Första gången jag gjorde det var det någon som såg mig” förklarade han. ”De fick då för sig att det var jag som gav dem paketen. Jag förstår inte varför. Julklappar får dem av sina familjer, inte av mig. Människor är idioter” avslutade han och sparkade till släden. Vi måste ha sett väldigt förbluffade ut för han tillade:” Jag hade inte tänkt visa mig för någon, men jag var tvungen, jag kunde inte köra vidare. Men jag tänker inte visa mig för någon annan. Förstått?” Vi nickade stumt.
Vi stod tysta en stund. Plötsligt hördes gnisslandet från fönsterkarmen. ”Fort in här!” ropade jag och pekade. Tomten drog snabbt med sig släden och den gled ljudlöst gnom snön, renarna trippade efter. De han precis svänga in bakom knuten innan mamma öppnade fönstret och frågade: "Hur går det där ute?”. ”Jättebra” svarade vi ”emm… vi bara…vi gör snöänglar”. Jag och Johannes slängde oss ner på marken och började göra snöänglar. ”Okej” sa mamma och stängde fönstret.
”Så, nu ska ni hjälpa mig att laga släden” sa Tomten bestämt. ”Va?” utbrast Johannes. ”Vi är väl tvungna” suckade jag ”vi kan inte ha honom springande i vår trädgård förevigt”. ”Precis” sa Tomten nöjt.
Vi gick och hämtade hammare, spik och brädor i skjulet. Det luktade som vanligt murkna plankor och instängdhet där inne.
Hela botten på släden var trasigt. Det var ett enda stort hål. ”Det är för att det är så blåsigt idag” sa Tomten ”Jag har aldrig varit med om en så blåsig julafton”. Då var det bara att börja spika. För mig som hade träslöjd som favoritämne var det inte så svårt. Men det var ändå jobbigt. Vi fick bända upp flera brädor och jag hade blåsor i händerna efteråt. Vi var nästan rädda att virket inte skulle räcka men det gjorde det som tur var. Jag undrar vad vi skulle ha gjort om det inte hade räckt.
Tomten satte sig i släden och ropade till renarna: ”Kom igen nu slöfockar! Rör på påkarna!”. Renarna började springa och trampade upp spår i kramsnön. ”Fungera, fungera, fungera” viskade jag för mig själv. Släden lyfte! ”Hejdå och tack för allt!” ropade Tomten och svävade iväg över husen.
”Vi berättar inte om det här för någon, va?” undrade jag. ”Nej, de skulle bara tro att vi hade blivit galna”, svarade Johannes. Precis då stack mamma ut huvudet genom köksfönstret. ”Kom in nu! Tomten kommer straxt!” ropade hon. ”Nej” tänkte jag, ”han har precis åkt”.

Det där är hela (bara så att ni vet).

Hoppas att ni gillade den!

♥

Vad bra den var!
Önskade att det fanns en till del!

Vilken bra och gullig novell♥

Jättebra♥

Läste fen i går men hann inte lämna någon kommentar Den var jättegullig och bra Tumme upp!

Rätt fyndig!

Du har ett bra språkbruk och rätt bra grammatik

Tack för de fina kommentarerna!

Okej, nu tänkte jag lägga ut en novell till. jag blev visserligen inte lika nöjd med den här som med den förra, men här kommer den.

Titel: Det magiska konditoriet.
Rating: G.
Färdigskriven: Ja.
Kapitel: Den här är inte heller kapitelindelad.
Genre: Ingen aning. Kanske fantasy.
Handling: Läs så får ni se!

Det magiska konditoriet

Det var lördag. Affärsgatan var proppfull med folk. Det snöade även fast det var april. Jag frös i min svarta täckjacka. Jag och min bror Matthew stod som vanligt med näsorna tryckta mot konditoriets fönster. Mamma, en liten vänlig dam med ett hår som alltid satt uppsatt i en hård nackknut och är tandläkare lät oss aldrig köpa något där, och inte på något annat konditori heller för den delen.
En lång stund senare kom Mrs White ut ur rummet bakom affären där jag misstänkte att hon bakade alla sina godsaker. Hon hade sitt vita förkläde knutet runt midjan och bar på en stor sockerkaka med en hel del krämig rosa glasyr på. – Mums, mumlade Matthew och slickade sig om läpparna. Han gick in. – Nej vänta på mig!, ropade jag och sprang efter.
Väl inne i butiken luktade det av kakor och tårtor och allt möjligt gott. – Den där äter ni inte av!, utbrast Mrs White argsint och dängde ner kakan på disken. – Nejdå, Mrs White, sa jag och Matthew i korus.
Mrs White försvann åter in i rummet bakom och smällde igen dörren efter sig. Matthew stirrade hungrigt på kakan och sträckte sedan försiktigt fram handen mot den. – Nej Matthew! Hon sa ju åt dig, ropade jag. Men det var försent. Matthew hade redan slickat i sig en stor klick glasyr. Plötsligt började han krympa och slutade inte förens han var lika liten som mitt långfinger.
-Mrs White! Var är du? Kom hit! Jag stod och knackade hårt på dörren och ropade. Matthew satt i min ficka och hans ansiktsuttryck sa mig att han inte direkt var så glad.
Mrs White stack ut huvudet genom dörren. – Vad nu då?
-Matthew… han, han…han har…., stammade jag. – Han har ätit av kakan!, vrålade Mrs White. – Jag har jobbat hur länge som helst med den där kakan och nu kommer ni och förstör den, snäste hon irriterat.- Jag har gjort den speciellt för Mr Taylor. Han ska få sitt straff! – Få sitt straff? Undrade jag förvånat. Mr Taylor var bara en trevlig lite gubbe som alltid var klädd i en mintgrön basker och som var en av Mrs Whites stamkunder. – Han är fruktansvärt irriterande och beställer alltid de kakorna jag nästan har slut av, förklarade Mrs White irriterat.
- Finns det något motgift?, undrade jag . – Det är klart att det inte finns, snäste Mrs White. Matthew skälvde till i min ficka.- Kommer han alltid att vara såhär?. – Jag ska försöka brygga ett motgift, sa Mrs White och stapplade in genom dörren.
Jag och Matthew satt tysta. Jag stirrade på några Napoleonbakelser utan att se dem.
Till sist kom i alla fall Mrs White ut med en stor kaka som var nerstänkt med grön glasyr.- Här har du, pojk, sa hon och ställde varsamt ner kakan på disken. Matthew kröp upp på den och slickade på glasyren. Ingenting hände. – Jag får gå och göra om den, sa Mrs White och skulle just svänga in genom dörren när Matthew började växa. Till sist var han lika stor som han brukade!
-Tack Mrs White, mumlade jag när vi gick ut ur affären. En bit bort på vägen vände jag mig om och frågade: - Är du en häxa?. – Du får tro vad du vill, kanske, kanske inte, ropade Mrs White efter oss.

Hoppas att ni gillade den!

Den var ju jätte bra! Jag gillar de här små novellerna de känns så mysiga på något sätt och så blir man så inspirerad.
Hoppas du skriver mer små noveller här!
*bevakar sten hårt*

Bra!

Du är jätte duktig dem är jätte bra!