Den som väntar måste även kämpa...

Hej, allihop!

På "order" av en av mina riktigt bra vänner har jag nu skapat en ny novell/berättelse/sak... Hoppas ni som hittade hit på något vis kommer gilla den!

Titel: Den som väntar måste även kämpa...
Språk: Svenska, vad jag vet av ännu, kan komma in ett eller annat ord på engelska, men men x)
Rating: PG-12 kanske? x) Jag vet inte, jag har endast prologen helt klar för tillfället.
Kapitel: *Suck* Den som ändå visste...
Beskrivning: Alicia är helt normal, det är i alla fall vad alla tror, även hon i viss mån, men som alla berättelser är det något speciellt med huvudkaraktären. Jämfört med dem personer som kommer komma in i hennes liv senare är hon helt mänsklig, trots att hon inte är vad som klassas som "normal" (vad normal nu innebär i dina ögon).
För Alicia Mindora så vänder livet drastiskt en dag, och då är det inte endast hon som är "onormal" längre. Hennes familj dras in i den värld som har hemsökt henne likt skuggor utan att hon riktigt varit medveten om det.
En kamp utbryter mellan det förgångna och det som en dag kommer komma. Flera kommer klamra sig fast vid det gamla, vanliga och framför allt det välbekanta, men den som släpper taget om det gamla och ser framåt, accepterar händelsernas existens... vad händer med den? Vad händer med någon? Kommer det nya ta över eller blir det det gamla som vinner, trots allt?
Följ med Alicia och upptäck att skuggor inte längre är skuggor, utan kan vara ett helt eget liv, upptäck att även världen kan vara en del av det välkända uttrycket "skenet bedrar".

Hoppas ni kommer gilla det!

(Vad skulle detta vara utan en liten prolog, va? )

◘◘◘

Prolog

Så, om du nu ska få ta del av det mest privata jag har så måste du få reda på några saker. Min familj är helt normal, bortsett från mig då. Eller, var, ifall man nu ska vara en besserwisser och vara helt korrekt. Men, jag är fortfarande undantaget, det är jag alltid. Men, jag har vant mig, sedan länge.
I alla fall, nu vill du få reda på det mest privata jag har, eller hur? Vad är det undrar du säkert – det är så människor är, vi vill ha och ha, utan att egentligen veta vad det är vi vill ha. Mitt livs historia. Det är det du vill ha, och det är även det du ska få.
Men, först och främst måste du få veta vilka det är som är själva grunden till vad som är min livshistoria. Min storasyster, Miley, min storebror Adrian och min lillasyster Lily, och min mamma och pappa som fick oss alla till denna värld. I alla fall, ålder, utseende och allt annat får du veta när du dyker in bland mina minnen och tvingar mig att blotta min själ.
Och, jo, en sista sak då.
Det är jag som är Alicia. Och, detta är min berättelse.


_______________________________________________
Och, några taggar:
Aia (du har inget val, så HAHA! x) )
AlexZz (Sorry, mate, du likaså.)
Molly evans
Emmsaan
123vilde453
Ida Ginny Lovegood
Isabelle Granger
Jinora
Sannie
dillen99
Luna Chang (för jag har absolut ingen aning om du vill läsa eller inte xD )

Låter super! ♥

Låter jättebra!

Yay! this is awesome! ^_^ ♥

Det låter verkligen som att du har något på gång här Älskar den mystiska prologen som lovar en massa hemligheter Jag bevakar definitivt tråden, men jag måste vana för att jag är dålig på att hänga med efter ett tag Så mycket som alltid ska göras och hinnas med. Men jag finns här och kikar in

I'm gonna bevaka this shit >:3
Nejmen, det låter bra. Och I know that you are bra på att skriva, så ja :3
Fin liten svengelska här va... Ehe, förlåt. Jag är trött. >.>

Låter bra!
Tror det kommer bli väldigt spännande och längtar verkligen till första kapitlet! ♥

*bevakar*♥

Tack allihop! ^^ Nu kommer första kapitlet

◘◘◘

Kapitel 1

Adrenalinet pumpar bland mitt blod tillsammans med mjölksyran som bränner i benen. Jag fortsätter springa medan musiken fortsätter strömma ut ur hörlurarna på högsta volym.
Snabbare, Al, kom igen nu… tänker jag för mig själv medan jag blundar hårt i en sekund, skakar på huvudet så att mitt blonda hår som är uppsatt i en hög hästsvans verkar dansa. Sedan så spurtar det av. Jag springer snabbare, ger järnet och försöker för allt i världen inte fokusera på något. Jag tittar aldrig bakåt för att se hur långt jag har kommit sedan ett ställe jag råkade lägga på minnet. Jag ser väldigt sällan bakåt gällande någonting… ’Titta inte bakåt och sikta alltid någon annanstans’, brukar jag säga mig själv. För, tänk om målet jag vill nå inte alltid ligger framåt? Varför skulle jag då sikta framåt?
Min egen tanke får mig att le lätt för mig själv medan jag fortsätter springa, känna gruset under fötterna, vinden som smeker min hud och solen som steker. Allt får det att kännas fantastiskt. Jag älskar att springa, älskar att använda kroppen för att se när den ger vika. När den till slut inte orkar längre utan nästan kollapsar, även då så pressar jag den så hårt jag kan. Mina vänner har skämtat om att jag torterar min egen kropp på det viset.

’Seven devils all around me
Seven devils in my house
See, they were there when I woke up this morning
I’ll be dead before the day is done

Seven devils all around you
Seven devils in your house
See I was dead when I woke up this morning
I'll be dead before the day is done
Before the day is done’

“Seven Devils” av Florence + The machine fortsätter strömma ut från hörlurarna och jag kan inget annat än njuta medan jag springer och springer.
Omgivningen börjar sakta och sakta att förvandla sig ännu en gång, det är säkert femte gången jag springer den här rundan. Åkern på min högra sida tar tvärt slut när barrskogen tar över och gruset under mig ersätts av jord samtidigt som svalare vindar tar emot mig i den skuggiga skogen. Till och med doften ändras. Den välbekanta doften av åkern som fylls av något sädesslag – jag har aldrig tagit mig tid till att ta reda på vilken – ersätts med skogens något jordigare men friskare doft.
För en sekund överväger jag att sakta ner, se mig runt och njuta av skogens alla hemligheter men stannar inte utan fortsätter springa.
När refrängen på låten kommer igen så börjar jag sjunga med trots att det är svårare att sjunga och springa samtidigt.
”’Seven devils all around you! Seven devils in my house! See they were there when I woke up this morning. And I'll be dead before the day is done’”, fortsätter jag sjunga tills något abrupt avbryter mig. Min fot fastnar I en rot som garanterat inte var där dem senaste fyra gångerna jag sprang rundan. Jag faller till marken med ansiktet före och vänder instinktivt på kroppen så att jag landar med höger axel före. Min fart, plus roten, jag hade ingen möjlighet bortom att falla. Jag ser hur jag kommer landa sekunden innan jag landar och försöker att hindra huvudet från att slå till marken.
”Helvete!” svär jag och känner hur min hud skrapas upp av stenarna under mig. Huvudet klarade sig i alla fall ifall jag kan svära. ”Vad var det… Nej!” skriker jag samtidigt som något hoppar på mig. Någon stor, helt svart varelses kroppsvikt träffar mig och blir kvar ovanpå mig. Den börjar fräsa, spotta, vrida på sig och sniffa på mig.
”Låt bli mig!” skriker jag och försöker vrida på mig, försöker rikta in ett slag. ”Släpp mig!” skriker jag och försöker se ett ansikte på angriparen. Ingenting. Absolut ingenting. Förutom två små, röda skinande saker där ögonen skulle ha suttit.
Angriparen blir inte glad över mitt rebelliska humör utan ser till att sätta sig ordentligt på mina ben tillsammans med sina egna. Plötsligt är dess ansikte precis intill mitt öra och väser dovt. Den rör vid min hals. En liten rörelse och hela mitt inre stannar medan en rysning går genom hela min kropp.
Nej… Kom loss! Vad du än gör kom loss! skriker något inom mig. Döda den! Vad du än gör låt den inte ta dig!
Jag lyssnar på rösten utan att tveka. Jag skriker ännu en gång och varelsen blir så irriterad på mig att den sätter ena handen runt min hals så att den endast kan hålla om min ena handled. Dess beröring får mig nästan att stelna till igen men istället så fångar något min blick och jag griper tag i saken – den tjocka grenen.
Jag svingar grenen på något vis så att jag slår till varelsen trots att jag ligger på marken och den bokstavligen flyger iväg medan en ny sak griper tag om min hals. Smärta. Och värme. Jag kvider till och lägger ifrån mig grenen och ställer mig upp samtidigt som jag håller ena handen om halsen. Jag känner något fylla min hans och man behöver inte vara ett geni för att klura ut att det är blod.
Den där varelsen måste gjort hål på min hud med dess… naglar.
Nervig ser jag mig omkring och försöker hitta varelsen med människoskepnad men med röda, lysande ögon men hittar den inte. Det är som om den har smält ihop med trädens skuggor. Jag börjar sakta gå mot slutet av rundan, hemåt. Tanken på att pressa min kropp till bristningsgränsen är som bortblåst och bara tanken får mig att må illa just nu.
Till slut står jag inte ut mer, jag slutar gå lugnt och fint utan börjar springa, springa för allt jag är värd med ena handen tryckt mot halsen för att hindra blodet från att fortsätta rinna. För, denna gång så springer jag för livet. Jag vet att varelsen är kvar, trots att jag inte ser den. Jag vet att den är kvar, att den iakttar mig i denna sekund. Och jag vet även att om jag inte lyckas hindra blödningen så kommer jag svimma av blodförlust, speciellt med tanke på att jag struntade i frukosten i morse.
Varför just halsen? Varför halsen av alla ställen? tänker jag skräckslaget medan tårarna börjar rinna av rädsla. Vad var det där?
Jag inser att det är samma fråga jag höll på att ställa mig själv när varelsen attackerade mig. Tänka sig att innebörden av exakt samma mening just ändrades.
Jag fortsätter springa, kan inte göra något annat medan tårarna rinner och jag tänker på hur djupt såret måste vara då blodet fortfarande forsar fram.
Ur ena hörluren som fortfarande hänger kvar i örat kan jag höra mitt öde förutspås.

’Seven devils all around you!
Seven devils in your house!
See I was dead when I woke up this morning
I'll be dead before the day is done
Before the day is done…’

Jag borde ha förstått det tidigare…


***

Jag hoppas ni gillar det! ^^
Haha, första kapitlet på denna novell/sak, känner mig smått nervös x) ^^'
(Jag försöker förresten hålla mig till någorlunda korta kapitel xD )

Oh, Selma! Jag har absolut inga ord. Du är så grymt underbar och jag kan inte förstå hur mycket du har utvecklats sedan vi för första gången ugglade. Du imponerar och inspirerar mig något oerhört och jag vill verkligen att du ska veta det.