Systerskap

-

Skriiiiiiiiiiiiiiv! Det låter ju hur bra som helst!

läser

Jag är en grodyngel

*** Kapitel 1 ***

Jag har aldrig gillat den där replay knappen på YouTube eller på fjärrkontrollen. För mig så går mitt liv i replay - ständigt. Det är som om det sitter någon dryg människa bakom en TV och trycker på replay, bara för att få se mig och mitt liv misslyckas totalt.

Men sen kom den där dagen i November. Morgonen var regnig, och ifrån köket hördes radion. Pappa lyssnade alltid på radion, och alltid där det fanns musik. Enligt honom själv var hans musik hans privata terapeut. Vad han nu skulle behöva det till - han levde ju ganska normalt till skillnad från mig, sin enda dotter.

Jag slår vad om att jag inte är ensam om den känslan att man alltid måste lyckas för att göra sin förälder stolt. Det är nästan en förnedring att misslyckas med saker, men pappa tröstar mig när jag blir ledsen på grund av att jag har misslyckats. Egentligen borde jag inte klaga - det finns dem som har det värre. Det finns folk som har syskon att konkurrera med.
Pappa har alltid sagt att det är okej att misslyckas ibland. Det är då man har tänkt på de där barnen som blir slagna för att de råkade göra fel. Kanske stängde de inte bildörren ordentligt, eller fick två fel på matteprovet. Vad vet jag.

Den där Novembermorgonen började normalt. Pappa ropade på mig ifrån köket, och jag klev motvilligt upp ur sängen. Varje morgon när jag vaknat så ville jag bara ligga kvar i sängen - vad var det för mening med att gå upp?
En mening fanns det i alla fall. Jag visste att pappas äggröra väntade på mig i köket. Och ja, jag hade rätt.

Min pappa var kock. Han var expert på allting, särskilt frukost och middag. Dessvärre uppskattade inte pappas chef min fars talanger, så han fick jobba kvällstid. Pappas lön räckte exakt till hyran och till mat. Ibland hade vi inget diskmedel hemma, så lite matrester låg kvar på vissa tallrikar. Jag kunde ändå inte klaga - jag älskade ju min far. Han gjorde allt för mig, han skulle kunna dö för min skull. Enligt honom är jag hans söta, underbara, fantastiska, lyckade, trevliga Lovisa.
Jag kunde inte hålla med. Trevlig var det enda som stämde, möjligtvis. Tyvärr.

På radion sjöng Whitney Houstons röst ut. Toppen, en bra start på dagen. Pappas äggröra var dessvärre misslyckad, på grund av allt äggskal. Han tyckte själv att det verkade gott, och han sa med en munter röst:
- Du, jag måste rusa.
- Va? sa jag förvånat och tittade på honom.
Han log och hans smilgropar dök upp. Jag påpekade glatt.
- Du måste raka dig igen.
- Va? sa pappa.
- Huvudet.
Jag pekade. Min pappa tyckte inte om att ha hår på huvudet, och när jag var liten var jag så gott som flintis. När jag blev äldre så lät jag håret växa, och plötsligt var det nästan till midjan.
Pappa sa glatt, med äggröra i munnen:
- Ja just det, jag måste iväg strax.
- Men pappa, vi skulle ju på bio idag! sa jag och suckade.
- Jag vet gumman, men du vet... Jag måste träffa en kollega...
- På en lördag?
- Jo, ja...
Jag flinade, och pappa rodnade med hela ansiktet. Jag sa retsamt:
- En tjej?
- Äsch, en kollega. Men du klarar dig själv, va?
- Ja, suckade jag lätt.
- Det finns pizza som du kan värma.
Jag nickade.

Det var början till en förändring i mitt liv.

UNDERBART! MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! ♥ ♥ ♥

ÅHH DU SKRIVER SÅ JÄVLA BRA SOM VANLIGT!!!!!!!!! JAG ÄLSKAR HUR DU SKRIVER DU ÄR FAN SUZANNE COLLINS OCH JK ROWLINGS OCH STEPHANIE MAYER OCH JRR TOLKIENS OCH SC LOUIS KÄRLEKSBARN! FÖRFAN MER KVINNA ANNARS DÖR JAG!!!!!!!

grymt!! Jag läser Varför skulle jag inte göra det ♥ Och jag bevakar Kollade på Fatta eld idag ♥♥ Den var grym!!!!

Älskar den här berättelsen! Bevakar! Det bästa är att hon heter Lovisa =)

SÅ HIMLA BRA♥3
Bevakar, såklart
Du utvecklas verkligen SUPER fort, blir bara bättre och bättre.
Nu vill jag ha mer