Att skiljas är att dö en smula, eller kanske helt - SKRÄCKNOVELL-

En skräcknovell jag skrev i skolan. Rätt läskig om du frågar mig, men jag är rädd för det mesta så.. x)

Vill bara säga att novellen inte har det minsta att göra med mitt eget liv och jag är absolut inte lika taskig mot mina syskon som flickan i den här berättelsen är! Eller jo.. kanske ibland, men det hör inte till saken.. -_-

Att skiljas är att dö en smula, eller kanske helt

Jag rycks skoningslöst ut ur min sömn och vaknar upp i totalt mörker. Det är alldeles svart. Tystnaden är så tydlig att jag i princip kan känna den i luften. Pappa måste ha gått och lagts sig, TV:n är av. Idioterna somnade ju, det har jag själv bevittnat. De låg och tittade på film i mitt rum, som de alltid gör. Sedan somnade de... Är det bara jag som är vaken? Är det fritt fram att äta glass direkt ur kylskåpet, eller gå till Felicias fest? Kan jag smyga ut ur rummet utan att någon hör?
Jag sätter mig långsamt upp, utan att sängen knakar det minsta, och sätter fötterna på den mjuka, rosa, heltäckningsmattan. Jag kan förstås inte se att den är rosa, men om jag minns rätt är den det och jag tror inte att mattor kan byta färg över en natt. Då hör jag ett ljud. Så plötsligt att mina ben flyger upp i sängen igen och jag rycker täcket över huvudet.
“Fan,” mumlar jag tyst, men skriker inne i mitt huvud. Pappa är uppe.
Dörren gnisslar till, öppnas på glänt och tystnar. En smal strimma av varmt ljus strilar in genom dörrspringan.
“Gå!” kväker jag högt med hes sömndrucken röst. Pappa vet att han inte får komma in här. “Stick då!”
Jag ser en skugga röra sig utanför dörren, väntar tills stegen har tystnat efter den innan jag slappnar av helt. Åh, vad dumt! Nu kan jag ju inte gå! Pappa kommer märka om jag går upp. Om det ändå inte var han som öppnade dörren var det någon av idioterna - mina systrar. Är de vakna finns det inte en chans att jag kan smyga ut obemärkt!
Helvete.
Om jag inte går på den där festen kanske inte Felicia vill hänga med mig längre... Jag lovade ju faktiskt. Jag sträcker mig plötsligt mot telefonen som ligger på golvet vid min säng. Den är inte där… Åh, just det, jag la den på skrivbordet. Mina fötter sätts åter igen ner på mattan när jag reser mig för att gå till skrivbordet. Det är 1, 2, steg dit. Mobilen ligger på högen av oavklarade läxor. Förut var jag ju faktiskt ganska bra i skolan. Innan…
Sluta. Tänk inte på det.
Om jag bara hade haft ett fönster i mitt rum hade jag kunnat göra ett rep av ihopknutna lakan, så där som i filmer, och klättra ut.
Jag tar mobilen och går in på SMS, sedan kontakter, och Felicia.
Kmr ej pappa vaken ;( , skriver jag.
Hoppas hon inte blir arg. Då är allt förstört. Jag kryper tillbaka ner i min säng. Ner bland de tjocka, gula lakanen. Mina ögonlock sluts och jag somnar igen.

Jag vaknar plötsligt. Denna gång av att dörren stängs. Mina systrar kanske är på bus humör. De kom säkert bara för att öppna dörren och sedan smälla igen den igen. Det måste ha varit de. De älskar att irritera mig. Jag hatar dem.
Jag älskar dem.
Jag blundar och rullar över på andra sidan. Sömnen kommer långsamt krypande. Täcket är mjukt mot min bara hud. Det är varmt, men inte för varmt. Jag låter huvudet sjunka djupt ner i den mjuka kudden. Drar in den välkända doften av tyg, tvättmedel och shampot jag använder. Tankarna börjar glida iväg åt olika håll. Snart flyger jag på fluffiga vita moln av sömn…
Så faller något till golvet och jag sätter mig käpprakt upp. Det var en ganska hög duns, något stort. Ljudet hördes från skrivbordet. Kanske var det en av mina läxböcker som trillade ner? Det skulle inte vara så konstigt för…
Golvet knarrar plötsligt. Jag hajar till. Ett knarrande till ljud och sedan är
det tyst. Det kom från skrivbordet. Står någon där?
“Vilma? Är det ni…? Vera?” viskar jag. “Pappa?”
Inget svar.
Jag vågar inte ställa mig upp och kolla. Jag ser ingenting. Jag kunde gå fram till personen. Men om jag inte ser vem det är… Det kan vara vem som helst.. En mördare? Kidnappare? Kommer jag att dö? Jag söker av rummet i tanken, på jakt efter ett vapen. Vad som helst, snälla, bara något. Sänglampan bredvid mig är för stor, fjärkontrollen i soffan är hård, men för liten, det finns inga hårda eller vassa saker i bokhyllan över soffan. Eller jo... Kanske locktången…? La inte jag den där? Jag vågar inte chansa. Bokhyllan hänger ju över soffan, som står så långt bort från min säng i rummet man kan komma. Jag vågar inte lämna min säng. Det känns som den enda trygga platsen just nu.
Mitt hjärta bultar vilt. Det gör nästan ont. Nej, inte nästan, det gör ont. Jag känner mig som om jag sprungit flera mil. Jag är helt spänd i hela kroppen. Beredd att springa iväg. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vågar inte. Jag vågar inte lägga mig ner. Jag våger inte ställa mig upp. Jag vågar inte gå de steg det krävs för att tända lampan. Jag kan bara sitta stilla, helt knäpptyst och vänta. Jag rycker till vid minsta ljud. Jag lyssnar helspänt efter tecken på att någon står där, att personen rör sig, andas, lever.
Det är helt tyst. Jag vågar hoppas att jag bara inbillat mig. Men så skrattar vem det nu är. Ett lågt nästan ohörbart skratt. Men jag hör det. Och jag hör att varken är pappa eller någon av tvillingarna.
Det går som en blixt genom min kropp. En kall, fasansfull ilning av fruktansvärd rädsla.
SLUTA. SNÄLLA SLUTA. BARA FÖRSVINN.
Jag försöker tänka på någonting annat. Tårta, godis, kakor, pizza, mina nya kläder, jeansen jag vill ha, att jag inte får gå på Justin Biebers konsert, Felicias fest, pappa, Vera, Vilma, att de vill ha en hund men inte får det, äpplen, frukost, pappa, kaffe, mamma.
Mamma.
Hon övergav oss. Hon stack bara en natt. Åkte till Schweiz med en brittisk jonglör.
Tänk inte på det.
Jo, jag vill. Om det kan hålla rädslan borta väljer jag smärtan mamma lämnade efter sig framför den.

För tre år sedan, en kväll i september, knackade det plötsligt på dörren. Jag och mina systrar Vilma och Vera satt i vardagsrummet och lekte med små plastdjur. Mamma stod i köket och ställde in resterna från middagen i kylskåpet. Hon hade hela kvällen verkat lite ovanligt spänd och stressad, som om hon väntade på något. När det plötsligt knackade hoppade hon till och skyndade till dörren. Mina små systrar satt lugnt kvar och lekte, utan att märka något ovanligt. Jag å andra sidan tittade undrande efter mamma. Jag följde till och med efter henne om jag minns rätt. Jag har tydligen börjat glömma vad som hände, eller kanske förträngt. Hur som helst öppnade mamma dörren. Jag stod några meter bakom henne. Skymd bakom pappas stora vinterkappa som hängde på en av krokarna i hallen. Jag minns inte riktigt varför jag gömde mig. Någonting fick mig att känna att det här var något farligt, något dumt och något jag borde gömma mig för.
Mannen som stod utanför dörren var jonglören. Jag kände inte igen honom då, men senare när Varietén stängde på grund av hans uppsägelse förstod jag. Mamma pratade lågt och snabbt med honom. Hon var stressad. Jag har alltid tänkt att hon kanske hade ångrat sig då. Kanske ville hon inte… Men jonglören övertygade henne. Han lutade sig fram och kysste henne. Mamma log och sa något. Sedan vände hon sig om, kanske för att hämta sin resväska eller ta på sig ytterkläderna. Hon stelnade till när hon såg mig och spärrade upp ögonen i några sekunder. Sedan öppnade hon munnen som i ett utrop och såg på mig. Rakt på mig med vitt stirrande ögon. Då sprang jag till pappa som satt i sitt arbetsrum och målade. Jag skrek och ropade, grät och förklarade vilt med stora gester och höga rop. Pappa dundrade ut i hallen och…

Jag hör ett raspande ljud. Det kommer närmare och närmare. Jag skakar kraftigt. Mina naglar har under tiden jag tänkt på annat grävt sig in i mina handflator. Det gör jätte ont, svider och bränner och sticks och bultar. Men allt jag kan tänka på är hur ljuden kommer närmare. Hur någon kommer närmare. Jag sitter fortfarande upp märker jag. Mina muskler gör ont för att jag har spänt dem så mycket. Det skulle vara så skönt att bara ligga ner lite, men jag kan inte. Jag måste vara beredd. Jag vågar fortfarande varken skrika, röra mig eller lägga mig ner. Att skrika kanske skulle kunna bli det sista jag gör… En kniv mot strupen för att tysta de fruktansvärda ljuden av min söndertrasade rädsla i form av ett skrik.
Herregud, jag har sett för många skräckfilmer och läst för många läskiga böcker… Mina tankar går åter igen till The Shining… The Ring… När lammen tystnar… The Grudge…
TÄNK PÅ NÅGOT ANNAT!!!! TÄNK PÅ NÅGOT ANNAT!!!!!

Pappa dundrade ut i hallen som en stucken gris. Han hade inte förstått vad jag menat. Han hade trott att någon hade skadat sig. Vilma eller Vera kanske, eller mamma. Men det var värre. När pappa kom ut i hallen stannade han så plötsligt upp att jag for in i honom. Mamma och jonglören var där. Han höll i hennes hand och viskade något i hennes öra. Hon hade sin pälskappa på sig, sina gummistövlar och ett par skidvantar. Det syntes att hon satt på sig allt i all hast, utan en tanke på vad det var. Jonglören höll i hennes väska i ena handen. Mammas hand i andra. Pappa började plötsligt skrika. Han gormade och ropade mammas namn. Han har aldrig, aldrig, aldrig, aldrig varit så arg som den gången. Hans ansikte var eldrött. Jag blev rädd för honom, det har jag aldrig varit förut. Jonglören klev plötsligt fram och slog till pappa. Pappa har alltid varit ganska kort och slank så det fanns inte en chans att han kunde slå tillbaka mot den starka, unga jonglören. Pappa stapplade bakåt och satte sig ner på golvet. Jonglören drog ut mamma genom dörren och stack. Jag lyssnade efter deras steg ner för trapphuset ända tills de upphört. Sedan satte jag mig bredvid pappa. Han grät.

Jag hör sång. Eller i alla fall nynnande. En långsam, melodisk vaggvisa.
Jag rycker till och ett omedvetet kvidande letar sig upp ur min hals. Mitt hjärta galopperar. Jag orkar inte längre. Jag vill så gärna slippa. Det gör så fruktansvärt ont i kroppen. Mina muskler ömmar och värker, jag är helt genomvåt av svett, det gör ont i bröstet för att mitt har hjärta klapprar så hårt. Jag darrar.
Den nynnande visan har blivit starkare, vem det nu är kommer närmare. Jag vill fortfarande tro att det är Vera, Vilma eller pappa. Men varför skulle de smyga sig in i mitt rum mitt i natten och skrämma mig till döds? Ingen av dem hatar mig väl så mycket... Eller?
Mina tankar övergår desperat till mamma. Bara för att slippa lida och lyssna efter vartenda ljud.

Pappa grät, jag grät, tvillingarna grät. Ingen av oss förstod riktigt vad som hade hänt. Allt var så upprivet och tilltrasslat att jag inte kunde förmå mig till att ens försöka förstå. Vi grät i flera timmar, jag och mina systrar. Pappa lyckades på något sätt ta sig någorlunda i samman. Det kanske inte är så konstigt, han är ju i alla fall vuxen fast det inte alltid verkar som det. Han stängde in sig på sitt kontor och ringde alla som på någotvis hade en koppling till mamma, eller kunde veta vart hon skulle ta vägen. Jag och mina systrar väntade hela kvällen på att han skulle komma ut, men det gjorde han inte. Tillslut la vi oss i den stora dubbelsängen i deras rum och somnade. Nästa dag hoppade vi över skolan. Pappa var hemma med oss och vi pratade om mamma, var hon var nu, att hon troligtvis inte skulle komma tillbaka och att hon ersatt oss med jonglören. Han hyrde en massa filmer till oss som vi tittade på hela dagen, men själv satt han bara inne i sin ateljé och målade. Svarta, dystra målningar som han aldrig har lyckats sälja. Jag hoppades hela tiden att mamma skulle komma tillbaka, plötsligt knacka på dörren och säga att “jag älskar er, jag skojade bara”. Jag ville så gärna att det bara skulle vara en dröm. Men mamma kom inte, och familjen tappade hoppet. Jag fortsatte ändå att hoppas. Jag fick en vision av att mamma kanske inte tyckte om mig. Kanske var jag skälet till att hon stack? Jag ville förändra mig själv. Jag köpte nya kläder, likadana som de populära i klassen hade. Jag började lyssna på mainstream musik, så som Justin Bieber och One Direction. Jag började, istället för att vara utanför och utfryst, bli mer och mer populär. Jag fick fler och fler vänner. Jag hade blivit en annan person. Kanske skulle mamma tycka om mig nu? Medan jag väntade på mammas återkomst skapade jag Instagram konton, Facebook sidor och bloggar. Jag trodde att mamma kanske skulle stöta ihop med en av mina sidor och se att jag hade förändrats. Då skulle hon säkert komma tillbaka! Om hon såg att jag struntat i Pink Floyd, som hon tyckte så illa om, Victoria, som hon tyckte var så barnslig, och de enligt henne de så larviga mangaböckerna.
Men mamma kom aldrig tillbaka. Jag fortsatte ändå med mina bloggar och umgicks med de nya vännerna. Jag ville inte ge upp, även fast vi inte hade hört från henne på tre år. Jag har fortfarande inte gett upp.

Jag skriker! Någon har satt sig vid fotändan av min säng. Jag sparkar så våldsamt jag kan med benen och försöker få av vad, eller vem, det nu är. Jag har hela tiden varit som en nästan överfylld bägare. En droppe till och det rinner över. Det här var den sista droppen.
“AV!!” tjuter jag i panik. “SLUTA!”
Tankarna på pappa och Vilma och Vera är som bortblåsta. Jag bryr mig bara om mitt eget liv nu. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så panikslagen som jag är nu. Jag känner inte längre kroppens smärtor, hjärtat som bultar eller svetten som rinner ner för mitt bleka ansikte. Jag är inte längre mig själv. Jag har förvandlats till en vettskrämd liten vilde. Mina ben kämpar förgäves mot tyngden som långsamt kryper upp för min kropp. Någon sitter på mina knän och lutar sig långsamt över mig. Jag viftar med armarna och klöser i luften med mina nymanikerade naglar. Jag får tag i något blött, kletigt och illaluktande. Jag rycker i vad som troligtvis är en otroligt ofräsch hårslinga men tappar greppet. Den är så hal!
Jag upptäcker plötsligt att jag blundar. Om jag nu ska dö vill jag i alla fall se döden i vit ögat. Vara modig. Inte bli mördad som den skrämda lilla hare jag är.
Jag slutar sparka och skrika och öppnar ögonen. Fast det är så mörkt kan jag se. Jag blickar in i ett par otroligt svarta ögon bara någon decimeter från mitt ansikte. De är djupa avgrunder i ett kritvitt ansikte. Runda och stora är de, man kan inte se var pupillen slutar. Blanka och vidöppna. Det svarta håret är smutsigt och hänger i stripiga, långa slingor. Det måste ha varit en av dem jag tog tag i. De vidrör mitt ansikte och lägger sig runt mitt huvud som en krona. Jag kan känna lukten av svett och smuts. Sopor. Kvinnan, för det är en kvinna, vrider sina läppar i ett groteskt leende. Hon är bara några centimeter från mitt ansikte. De gula, trasiga och svartnande tänderna blottas bakom de smala blåbleka läpparna. En fruktansvärd, ilande, skräckisande, kall och frostbiten rysning går genom hela min kropp.
Ansiktet är en galnings ansikte. Ögonen är en galnings ögon. Leendet är en galnings leende.
“Mamma?” viskar jag förundrat.