Lyckan runt hörnet

Titel: Lyckan runt hörnet ( de två flickorna utan hopp ).
Kapitel: Vet inte.
Språk: Svenska.
Handling: En kille, som i den här berättelsen endast kallas S, dör en ganska plötslig död. Hans ena internetkompis bestämmer sig för att berätta om detta för en okänd tjej - som också ska ha varit internetkompis med S. Kommer deras nyfunna vänskap leda till evig lycka eller ren katastrof?




SMAKPROV:


Flickan springer in med de andra tjejerna i omklädningsrummet. Hon dricker lite vatten under kranen, och stannar plötsligt upp. Flickan säger till sin väninna:
- Vänta lite, jag ska bara kolla en grej.
- Okej, säger kompisen.
Flickan vän väntar. Flickan tar fram sin mobil, som är ganska ny. Hon tittar lite snabbt igenom nya händelser, och ser att hon har fått ett mejl. Hon ler glatt, och öppnar det. Hennes leende övergår till något annat för varje rad hon läser. Chock? Hon vet inte riktigt vad hon ska tro. Utan att veta vad hon gör, så faller hon ner på en bänk. Hennes kompis frågar försiktigt:
- Vad är det?
- S är död, viskar flickan.
Kompisen har öppen mun, och ser ganska dum ut. Utan förvarning så börjar flickan gråta, och kompisen springer in i gympasalen för att hämta lärarinnan. Flickan fortsätter gråta, och vill skrika ut sin sorg. Men hon kan inte. När lärarinnan kommer så berättar flickan hulkande vad som har hänt. Lärarinnan säger något, men flickan hör inte på.

När gympalektionen är slut kommer alla och frågar. Alla flickor i alla fall. De vill se mejlet, men flickan har raderat det. Hon vill inte veta av det mejlet mer, hon vill inte! Men en sak minns hon. I mejlet stod en annan mejladress. När hon kom hem så skulle hon skriva till den andra flickan, och berätta vad som hänt. Flickan visste inte vem den andra var, men förmodligen en annan internetkompis. Resten av dagen så kan inte flickan le, bara tänka på den döda som snart kommer ligga i en grav.

Låter det som något intressant?

bra

JÄTTEBRA!♥
Klart intresserad

Tre månader tidigare.
17/1 2013


Felicia skrev och skrev. Hennes fingrar började värka efter att hon skrivit om sitt mejl flera gånger om. Hon var fortfarande inte nöjd. Någonting sade henne att den där tjejen som skulle få mejlet inte skulle fatta allt. Felicia började om igen. Medans hon skrev så grät hon tyst. Inom henne hördes ekon av saker som hade sagt för som verkade vara en evighet sedan. Det tog inte lång tid innan hon hade skrivit klart mejlet ännu en gång. Felicia läste snabbt igenom det, och suckade med en liten darrning. Försiktigt torkade hon bort det blöta ur ögonen med ärmen. Hon orkade inte skriva om mejlet, det gick bara inte. Felicia tryckte på '' skicka '' och viskade sedan med gråten i halsen:
- Kom tillbaks... Kom tillbaks...

Sorgligt :"(
Mer♥

bra

Kapitel 1
Mars 2013
Felicia

Trots att det var Mars så var det lika kallt som om det var December. Felicia stod i ett hörn och huttrade, i väntan på sina vänner. Och, precis som hon visste, så kom hennes vänner. Vendela och Esther kom gående och anslöt sig till Felicia som klagade:
- Herregud, vad kallt!
- Ja, heller hur! instämde Vendela.
De hann inte säga så mycket mer förrän de skulle gå in till klassrummet.

Felicia suckade och antecknade allt som hennes lärarinna Sanna sade. Privatekonomi var bland det tråkigaste man kunde diskutera i klassen. Inte för att Felicia sa något - hon var för blyg. Istället satt hon tyst och antecknade varenda mening som Sanna rabblade upp. Felicia fattade knappt hälften av det som sades. Esther viskade:
- Haha, oj, Felicia...
Hon pekade på Felicias arm. Felicia flinade och väste:
- Mamma tycker att jag inte ser klok ut.
Hennes vänstra arm var fylld med texter och namn. På handleden stod det med en röd penna S. Felicia tittade sorgset på det röda esset. Hon blev lite moloken varje gång hon tänkte på S. Han hade ju betytt så mycket, han var allt! Och om man förlorar något som betyder allt, vad ska man ta sig till då? Skaffa nya vänner. Felicia fnös. Hon hade vänner, men hon umgicks bara med två stycken. Vendela och Esther. Och såklart, hon, den där andra. Den andra flickan som hon hade skrivit till för första gången för tre månader sedan. Felicia mindes hur mycket hon hade gråtit. Och Felicia mindes tydligt vad den där andra hade svarat.
NEJ, DU SKOJJAR?! NEJNEJNEJ! ALDRIIIIIIIIIIIIIIIIIIG! NEJ! DU SKOJJAR?! NEJNEJ, KOMMER ALDRIG FÖRLÅTA MIG SJÄLV.
Felicia hade darrat av sorg när hon hade läst mejlet. Sen hade det ploppat upp fler mejl ifrån den andra:
HALLÅ! SLUTA! omg...
jag hann inte säga hejdå,
snälla, säg att ni skojar. Snälla,
Åh, gud vad Felicia önskade att det var ett skämt. Att det inte var på riktigt. Men det var det. Ännu ett mejl att ploppat upp:
behöver dig nu, klarar det inte.
Felicia kom plötsligt på sig själv med våta ögon. Hon blinkade bort dem och tittade på det stora namnet som stod på hennes arm med en blå penna. Emelie!

O.O
VEM ÄR EMELIE?? 8OOO
MEEEER!!♥

Kapitel 2
Tre månader tidigare
Felicia

Felicia läste det nya mejlet ifrån Emelie:

Kan fortfarande inte fatta det. Hur ska jag kunna gå en rak väg, om jag vet att han inte finns där och stöttar mig? Kommer inte fixa det. Kommer vara hemma från skolan. Bara låta känslorna få komma. Det måste ut. Hoppas S har det bra där han är, och ser ner på oss. Och ser på när vi någon gång lyckas. Det gör ont i hela kroppen. Känns som om mitt hjärta bara ska brista. Vill vara där med honom. Det enda jag har kvar av honom, är låten han skrev till mig. Han skrev att han aldrig ville att humorn ska ta slut, att jag alltid skulle finnas i hans hjärta och att han aldrig ska glömma mig.

Felicia blinkade bort några tårar, och skrev tillbaka:

Han är lika nära som alltid. Bara att du inte ser honom, men jag lovar... Han finns inom oss. Han gör allt han kan för att stötta oss, och för dig blev låten ett minne. Minnen kan hjälpa dig att gå en rak väg. Jag lovar.

Men Felicia visste inte om det någonsin skulle gå att gå en rak väg. Hur skulle hon kunna det? Hon hade en svag känsla av att allting var helt meningslöst. Det var väl lika bra att ge upp, för en rak väg fanns inte. Det fanns en väg som går över tunna isen som kanske spricker, och det fanns en annan väg som var en bro. Men bron var trasig, och Felicia var tvungen att bygga på den. Frågan var bara, hur lång tid skulle det ta innan hon kunde kalla livet '' normalt '' igen? Emelie hade plötsligt skickat ett nytt mejl:

hur ska du göra?
Ja, hur skulle Felicia göra? Det var ingen lätt fråga att svara på. Men hon försökte, så gott hon kunde:

Hur jag ska göra? Jag vägrar att glömma S, det vore ett hemskt sätt att göra så... Vi förstör på så sätt hans minnen. Jag ska försöka minnas alla fina och underbara stunder, försöka acceptera det som hänt. Kram. ♥

Felicia öppnade en ny flik och satte på en låt. Det var en låt som S hade älskat, det hade varit en av hans favoritlåtar. Alone in this house again tonight, i got the TV on, the sound turned down in a bottle of wine. There's pictures of you and I on the walls around me, the way that it was and could have benn surrounds me. Felicia såg att ett nytt mejl kommit. Emelie hade skrivit:

Tänker ALDRIG glömma honom. Kommer sitta när jag är 76 och tänka på honom. Tänka att vi kommer ses... Ska förevigt komma ihåg honom, när han skrattade.. åhh, saknar honom så förbannat. Ska försöka, men det kommer inte vara så lätt. Kram. ♥

Det kändes rätt sjukt. Felicia satt och skrev med en tjej hon inte kände, och de snackade känslor. Men i och för sig hade Emelie känt S. Det var på något sätt en uppgift att hjälpa S vänner. Låten fortsatte; I'll never get over you walkin' away... I've never been the kind to ever let my feelings show, and i thought that bein' strong meant never losin self-control . But i'm just drunk enough to let go on my pain, to hell with my pride, let it wall like rain... Felicia suckade, och skrev tillbaka:

Bra! Du är en jävligt stark tjej, det tycker jag verkligen! Inte konstigt att du och S var vänner! ♥

Åh, vad Felicia önskade att hon också kunde vara så stark. Hon ville också vara en sådan som också orkade med allt, men det kanske inte skulle gå denna gång. Herregud, så hopplöst allting var utan S. Han hade varit allt, den enda hon kunde vara sig själv med. S hade varit den enda som någonsin förstått henne. Han hade förstått Felicia bättre än hon själv. Emelie hade plötsligt svarat.

Vi är starka tillsammans, right? Allt är tack vare dig och S, utan er.. Du är också stark, mycket stark. ♥ ♥

Felicia tittade på klockan. Den började mycket, och hon skrev snabbt:

Såklart, alltid starka tillsammans. Starkaste tjej ♥ Ska gå och lägga mig nu, hoppas du får en fin natt utan mardrömmar. God natt, Emelie

Emelie svarade nästan direkt, som om hon väntade på ett mejl:

'' Du och jag mot världen'' som S skrev. Vi ska fixa detta, jag vet det. Sov gott, ska försöka iallafall, Mejla mer imorgon om du har lust och så. Godnatt

Felicia stängde ner datorn och lade sig på sängen. Skulle natten bli sömnlös? Om den skulle bli det, så visste hon att den enda hon skulle tänka på var han. S, han som hade betytt mer än livet.

Good