Dafina och jag

Titel: Dafina och jag
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Handling:
Den fjortonåriga Josefine Sjögren flyttar med sin mamma och pappa till en helt ny stad. Josefine börjar i en ny skola och känner sig väldigt vilsen. Dock får hon se ett nytt perspektiv av hela världen när hon träffar Dafina Pettersson.

Intressant?

Japp O.o

Verkar bra. c:

Läser

Kapitel 1


Josefine småsprang genom en ny, främmande korridor. Hon insåg att hon inte skulle vara den enda som skulle bli sen, eftersom det var cirka fem stycken ifrån hennes nya klass som fortfarande stod still. Hon visste att de tillhörde hennes klass, för en av dem hade sagt:
- Det är faktiskt väldigt viktigt med skolarbete, och tänk om jag slår Camilla i åtta B på ett prov! Hon påstår att alla i våran klass är nollor! De i åtta A kan inte ens räkna ut tre gånger åtta...
Josefine ville inte börja i åtta A. Hon ville helst gå kvar i sin gamla skola, i åtta E. Men nej, hennes föräldrar sa att det inte gick. Det skulle ta för lång tid att skjutsa Josefine fram och tillbaka. Så utan att själv få ha någon åsikt, så flyttade hon. Och åh vad Josefine hatade det.

Klassrummet luktade parfym. Alla tjejernas parfymer blandades och skapade en doft som fick folk att flyga på moln. Men Josefine vägrade låta sig lockas av lukten. Hon satte sig i ett hörn längst bak i klassrummet, och tittade lite nervöst på sin nya klass. Några tittade på henne också. Vissa log vänligt, andra stirrade med iskalla blickar. Josefine försökte se självsäker ut, men istället gjorde hon en grimas. Men snart försvann grimasen, och ersattes av Josefines gapande mun. In i klassrummet trädde en ganska ung kvinna in och hon hade den konstigaste stilen Josefine någonsin sett. En spygröntröja och ett par slappa jeans, som dessutom var i en orange nyans. Kvinnans råttfärgade hår var uppsatt i en hög hästsvans, och hon snörpte på munnen. Hon sa kärvänligt:
- Hej, barn. Idag vill jag börja med att presentera våran nya elev, Josefine Sjöberg...
- Sjögren, mumlade Josefine.
Nu betraktade alla nykomlingen. Josefine kände sig som ett djur på zoo, och ville mest av allt därifrån. Det var någonting som inte kändes bra, hon kände sig obekväm. Kvinnan, som var lärarinna, fortsatte:
- Och jag hoppas att ni tar hand om Josefine. Jag vill inte veta av att ni varit stygga.
Lärarinnan lade till ett flickaktigt fnitter, och sade sedan:
- Josefine, mitt namn är Isadora. Är det något du vill säga?
Josefine skakade lite tafatt på huvudet, och Isadora fortsatte prata. Josefine antog att ingen lyssnade.

Bra, och så bra skrivit. c:
Fortsätt. c: ♥

ÅÅH, ÄNNU EN NOVELL♥
Bevakar helt klart
Jättebra skrivet♥

Kapitel 2

När Josefine kom hem på kvällen så var hon helt slut. Dagen hade varit jobbig och ytterst tråkig. Det hade varit svårt att hitta till de olika klassrummen och hon hade irrat omkring största delen av dagen. Dessutom hade hon ingen att prata med. Josefine sjönk ner på sin säng, och stirrade upp i taket. I vardagsrummet hördes hennes mamma och pappas prat, medans de packade upp saker ifrån flyttlådorna. Josefine fnös. De tänkte bara på sig själva! Att hon skulle sakna sina andra vänner tänkte de inte ett dugg på. Josefine saknade till och med sin förra klassföreståndare, Clas. Han var inte lika underlig som Isadora.

Morgonen därpå ville Josefine inte gå upp. Det fanns en klump i hennes mage. Varför skulle hon gå till skolan för? Det fanns ingen mening med det. Trots det så gick hon faktiskt upp, bytte om och gick utan frukost.

Skoldagen verkade bli lika händelselös som den förra. Josefine betraktade alla eleverna i smyg, men de gjorde inget speciellt. Hon funderade på allvar att sjukanmäla sig resten av skitdagen. Men så hände någonting på hennes sista lektion. Alla elever fick gå en extralektion i skolan varje onsdag och torsdag om de så önskade, och Josefine hade valt att gå extralektioner i bild. Det var inte så många som var i bildsalen. Josefine visade dock ett motvilligt intresse för bildsalen; väggarna var i olika färger, på golvet låg torkad färg och penslar och färgburkar låg lite överallt. Bildläraren, som var en mycket fetlagd man, välkomnade Josefine och sade muntert:
- Du skulle kunna ta staffliet som står bredvid Dafina och måla där.
Läraren pekade på en mycket kort tjej, som inte lade märke till att alla eleverna stirrade på henne. Några flinade, och när Josefine passerade en grupp med tjejer så väste en av dem:
- Lycka till.
Josefine svalde, och hoppades att Dafina inte var någon otrevlig typ. Hon ställde sig framför det staffli som stod bredvid Dafina, och sneglade på tjejen bredvid sig. Dafina hade mörkbrunt hår ner till vristerna i en lång fläta. Hon hade färg i hela ansiktet, och var klädd i en enkel beige klänning. Josefine misstänkte att det måste vara mycket kallt att gå i klänning på hösten, men påpekade det inte. Istället lyssnade hon på sin lärare som sade vänligt:
- Då välkomnar vi alltså Josefine och hm... Jag heter förresten Olle. I alla fall, idag så vill jag att ni målar något lite, hm... Höstigt.
Olle slog ut med armarna, och eleverna började måla.


Kapitel 3


Josefine hatade hösten, så varför skulle hon vilja måla en höstbild? Visst, vintern var värre, men ändå. Medans hon funderade ut vilken ursäkt hon skulle välja för att få slippa måla så sa en sammetslen röst:
- Hej, Josefine.
Dafina hade inte tagit någon notis om Josefine tidigare. Lite överrumplad sade Josefine:
- Hej.
Det blev tyst. En stel och lite obehaglig tystnad. Sedan, efter några minuter, frågade Dafina:
- Varför målar du inte?
- Inga idéer, grymtade Josefine.
- Hösten är ju underbar, någon idé måste du väl ändå ha?
- Nä.
Josefine kände sig en aning irriterad, men Dafina lät sig inte rubbas:
- Jag hatar sommaren mest, vet du varför?
- Nej? sa Josefine en aning trotsigt.
- Man blir bara röd och törstig. Den är helt enkelt olidlig. Dock är den bättre än våren. Då är det mest slask.
- Du är typ den enda som inte gillar sommaren.
- Kanske. Men alla elever gillar bara sommaren för sommarlovet, tror jag.
Josefine fnyste. Sommaren var bäst, och hösten var helt enkelt sämst. Dafina frågade sedan hövligt:
- Varför hatar du hösten?
- Det är kallt, vått och vidrigt! Dessutom måste man gå omkring med fula halsdukar!
Dafina log besynnerligt, och sade sedan mjukt:
- Då gissar jag att du föredrar vintern före hösten.
- Ja, sa Josefine.
- Varför?
- Tja, då fyller jag år. Det är julafton och man kan bygga snögubbar.
- Usch. Snögubbar har jag aldrig tyckt om, och julafton...! Alla elever gillar bara julafton för att de får presenter.
Josefine ryckte lätt på axlarna och sa sedan:
- Tyck vad du vill, men hösten är inte underbar.
- Bevisa det, sa Dafina.
- Bevisa att den är det då.
- Javisst, imorgon.
Josefine ångrade sig genast.

Ett vad, jag gillar det

JÄTTEBRA!♥
MEEEEER.