Bortglömd

Namn: Bortglömd.
Huvudroller: Emma, Diana, Kristin och Hannah.
Färdigskriven: Nej.
Handling: '' Bortglömd '' handlar om den lite osäkra Emma, den våghalsiga Diana, den missförstådda Kristin och om den obegåvade Hannah. Flickorna ska tillbringa några veckor på Dianas fasters land. De planerar alltifrån nattliga utflykter till promenader till glasskiosken. Dock blir inte allt som de planerat - mystiska personer smyger omkring i området och flickorna tappar förtroendet för varandra. Tre av dem ligger i dödsfara. En av dem måste på egen hand rädda sina vänner.

Låter det intressant?

LÅTER SKIT BRA SOM VANLIGT !! Kommer inte bara kommentera efter varje inlägg, men du vet att jag kommer läsa ! ;D ♥

Läser definitivt

Kapitel 1


Det var nästan tomt i bussen. Emma satte sig vid fönsterplatsen, och Hannah svor. Emma visste mycket väl att Hannah ville sitta vid fönsterplatsen, men hon brydde sig inte. Diana satte sig bredvid Emma och sa muntert:
- Det kommer bli så kul!
- Mm, sa Emma.
- Och vi kan bada varje dag!
- Mm.
- Och nattliga utflykter!
- Mm.
Diana verkade inte bry sig om att Emma var väldigt kort i tonen. Inte för att Emma inte ville ut till Dianas fasters land, det var bara det att hon skämdes. För det första så skulle de bada, och Emma såg inte klok ut i bikini, så hon hade en baddräkt. När de skulle gå på simning med klassen så hade hon alltid skolkat, vilket hade gjort att hon hade fått F i idrott. Men som om hon brydde sig. Dessutom så skulle de gå ut på natten, och Emma hade aldrig gjort något sånt. För det tredje så hade hon med sig ett gosedjur - ett sånt som man hade när man var liten. Emma sov väldigt sällan utan sina föräldrar, så hon hade bestämt sig för att ta med sig ett gosedjur. Det var en nalle, en brun, med snälla ögon. Emma tyckte att det var löjligt, hon skulle börja sjuan efter sommarlovet, men ändå ville hon sova med gosedjur. Hur töntig får man bli!?

Diana ville ta en bild. Hon sa:
- Så att vi kan ha den sen i vinter!
Emma avundades Dianas mobiltelefon. Hon hade en Iphone, medans Emma hade en gammal Nokia. På Dianas telefon så kunde man vända kameran inåt och ha hur många bilder som helst. Nästan. Diana ställde sig i mitten, Kristin på vänstra sidan om henne och Emma på högra sidan. Hannah kom fram på sidan. De log, men Emmas leende liknade mest en grimas. Diana tog kortet, och log. Hon sa glatt:
- Det här kommer bli den bästa sommaren någonsin!
- Jag hoppas det. Bor din faster fint? frågade Kristin.
Diana ryckte på axlarna, och sa:
- Det beror sig på vad man själv tycker. Det är en hemskt gammal stuga.
- Finns det spindlar där? frågade Hannah lite nervöst.
Diana såg osäker ut, men sa ändå:
- Nä.

Dianas faster mötte dem precis som bestämt - vid fiket. Emma tyckte att hennes faster var en kopia av Diana, fast större - hon hade gråa ögon, ljust tunt hår och långa ben. Smal var hon också. Emma tittade nervöst på sig själv. Hon var själv lite mullig - inte tjock - bara mullig. Dessutom var hon inte ens i närheten av så vacker som Diana var. Emma var kort och hade mörkblont hår som liknade ett fågelbo. Diana kramade om sin faster som sade:
- Hej, hjärtat mitt!
- Faster! utbrast Diana.
När de slutat omfamna varann, så skakade Emma hand med Dianas faster och sa artigt:
- Hej, Dianas faster.
- Goddag hjärtat mitt. Du kan kalla mig Ellen.
- Åh.
Kristin himlade med ögonen, och Diana väste:
- Vad!?
- Inget, sa Kristin oberört.
Hannah suckade, och Emma hade en svag känsla av att något skulle gå helt fel.

Stugan var väldigt liten, men fin. Köket stod nästan inklämt i ett hörn, och ett litet köksbord stod i mitten av rummet. Ute på verandan så fanns ett stort plastbord och en grill. Inne i vardagsrummet så fanns en liten kökssoffa, där tydligen Ellen sov. Det fanns även en bokhylla och en TV. Annars fanns det inte mycket. Jo, trappan förstås, som stod mittemot köket. Ellen hade låtit flickorna gå upp själv till vinden, och de blev genast imponerade. Fyra madrasser låg på rad, med två kuddar på varje madrass, och ett täcke var. En gulgrön lampa stod på golvet, och en garderob stod i ett hörn. Det fanns även en lite mindre Tv än den i vardagsrummet, och en stort spegel. Några trasmattor låg slängda på golvet, och Emma tyckte att det var väldigt fint. Även om trasmattorna var väldigt gamla och trots att det inte fanns några sängar så var det mysigt. Diana paxade självklart en madrass längst ut, och det slutade med att Emma och Kristin skulle få sova i mitten. Precis när de tänkt börja packa upp, så hördes Ellens röst ropa:
- Fika!

BRAAAH !!!

ÅH, JA ÄNNU EN NOVELL!! 8D
Jättebra skrivet som vanligt♥
Klart jag bevakar

Kapitel 2


Kristin vred och vände på sig. Klockan var halv fyra på morgonen, men ändå kunde hon inte somna om. Hon hade hört att vid fyratiden på morgonen så var det mest självmord som begicks. Tänk om det var någon som dog, just nu, i självmord? Kristin skakade av sig tanken, hon försökte i alla fall... Vad var det den här tiden kallades? Kristin kunde inte komma på det. Hon kände plötsligt något i ansiktet. Det kittlade henne, nästan obehagligt. Hon blåste bort det, och insåg att det var Emmas hår. Kristin började nästan skratta, men stoppade sig i sista sekunden. Ingen skulle få vakna och få höra Kristins skratt - det var ett hänsynslöst skratt, utan någon glädje i sig. Hon drog upp täcket till hakan, och kände sig plötsligt villig att börja gråta. Egentligen så grät hon oftare än vad folk trodde. Ja, nästan alltid, men i hemlighet. Det hela hade börjat för så längesen, och folk trodde att hon inte brydde sig. Men Kristin mindes det som om det hade varit igår - bläcket som spred ut sig över ett brev som hon skrivit. Hon hade sparat brevet. Jovisst, hon hade skickat brevet, som nästan inte gick att läsa. Men det skickades tillbaka, med en liten lapp i där det stod ett ord. Försvinn! Åh, ja, Kristin ville så gärna försvinna. Sluta existera, bara sluta andas. Varje andetag gjorde ont, det var som en kniv i ryggen. Plötsligt kom hon på vad timmen heter när folk oftast tar livet av sig. Vargtimmen...

Diana borstade omsorgsfullt sitt hår. Det glänste, och Kristin kunde inte låta bli att störa sig en aning på henne. Kristin tyckte att Diana på något sätt försökte skryta med hennes Barbiedock-utseende. Kristin fnös, och tänkte på sig själv. Medellängd, rött spretigt hår och höga kindben. Hon var ursprungligen same, men hade flyttat ner till Jönköping när hon var två år. NEJ! Jag flyttade inte! Det var mamma som flyttade och tog med mig. Hon hade varit utstött och hatad av alla. Sen hade tiden gått, och den söta Diana hade börjat vissa ett vänskapligt intresse. Sen dess hade det alltid varit dem. Nästan. Kristin kände ibland ett svagt hat mot Diana, utan någon egentlig anledning. Förmodligen avundsjuka, inget annat. Oväntat sa Hannah:
- Ska vi bada idag?
- Nej, orka, sa Diana och tittade på sig själv i spegeln.
- Schysta. Kom igen, Diana!
Diana skakade på huvudet, och satte upp sitt hår i en tofs, men ändrade sig igen och släppte ut håret. Kristin mumlade:
- Diktator...
- Ursäkta, sa du något? frågade Diana.
- Nej.
- Då så.
Emma tittade från Diana till Kristin och sa sedan uppmuntrande:
- Jag tror vi får väldigt god mat idag.
- Säkert, sa Kristin ironiskt.
- Vad? frågade Diana en aning förolämpat.
- Ja, säkert.
Diana verkade inte orka fortsätta tjafsa. Istället babblade hon på:
- Idag tänkte jag att vi kunde ta oss ner till ängen och ha en picknick.
- Vad roligt, sa Hannah glädjelöst.
Kristin anade att hon inte var den enda som inte hade någon lust med någon picknick.


Kapitel 3


Ängen var stor, och Hannah gäspade. Hon hade ingen lust att ha en picknick, ett dopp skulle varit bättre. Dessutom blåste det, och det tog en evighet innan de lyckades kunna sätta sig ner på filten. Emma frågade glatt:
- Vad blir det för mat du har packat med?
- Sluta tänk på mat, du växer ju runt midjan, sa Diana.
Hannah sneglade på Emma, som såg väldigt ledsen ut. Kristin sa hotfullt:
- Lägg ner, Emma växer inte alls runt midjan.
- Jag skämtade! sa Diana och fnissade.
- Skitkul! Jätte roligt!
Hannah hördes Kristins ironi. Det var helt meningslöst med en picknick när det blåste, så Hannah brydde sig inte ens om att ta något ifrån korgen. Istället lekte hon med sitt blonda hår, och pillade på sina sandaler. Hannah sneglade lite på Emma. Hon såg bra ut. Hannah visste inte riktigt varför, men Emma hade alltid varit den vackraste av flickornas lilla grupp. Diana hade för alla andra alltid varit den snyggaste för alla andra. Men i Hannahs ögon var Emma den vackraste, hon såg naturlig ut. Hon kletade inte på massvis med smink varje dag. Den naturliga Emma var den vackra Emma. Trots att Emma var lite mullig, så brydde sig inte Hannah om det. Hon var vacker ändå, det hade hon alltid varit och skulle alltid vara. Kristin var också söt, men inte ens i närheten av Emma. Hannah började genast skaka på huvudet. Vad satt hon och tänkte på egentligen? Att Diana och Kristin var fula medans Emma var vacker? Nej, hon var tvungen att lägga ner. Nu, direkt!

Diana packade surt ihop maten. Ingen annan hade ätit utom henne själv. Hannah såg att Kristin himlade med ögonen mot henne, och Hannah log. Kristin viskade:
- Det här var den sämsta idén hon har haft på länge.
Hannah nickade, och fnissade. Kristin däremot hade en dräpande blick på Diana. Ett ögonblick kunde Hannah skymta något annat i Kristins ögon. De var svarta, hotfulla och elaka. Men snart var Kristins blåa ögon tillbaka. Hannah pustade ut, och Kristin frågade muntert:
- Vad pustar du ut åt?
- Inget, sa Hannah och log stelt.
Diana tog upp picknickkorgen och sa irriterat:
- Då får vi väl gå hem då!
- Japp, sa Kristin.
- Sluta!
- Vad?
- Det vet du mycket väl!
Kristin såg inte ut att förstå något alls av det Diana sa. Emma stod mest i bakgrunden. Hannah tyckte plötsligt väldigt synd om Emma, så hon gick fram till henne och viskade:
- Du är jättefin.
- Tack, sa Emma och log glädjelöst.
Hannah var nog den enda som var glad när de gick därifrån.

På eftermiddagen så skrattade tjejerna bort förmiddagens händelser. De hade varit dumma allihop! Istället för att ha tråkigt, så låg de i Ellens trädgård och solade. Hannah låg på rygg på sin badhandduk, medans resten av tjejerna låg på mage. Emma läste en bok, Diana läste en tidning och Kristin låg helt stilla, det såg ut som om hon sov. Hannah tittade upp på den molnfria himlen, och stirrade sedan in i solen. Hon hade hört att man kunde bli blind om man tittade på solen, men om det var sant visste hon inte. Förmodligen var det sant. Ett tag så hade Diana fått för sig att om man hade mascara så skulle man aldrig kunna bli blind. '' Dumheter! '' hade Kristin sagt. Men det var längesen. Många dagar, många månader och ett helt år. Ett helt liv.

MEEER♥
Älskar verkligen ditt sätt att skriva♥

Och jag älskar dina kommentarer, ♥ ♥ ♥


Kapitel 4


Diana läste högt:
- Kavla ut degen och... NEJ, MED EN KAVEL, EN KAVEL!
Hannah stod med händerna och '' kavlade '' degen, och Diana blängde på henne. Emma skrattade, och Kristin hade en obehagligt svart blick. Diana ville helst att Kristin skulle sluta med sina läskiga mörka blickar, men Diana vågade inte säga till. Hon vågade allt, men hon vågade inte säga till Kristin att titta sådär. Diana hade gjort det, på sätt och vis, men det slutade oftast med tjafs. Emma hade slutat skratta, och hade satt sig ner på en stol. Diana sa irriterat:
- Hjälp till istället!
- Med vad? frågade Emma en aning förvånat.
- Typ, kavla!
- Men det gör ju jag, sa Hannah glatt.
- Fast du är ju helt värdelös på det.
Hannah slutade le, och Emma tittade på Diana med vädjande ögon, men Diana fortsatte:
- Inte för att du är bra på något, men...
- Var tyst för en gångs skull i ditt liv, muttrade Kristin ilsket.
Diana blängde på Kristin, öppnade munnen, men Kristin hann före:
- Håll bara käften!
Diana sa inte någonting. Ingen annan heller.

Vid middagen så frågade Ellen om det hade hänt något när flickorna skulle göra pizza. '' Nej '' blev allas svar, bara det att de inte orkade. Diana tyckte inte om att ljuga, men hon fick ändå en kick av det. Hon satt och åt pizza, och ljög! Otroligt. Hon sneglade på Hannah, som fortfarande såg ganska ledsen ut. Emma såg ganska obesvärad ut, och glufsade i sig pizza. Diana fnös tyst. Emma var riktigt ful, men det hade hon självklart aldrig sagt. Kristin var helt okej, och Hannah också. Men hon själv, Diana, var den vackraste. Smal, ljusblond och allmänt perfekt. Visst, hon var självgod, men det var sant. I alla fall för henne. Förut gillade hon Kristin väldigt mycket, och en gång hade de till och med pussats. Men det var för längesen, ungefär fem år sedan. De var små, och Diana äcklades av tanken. Kristin var ursprungligen same, men hon pratade aldrig om det. Diana hade flera gånger frågat om varför Kristin och hennes mamma flyttat, men hon fick samma svar. Skit i det du. Diana hatade att aldrig få reda på folks hemligheter. Men hur som helst, så låtsades hon inte om det. Emma hade Diana aldrig riktigt tålt, trots de så umgicks de. Emma var snäll, men bland de fulaste människorna på jorden. Kanske var det anledningen till att Diana inte riktigt tyckte om henne.

Diana sneglade på Kristin. Hon hade ett vitt nattlinne och stirrade ut i ingenting. Diana ville hemskt gärna vilja veta vad hon tänkte på, men ville inte fråga. Emma halvsov och Hannah lekte med mobilen. Diana hade precis tvättat bort sitt smink, och tog ett djupt andetag. Sedan sa hon tydligt:
- Jag vet att det inte riktigt blev bra idag, men ändå.
- Men ändå? sa Kristin spydigt.
- Vi kan få det bättre imorgon.
- Diktator. Din jävla diktator.
Diana hade fått en spark i ansiktet. Det kändes så i alla fall. Hon sa med darrande röst, på grund av ilska och ledsamhet:
- Kalla mig v-vad du vill med jävla diktator... Där g-går min g-gräns!
- Shut up, sa Kristin.
Hannah gav ingen som helst reaktion. Hon gjorde precis som Emma, försökte sova. Kristin blängde på Diana, och hon kunde återigen se det svarta i Kristins ögon, som en gång alltid lyste blåa.




Hon kunde höra en dörr smällas igen, och en gråtande mamma. Flickan begravde sitt ansikte i de kalla händerna, och började i tystnad gråta. Varför existerade hon, flickan borde inte finnas. Hon var det största misstaget som fanns. Det visste hon, för det hade hennes far sagt. '' Det var fan inte meningen att du skulle födas, men nu är du här. Problembarn! '' hade han sagt. Orden ekade i hennes huvud, och hon hatade sitt förflutna. Flickan hatade även nutiden, och förmodligen sin framtid också.






( Jag kan nu avslöja, att en av våra huvudroller kommer dö. Vem tror du kommer att dö? )

Gaaah ! Så bra !