☰

Välkommen till eEn gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Lägg upp en text och få kritik!

Forum > Kreativitet > Lägg upp en text och få kritik!

1 2 3 4
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Borttagen

Avatar

+2


Tjäna!
Jag skriver ganska mycket och vet att många andra här också gör det. Här tänkte jag att man skulle få lägga upp en text här och sedan be någon läsa igenom och lägga upp kritik. Detta skulle vara mycket nödvändigt då jag skrivit ganska mycket oavslutat som jag undrar om det är värt att fortsätta med. Hur som helt kan väl jag börja?

Prolog
Detta skulle gå snabbt. Han skulle omringa prinsessan med tre arméer och sedan röja henne ur vägen…
-Redo, skrek han och tittade runt på sina Gabitrixorer. De fruktade inget och han hade tydligt sagt åt de att inte backa vad än prinsessan gjorde mot dem. Då hörde han springande steg. Det var tydligt att Gabitrixorerna också uppfattat det för de började sakta vässa sina klingor och yxor medan de spanade ut i mörkret efter sitt offer. Han skymtade något vitt bland träden. Nu såg han hur den ena arméen sakta började röra sig framåt. Nu såg han prinsessan tydligt bland träden, hon trodde tydligen att hon var trygg ty hon hade satt sig ner och vila. Detta gick lättare än han trott. Nu hade de andra två trupper också satt sig i rörelse.
-Nu, ropade han och på hans signal började alla tre arméerna rusa framåt. Prinsessan hade insett vad som var på väg att hända. Hon hade rest sig upp och suttit av i rasande tempo. Men nu såg hon också honom. Han sprang nu också mot henne och man såg hur skräcken spred sig i hennes ansikte.
Hon visste att hon skulle dö.
Gabitrixorerna hade bildat en ring runt henne och hon hade sjunkit ned på knä. Han stegade fram och tittade föraktfullt på henne.
-Du kommer aldrig lyckas Orixto, sa hon trotsigt.
-Det tror visst du, sa Orixto hånfullt. Dö!
Han höjde sitt svärd och i nästa sekund skar ett hemskt skrik genom natten, men det var inte skriket från en kvinna utan från en man.

Hoppas tråden kommer till användning

EDIT: Ge mig kritik för min text också

5 okt, 2013 11:57
Solkatten
Elev

Avatar


Jag vet inte men om jag skulle använda - istället för " (vilket jag använder när jag skriver) så skulle jag göra ett mellanrum mellan - och ordet. Alltså så att det blev - Nu istället för -Nu.

Sedan när man skriker/ropar så använder man uttropstecken.
- Redo! skrek han och tittade runt på sina Gabitrixorer.

Sedan känns det som att det mer ska vara , på vissa ställen än . men jag är osäker så på det kan jag inte riktigt säga något om. Sedan i böcker så skriver man alltid "sade" istället för "sa" då det andra är bara ett talespråk om du fattar vad jag menar.

Hoppas det var till någon hjälp! Det var en jättebra prolog. ^^ Den fick mitt intresse.
"If you expect disappointment, then you can never really be disappointed."

5 okt, 2013 12:26
Borttagen

Avatar


Tack! ♥ du kanske vill ha kap 1 eller?

5 okt, 2013 13:03
Solkatten
Elev

Avatar


Gärna.
"If you expect disappointment, then you can never really be disappointed."

5 okt, 2013 13:10
Borttagen

Avatar


Skrivet av Solkatten:
Gärna.

Jag låter några andra lägga upp texter, så efter två texter till så lägger jag upp kap 1!

5 okt, 2013 13:15
Solkatten
Elev

Avatar


Skrivet av Borttagen:
Skrivet av Solkatten:
Gärna.

Jag låter några andra lägga upp texter, så efter två texter till så lägger jag upp kap 1!

Eller så skickar du det via uggla?
"If you expect disappointment, then you can never really be disappointed."

5 okt, 2013 13:24
Borttagen

Avatar


Skrivet av Solkatten:
Skrivet av Borttagen:
Skrivet av Solkatten:
Gärna.

Jag låter några andra lägga upp texter, så efter två texter till så lägger jag upp kap 1!

Eller så skickar du det via uggla?


Mm... Du får det imon

5 okt, 2013 13:27
Hapo
Elev

Avatar


Jag gillar den här tråden skarpt, kommer hänga här mycket
Här kommer en liten text jag har gjort, om det är någon som orkar läsa...


Spoiler:
Tryck här för att visa!Det var mörkt i klassrummet, men jag såg klart och tydligt vad som hände snett bakom mig. Jag visste inte om jag ville se det, eller inte. Såklart att jag inte ville se det, men det var nog bra att jag visste det.

En mans berättarröst förklarade hur ett kärnkraftverk fungerade. Just nu kunde jag faktiskt efterlikna mig med ett kärnkraftverk. Jag kunde haverera när som helst. Snart skulle den farliga radioaktiva strålningen läcka ut i form av tårar på min kind.
Men jag kunde inte börja gråta på vår SO-lektion. Ingen skulle förstå varför. Ingen skulle förstå att jag grät för att jag var avundsjuk och arg på mig själv. Fast egentligen var jag inte svartsjuk på vad som hände just nu. Jag hatade ju massage.

Vi hade idrott i en idrottssal som låg en 500 meter från skolan så efter samhällskunskapen som nästan fått mig att gråta gick jag till mitt skåp för att hämta min väska och matteboken. Vi hade läxa till dagen därpå, och idrotten var vår sista lektion innan vi slutade. Alla trängdes vid de mörkblå skåpen, så när jag äntligen fått chansen att låsa upp mitt hade de flesta hunnit ut på skolgården.

När jag fått ihop alla mina saker gick jag ut på skolgården där några killar i årskursen över mig kastade äpplen på varandra och skrattade sina hesa målbrotts skratt. Jag ville också skratta, men jag hade ingen att skratta med.

Jag var inte mobbad, eller ensam. Bara idag. Idag av alla dagar jag kunnat vara ensam. Jenna, min ända vän i min klass var sjuk, och jag var ensam. Så jag gick förbi grabbarna och ut på vägen.
Resten av klassen gick i samlad klunga precis så nära att jag kunde se dem trots den ganska kurviga vägen, men så pass långt bort att jag bara hörde vad de sa om de skrek.
”Hur går det med Vendela då?”, ropar en av de som skulle kunna vara avundsjuka.
”Hur går det själv då?”
Jag kände hur tårarna bubblade upp och hotade med att göra mina ögon röda och rinna ner för mina kinder, som blivit kalla av den kyliga höstvind som svepte förbi och fick de gula löven att fladdra ner från sina träd.

Ett äldre par kom från motsatt håll på sina rostiga cyklar. Jag förstod precis hur det såg ut. Jag var den där som ingen ville vara med. Jag var den där annorlunda tjejen som resten av klassen inte kunde acceptera. Tyckte de synd om mig? Skulle de prata om ”den där stackars ensamma flickan” när de kom hem och satt sig för att ta en värmande kopp kaffe? Skulle de stanna och fråga mig varför jag inte gick med de andra?
Men de cyklade förbi, fast de tittade på mig, och gubben vände sig och kollade bak på resten av min klass. Cykeln började vingla, och han rätade upp sig så snabbt en sjuttiofemårig man kan, och sneglade inte bakåt något mer.
Jag fick lust att lägga mig i ett dike och ligga där tills någon såg att jag låg där. Sen skulle jag ligga kvar där till tjugo minuter innan den sista bussen går hem. Då skulle jag hoppa på den, med den friska gräsdoften kvar på kläderna, och kanske en liten kvist i håret.

Vanligtvis var jag en glad och hyfsat optimistisk människa. Men vanligtvis såg jag inte heller det jag sett under kärnkraft-filmen. Så mitt humör var förståeligt. Bara inte för alla andra, som inte visste hur jag reagerat på det jag sett och att det nu rann salta tårar ner från mina gråblåa ögon.
Idrottshallen blev större och större, jag kom närmare och närmare.

När jag var ombytt och klar visade det sig att vår idrottslärare blivit sjuk, och vi skulle gå en promenad på 2 km och sedan komma tillbaka. ”Och alla ska gå tillsammans.”, sa vår vikarie. Jag stönade.
”Jag känner mig bara… bajsig.”, sa jag till Ebba.
”Jag med!”
Bajsig eller kort och gott bajs, var ett uttryck vi använt ofta under våra lyckliga dagar som bästa vänner, tillsammans med Bella. Men det var ett avslutat kapitel, och nu pratar vi bara med varandra då och då. End of story.
Min mamma klagade alltid på hur äckligt det lät när jag sa bajs, om jag tappade något eller gjorde fel, men jag tycker det är bättre än fan och helvete.

Jag var tyst under promenaden, men om någon pratade med mig försökte jag vara som jag brukade så bra jag kunde. Men det var svårt, det kändes nästan som om jag blivit förintad till typ en zombie. Och jag måste varit väldigt lik en zombie, eftersom Bella frågade hur det var. Som att hon egentligen brydde sig. Det var nog bara en sådan där standard fras man frågar vem som helst som går som en zombie, Alien, whatever. ”Jag mår bra. Jag är bara trött.” Som bevis på att jag haft rätt sa hon okej och gick några steg fram till Ebba.
Ja, de var fortfarande bästa vänner. Det hade de varit innan jag blev en i gänget, och det är nog därför jag aldrig riktigt blev en av dem. Jag ville ju tro det, men innerst inne visste jag nog att det aldrig skulle hända.
Nu låter det som att det är jättesynd om mig, men det stämmer inte. Jag tar bara upp allt det här för att jag är ledsen och besviken, och jag vill att någon ska tycka synd om mig. Och på sätt och vis är det ju det.
Medan vi gick vår promenadrunda tänkte jag på hur det sett ut förra året. Då hade Eric varit kär i mig, men jag hade inte varit intresserad. Nu hade han väl gett upp, och det var väl därför han satt och masserade Vendela på våra SO-lektioner. Men varför skulle jag få intresse för honom nu, när han gick och höll Vendela om midjan, och fick mig att vilja gråta? Jag hade haft min chans i ett år, men då var jag inte intresserad, men nu, när han kommit över mig, då minsann skulle jag gå och bli kär.

Jag satte mig på bänken vid busshållplatsen. Det var en timme kvar tills bussen skulle komma, så jag tog fram min bok. När jag upptäckte att jag läst samma mening fyra gånger, utan att egentligen läsa vad det stod kollade jag upp, på den mulna himlen. Molnen var gråa, men jag skulle nog klara mig undan regnet. Tur, för jag hade inget paraply med mig.

När jag satt där på bänken vid den annars så ödsliga busshållplatsen trängde fler tårar upp från sina hålor. Det gjorde ingenting att jag grät nu, ingen var här, och ingen skulle ställa sig här förrän om en halvtimme, och förhoppningsvis hade tårarna tagit slut vid det laget.
Jag kände att det inte var någon idé att gråta mer. Det hjälpte ju inte mot någonting.
Men bara en stund senare snyftade jag igen. Jag orkade ju inte hålla emot.
Men något fick mig att sluta och torka tårarna från mina våta kinder. Eric kom gående och satte sig bredvid mig på bänken. ”Vad har hänt?”, sa han med en röst len som sammet.
”Det är bara boken. Den är så sorglig.”, ljög jag.
”Du har ju inte läst på en kvart.”
”Hur vet du det?”
”Jag har kollat på dig ett tag nu…”
”Umm… varför då?”, sa jag, helt paff.
”Vet du varför jag höll Vendelas hand och allt det där?”
”För att du gillar henne antagligen?”
”Nej. Jag ville göra dig avundsjuk.”
”Mig? Va, varför?”
”För att det är dig jag är kär i, inte Vendela.”
Jag blundade och skakade på huvudet. Det kunde bara inte vara sant. Eric var inte kär i mig. När jag öppnade ögonen igen var han borta.
Bussen kom och jag klev på. Det var inte svårt att hitta ett tomt säte, så jag tog första bästa lediga plats. Jag tittade ut genom fönstret, och några regndroppar landade på glaset.
Eric hade aldrig kommit fram. Troligen var han hos Vendela eller så var hon hos honom. Jag hade alldeles för bra fantasi.

5 okt, 2013 13:58

Detta inlägg ändrades senast 2013-10- 6 kl. 11:10
Antal ändringar: 2

Borttagen

Avatar


Hapo Åh, tack ♥
Ska läsa din text så fort jag får tid! Läst min?

5 okt, 2013 14:51
kanelpumpa
Elev

Avatar


Smart tråd!
*Bevakar*
https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F68.media.tumblr.com%2F4d2a1c81c0d1f111a8acc1c44a28cb7e%2Ftumblr_no7vosL7bg1s9ayodo2_250.gif

5 okt, 2013 14:53
1 2 3 4

Bevaka tråden

Forum > Kreativitet > Lägg upp en text och få kritik!

Du får inte svara på den här tråden.