Dödens slott

ok hej jag hittade en liten berättelse som jag skrev för lääääänge sedan, men jag tänkte bara sätta in den här om någon hade lust att läsa den och ge kritik!

here it is:


Dödens slott (del 1)

Jag går långsamt på vägen upp till mitt hus. Snart är jag framme. Jag går och går. Till slut när jag kommer fram öppnar jag brevlådan, tar ut posten och ringer på dörrklockan. Efter några sekunder kommer mamma rusande ner för trappan. ”Åh, hej vännen! Jag ska precis gå och hämta Mimmi”, flåsar mamma andfått. ”Så du kan vara hemma själv eller gå någonstans kanske? Eller följa med och hämta Mimmi”, fortsätter hon. ”Jag går helst ut en stund”, säger jag. ”Okej, nu måste jag kila”, säger mamma och rusar ut genom dörren. (Om ni vill veta är Mimmmi min lillasyster.) Jag hänger av mig ryggsäcken, tar nyckeln och går ut. Jag låser efter mig och går ut på gatan. ”Vart ska jag gå”, mumlar jag för mig själv. Nu vet jag, tänker jag och börjar gå. En kvart senare står jag framför ett lite dystert slott. Jag börjar gå mot porten. När jag kommer fram knackar jag på den enorma porten. Men ingen öppnar. Jag knackar en gång till. Ingen öppnar. Nu knackar jag en gång till men hårdare. Men fortfarande öppnar ingen. Jag funderar på om det är låst. Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag tar tag i handtaget och drar det hårdaste jag kan. Dörren öppnas på glänt. Jag kliver in. Men då, helt plötsligt, flyger dörren igen bakom mig. Jag vänder mig om och försöker öppna. Men det går inte. Det måste finnas en bakväg, tänker jag för mig själv. ”Hallå! Är det någon här”, ropar jag. Ingen svarar. Det är mörkt och jag börjar frysa. Jag går upp för en trappa. Trappan knarrar mer och mer för varje steg. Det är så mörkt att jag inte ser att det saknas ett trappsteg. Så jag kliver rätt ner i hålet där ett trappsteg skulle suttit. Trappstegen var stora. Så stora att hela jag hade fått plats. Så, jag faller ju såklart. Ner, ner till marken. Det var säkert 5-10 meter ner till marken. Så det skulle nog inte vara som att landa på en fluffig madrass precis, tänker jag när jag faller. Men, helt plötsligt slutar jag falla. Jag känner hur någonting greppar tag i munkjackans luva. Jag vet inte vem eller vad det var som grep tag i mig alldeles nyss. Men en sak vet jag. Det eller den som tagit tag i mig, vill mig inte gott precis...



ok, jag vet att den är som den är, men kommentera gärna vad ni tyckte! =)
kram! ♥

Jättebra!
Tänk bara på att skriva så här:

”Åh, hej vännen! Jag ska precis gå och hämta Mimmi”, flåsar mamma andfått. ”Så du kan vara hemma själv eller gå någonstans kanske? Eller följa med och hämta Mimmi”, fortsätter hon.
”Jag går helst ut en stund”, säger jag.
”Okej, nu måste jag kila”, säger mamma och rusar ut genom dörren.

Istället för:

”Åh, hej vännen! Jag ska precis gå och hämta Mimmi”, flåsar mamma andfått. ”Så du kan vara hemma själv eller gå någonstans kanske? Eller följa med och hämta Mimmi”, fortsätter hon. ”Jag går helst ut en stund”, säger jag. ”Okej, nu måste jag kila”, säger mamma och rusar ut genom dörren.

Det blir enklare att läsa så!!

I övrigt... AWESOME!

Jag bevakar med ett stort B!

tack så mkt!

ja, jag vet!
men jag skrev det här för jättelänge sedan (alltså, jag kunde inte så mycket då haha) och hade inte tid att justera texten när jag skulle lägga ut det!

men om jag lägger ut del 2 någon gång ska jag ta tid på mig att justera texten lite!

taack!!! ♥

Varsågod^

Suuuuupeeeer!