~Livet och mörkret, sedan döden~

Halloj! CX
Har nu börjat på en ny novell!
Den kommer inte vara jättelång, men den är inte färdigskriven än.
Jag har inte tid att skriva så jätteofta, så ni vet i förväg.
Men kommer försöka att skriva så mycket jag kan cX

Vill ni ha ett smakprov? CX
JA DET VILL NI, SÄGER VI XD

Hääär kommer det......


Nu ska jag berätta en historia för dig. Denna historia handlar om en 16- årig tjej på Jorden. Om hennes kamp eviga kamp för överlevnad. Nej, detta är inte en berättelse om en blodig strid. Flickan väljer själv vad hon vill.
Hon visste. Men sedan förändrades allt.
Varsågoda.

För ett år sedan. Då var jag lycklig. Ja, då kände jag mig verkligen som den lyckligaste människan på Jorden. Jag cyklade bara omkring där på vägarna på min gamla rödrostiga cykel och nynnade glatt för mig själv.
Jag hade nyss börjat på den där gymnasieskolan, men hade redan stora planer för framtiden.
Jag hade massor av vänner, och inte bara det. Ingen kunde väll någonsin tro att jag, den där smått konstiga tjejen i klassen, skulle bli flickvän till den där killen som alla tyckte så mycket om. Men en dag bara stod han där vid min sida. Och det gjorde han. Länge.
Sedan hände det. Mamma dog, bara en dag efter min födelsedag. I en bilolycka. Bussen körde ur diket, en omkom och tre blev allvarligt skadade. Att sitta bakom den där tv: apparaten och inte veta om ens mamma levde eller ej, var ingen skön känsla. Fruktansvärd faktiskt. Men sedan visste vi. Det var mamma som hade dött av tragiska skäl. Jag vet inte hur många tårar som rann ner för mina kinder. Och det slutade inte rinna. Nej, mamma. Hon hade varit min förebild, jag hade älskat henne så mycket.
I några veckor så var livet bara som ett stort grått moln i våran familj. Vi pratade knappt med varandra. Jag tvingade mig själv att plugga, men det gick inte. Det gick inte.
Sedan försvann det gråa, och blev istället till mörker.
Min syster blev sjuk. Hon låg bara i sin säng och så småningom började håret på hennes huvud lossna.
Jag kunde inte gråta. Hade inga tårar kvar. Men jag försökte hjälpa min syster, men vad ska jag göra?
Cancer kan inte jag bota.

Min syster var 10 år gammal då hon dog. Den 29 mars klockan niominuter över tolv. Jag kunde inte göra annat.
Än att se på.


Såå.
Vad tycks? CX

Amaanda
cikki
lumos1
Någon av er som vill läsa? C8

Jättebra Juliett!

Tack C8

*bevakar*

Nejmen fy vad hemsk! ♥ *snyftar*

SKRIV MER♥♥♥♥

#OHMYFREAKINGGOD

*Gnuggar mig i ögonen för att dubbelchecka att det här inte är en dröm*

I don't think it is :O AHHH Jag är så himla glad nu! Författaren har börjat skriva en ny novell! ^^

Men, jag har faktiskt inte läst ännu. Min familj skriker på mig för vi är sena till en kräftskiva. SÅ JAG FÅR INTE LÄSA! INTE ÄN! NOOO!
*Skriver ner det här i all hast x)*

Kram, ska läsa så fort som jag kan. Kan inte vänta! Omg

Tack Molly Evans och Amaanda♥
Och hoppas att du läser snart Amaanda (x
Nejmen.
Ska försöka skriva lite mer nu C:

AWESOME!!!!

Läser genom illlsyrrans användare. (cikki)
OCH AWSOME SOM VANLIGT JULIA ASSÅ OMG MEN GUD VAD HEMSKT
tar en av syrrans tummar. XD

ALLTSÅÅÅÅ AAAAAAH *FANGIRLAR*

*Trying to calm down*

Okej, okej *andas*
Du skriver hur bra som helst. Det är så vackert! Trots att det du skriver är hemskt och sorgligt och mörkt. Åååhh. Jag orkar inte. Det är för bra. FÖR bra. För att helt enkelt vara sant.

Jag beodrar ALLA att följa den här novellen. Juliet är f*n bäst (ursäkta ordvalet där)
Du skriver som en ängel. Nej förresten du skriver...

MYCKET MYCKET BÄTTRE

Kram till dig!

SÅ. ÄNTLIGEN. Nu kommer lite mer, tyvärr blev jag inte jättenöjd själv. Men hoppas ni blir det. cX



Livet

Vinden tog tag i mitt mörka hår när jag susade ner för den lilla backen ner till stranden. Jag bromsade så tvärt att sanden yrde åt alla håll. Där stod han och väntade på mig. Eric, med det vackra leendet och de fina, blå ögonen.
”Hej!”, sa jag glatt och klev av den gamla rostbruna cykeln.
”Tja!”
Jag lutade cykeln mot en stor ek och låste den snabbt.
Sedan sprang jag fram till honom och han omfamnar mig. Han gav mig en snabb puss på kinden och sedan tog jag hans hand och vi började gå mot den rutiga filten där mina föräldrar och lillasyster satt. De log och vinkade.
Solen sken och det syntes inte ett ända moln på himlen.
En jättebra dag för att vara på stranden.
Vi kom fram till dom och mamma sa genast åt oss att slå oss ner.
”Jag vill bada, mamma!”, sa Lilja och de bruna lockarna hoppade.
”Gör det du.”, log mamma.
Hon tog tag i den prickiga badringen och sprang sedan ut i de blåa vågorna.
”Simma inte för långt ut bara!”, varnade mamma.
”Nejdå!”
Hennes bruna hår fladdrade i den lätta vinden.
Lilja sprang rätt ur i det klara vattnet och hoppade i.
”Det är jättevarmt!”, sa hon när hon kommit upp. ”Jättevarmt!”
Jag försäkrade genast att jag inte tänkte bada, det var för kallt. Jag hade alltid varit badkrukan i familjen. Nej, inget bad för min del.
Men Lilja simmade omkring där i vattnet och verkade leka någonting.
Eric tog min hand och jag lutar huvudet mot hans axel och tittade ut i vattnet.

När Lilja äntligen kommit upp ur vattnet var hennes händer skrynkliga och hon såg faktiskt ganska trött ut.
”Jag är hungrig.”, sa hon kort och satte sig på filten bredvid oss.
Jag räckte henne en baguette med smör och skinka på och hon tog tacksamt emot den.
”Det är nog dags att åka hem snart.”, sa mamma.
”Nej, bada mer!”
”Men, gumman. Vi kan bada i morgon också.”
Då nickade Rebecca.
”Ja, bada i morgon.”
Hon åt sakta upp sin macka medans vi andra började packa ner alla saker i korgen.
”Kom.”, ropade jag till de andra och började gå mot trädet där jag hade ställt min cykel.
Sanden knastrade under mina fötter. Jag log stort.
Mamma, pappa och Lilja började gå upp för den lilla backen. Jag och Eric stod kvar vid trädet med de gröna grenarna som glimmande vackert i solen.
”Vill du hänga med mig hem en stund?”, frågade han.
”Nej, tyvärr. Det går inte. Vi ska få besök av några gamla vänner.”
Han nickade, lite besviket.
”Okej, men vi ses väll i morgon?”
”Ja.”
Jag gav honom en sista, varm kram innan jag satte mig på min gamla cykel och började cykla upp för den lilla backen.
När jag nästan var på toppen av backen vände jag mig om.
”Hejdå!”
Och han gav mig ett sista, vackert leende.