Puella Lupus

Namn: Puella Lupus
Rating: Vet inte riktigt än. Det kommer att bli lite blod, men inte jättemycket. Kan också vara milda svordomar.
Antal kapitel: Än så länge 1
Färdigskriven: Nej
Handlingen lite kort: Puella är en vanlig ovanlig tjej som går i åttan på en helt vanlig skola någon stans i Sverige. En natt när hon går hem från en fest ser hon fem stora hundar, tror hon. De förändrar hennes liv för alltid. Bokstavligt.


Jag sprang genom skogen. Jag tittade bakom mig igen. Ingen syntes till nu. Men jag kunde höra dem. Jag visste att de var nära. Alldeles bakom mig, dolda av träden som stod så tätt. Jag började bli trött. Mjölksyran bultade i mina ben och jag var så andfådd att jag nästan inte kunde andas.
Men jag tvingade mig själv att fortsätta springa. Det var min enda chans att överleva. Att pressa mig själv till sista droppen energi rann ur mig. Jag skulle kämpa tills jag dog av utmattning.
Jag tittade bakom mig igen. Jag kunde se deras gula ögon glimma i mörkret nu. De var närmare. De skulle ta mig. Det fanns ingen återvändo.
"Tänk inte så där!!" sa jag tyst till mig själv i tankarna. "Då kommer du aldrig att klara det!!
Där!! Nu äntligen kunde jag se de lysande fönstren från mitt hus. Jag sprang ännu fortare, driven av energin som synen hade gett mig. Jag tittade återigen bakom mig, men under det korta ovaksamma ögonblicket snubblade jag på en rot och föll med en duns till marken. Smärtan när de kastade sig över mig var outhärdlig. Varulvarna. Antingen skulle de döda mig nu, eller så skulle jag bli en av dem. Just nu var jag inte säker på vad som var bäst.
Ett par illgula ögon var det sista jag såg innan allt blev svart.


Låter det bra? Hoppas det. Isåfall skriver jag mer!!

Superbra!!!!!!!

Super! Bevakar...

wow! super!

Jahap, rodde aldrig atg någon ens skulle hitta hit, men eftersom några visst har gjort det så fortsätter jag väl

Sakta slog jag upp ögonen. Det var kallt och jag kände att något stack mig i ryggen. Var var jag någonstans? Inte hemma i alla fall. Jag försökte sätta mig upp men en ilande smärta som kom som en stöt från svanskotan ända upp i huvudet hindrade mig. Vad var det som hade hänt? Någonting var fel, det visste jag. Hela kroppen ömmade, jag kunde knappt se något med vänstra ögat och jag kände mig svag och trött.
Dessutom var jag uppenbarligen inte hemma. Jag kunde se att jag var i en skog, men mycket mer än så tillät inte mina igensvullna ögon.
Jag gjorde ett nytt försök att sätta mig upp. Den här gången gick det lite bättre. Jag lyckades palla upp mig själv mot ett träd och såg mig omkring i den suddiga världen. Jag var ganska nära ett par hus, men inte tillräckligt nära för att jag trodde att jag skulle kunna ta mig dit på egen hand.
Jag undrade hur länge jag hade legat där. Jag var genomfrusen fast det var i maj, så det måste ha varit ett bra tag. Men då måste väl någon ha börja undra var jag var. Jag tänkte illbaka. Det senaste jag mindes var att jag gick hem från festen. Vart var det nu igen? Jo just det!! Hemma hos Minna. Det hade varit helt hemskt, men en massa fulla killar och så (tydligen hade de kommit oinbjudna), så jag gick ganska tidigt, vid niotiden eller så. Jag hade tagit en genväg hem, genom skogen. Och så hade jag märkt att någon följde efter mig. Just det!! Jag hade börjat springa, och sedan hade fyra stora hunddjur hoppat över mig. Varulvar!!
"Nej, vad dum jag är["/i] tänkte jag. [i]"Varulvar finns inte på riktigt. Det måste ha varit hundar eller vargar eller något!"
Men i den här lilla staden fanns det inga vargar. Och någonstans anade jag att det inte var hundar. Förra terminen hade jag praoat på ett hunddagis. De hade flera stora hundar, men ingen kunde mäta sig med den storleken och den styrkan som de här hade visat när de anföll mig.
Jag försökte resa mig upp, men det var stört omöjligt!! Jag var tvungen att ta mig därifrån snabbt. Hungern rev i min mage och jag var törstig. Dessutom visste jag att jag troligtvis hade förlorat en hel del blod, så det var nog ingen vidare bra plan att sitta här och uggla.
Någon måste ha märkt att jag var borta. Mina föräldrar höll säkert på att dö av oror därhemma. Någon måste säkert leta efter mig, och den här vägen tog jag ganska ofta. Det kanske fanns några i närheten som kunde ta mig hem? Om jag bara ropade tillräckligt högt kanske någon hittade mig!
"Hallå?" prövade jag. Men det kom bara en svag viskning.
"Hallå?" Prövade jag igen. Den här gången var min röst i alla fall i vanlig samtalston.
"Hjälp mig!" ropade jag. Jag fortsatte ropa med min tunna svaga röst i säkert en timme, men ingen kom, och snart kunde jag inte göra något längre. Min hals värkte och min röst blev bara hesare och hesare. Varför kom ingen? Jag började nästan ge upp hoppet.

Super!

Hehe, tack. Visste inte att någon skulle kolla så snabbt...

Bästa du ! Du äger ju ♥

Tack!!♥

Du skriver jättebra!