En "medeltida" dagbok

Hej alla mugglisar jag skriver en liten bok. Den handlar om Elena som en dag har ett helt vanligt "medeltida" liv som en dag vänds helt upp och ner. Hon får reda på att hon egentligen är en prinsessa och hon ger sig ut på en lång och farlig resa för att hitta sig själv.

den innehåller äventyrliga resor, förbjuden kärlek och stora strider.
Jag bearbetar fortfarande hela berättelsen inklusive första kapitlet så det som jag har skrivit är bara en ram.

Jag är helt öppen för respons och förslag som kan förbättra den

Låter bra!!

Å, det låter toppen! Jag har också funderat på att skriva en "berättelse" i den stilen, så det skulle vara jättekul att läsa någon annan sådan. Skulle man kunna få ett smakprov senare?

här kommer första kapitlet hoppas att ni gillar det

Kapitel 1- en förrädare

Käraste dagbok

Eftersom det är första gången jag skriver i dig så ska jag nog presentera mig. Jag är prinsessan Elena av Chadwik, dotter till kung Philip den stora och drottning Helena den fagra, jag vet att det är långt fast det är så jag presenteras fastän jag helt enkelt vill bli kallad för Elena.
Men jag har inte alltid varit prinsessa, åtminstone inte vad jag vetat om, men för att du ska förstå så måste vi gå tillbaka lite i tiden.

Att vara kung har sina fördelar men det finns även nackdelar. Det finns alltid någon eller några som inte tycker om dig och av det får du fiender som vill skada dig, din familj och dina vänner.
Några veckor efter att jag föddes så kom det en lönnmördare in på slottet som var skickad att döda den nyfödda prinsessan, alltså mig, men han blev fångad innan han lyckades. Lönnmördaren vägrade berätta ven som hade lejt honom och han blev avrättad för brott mot kronan. Men min far var fortfarande orolig för min säkerhet så han sickade iväg mig med några av hans närmaste vänner som skulle hålla mig säker tills jag var redo att återta min plats som prinsessa.
Så jag växte upp på en liten farm utanför den lilla staden Windmill (den hette så för att det står en stor gammal kvarn i staden). Mitt liv på den farmen var plåga och pina, efter varje dag så hade jag nya sår, blåmärken och andra skador, fast det var bara att härda ut. Mina fosterföräldrar Loke och Maria var stränga men dem var snälla mot mig ibland men jag antar att vid de tillfällena som dem skrek på mig eller slog mig så var det bara av kärlek (oftast).
Jag trivdes på farmen men jag kände att jag inte hörde hemma där, att jag var ämnad för något större än att jabba på en farm.

Fem dagar innan min sextonde födelsedag gick jag ut för att plocka äpplen. När jag hade gåt i några timmar blev jag överfallen av flera män, jag kämpade så mycket jag kunde men dom höll mig i ett sten hårt grepp. Dom band fast mig och satte en påse över mitt huvud så att jag inte kunde se, vi reste i flera dagar jag fick varken mat eller vatten och varje försök att fly var lönlöst men Loke och Marion hade lärt mig att aldrig ge upp hoppet för om man har hoppet så finns det alltid något att kämpa för.
Andra natten hörde jag männen prata vid lägerelden
”Nu har vi äntligen tillräckligt för en ny aktion” sa en av männen
”Ja det är nog många som kommer att bjuda på henne” svarade en annan
Då insåg jag vilka männen var, dom var slavhandlare och jag var bara deras vara.
Efter tre dagar kom vi fram i en liten stad, där slapp jag påsen men jag viste fortfarande inte vart jag befann mig men det var fult med hus många av dem var förfallna och det fans människor överallt och alla stirrade stinget på mig som om jag var ett missfoster. Dem förde mig in i ett stort halv förfallet hus och ner till byggnadens källare i detta fall fängelsehålor som dem kastade in mig i. När mina ögon väl vant sig till det dunkla ljuset såg jag flera hundra män, kvinnor och barn ihop klämda där inne.

När slavhandlarna kom igen plockade dom ut flera personer, dem särade barnen från sina föräldrar männen från sina fruar och fängelsehålan blev ful av ljudet av skrik och gråt.
Vi fick stå på en rad och dem gav oss skyltar med nummer på för att veta i vilken ordning man skulle ut, jag fick numer 76. Ju längre tid det gick desto färre blev vi och dom som fördes ut såg vi inte igen. Tillslut var det nummer 76 några av vakterna föste bot mig men när jag gjorde motstånd så fick jag ett måttligt slag mot huvudet och jag gav tillslut upp. När jag kom ut möttes jag av ett stort publikhav vars ögon var stingt fästa på mig.
”Okej vi börjar budgivningen på 50 gulmynt” Sa slavhandlaren som höll i aktionen, jag antog att han var deras ledare för han hade dom prydligaste kläderna av dom alla utsmyckade med många mönster i olika slag och han hade ett vackert snidat bälte som knappt syntes under hans stora mage.
”Jag ger 50 guldmynt för henne ” ropade en man
”75” ropade någon annan
”80” kom från ett annat håll
Detta fortsatte ett tag, med högre och högre bud. Till slut var det ara två som bjöd.
”1000 guldmynt” ropade den ena av dom bjudande.
”Första, andra, tredje sold till manen i hatten” Ropade slavhandlaren
Min nya ägare en ganska så storväxt man som såg ut att vara väldigt stark och han var väldigt skräckinjagande. Han kom fram för att betala och hämta mig, han tog mig med ett starkt grepp i armen och började föra iväg mig bort från aktionen.
”Var tyst och följ med bara” viskade han i mitt öra. Jag vågade inte göra motstånd han var för stark om han ville kunde han bryta av min arm som en tandpetare.
Han förde mig bort från folkhorden och in på en mindre gata fast husen här var mycket nyare och jag förtog direkt att det var det finare området.
Så fort vi kom in i manens hus vände han sig till mig och bara suckade djupt.
”Hur kunde jag låta det här hända” muttrade han för sig själv medan han började klä av sig ytterkläderna. Nu såg han inte lika skräckinjagande och stor ut och eftersom han hade släppt min arm vågade jag yttra mig
”Snälla du låt mig gå min familj kan åter betala dig låt mig bara få gå hem” bönar jag honom.
”Du kan vara lugn Elena, jag kommer inte att skada dig” svarar han mig. Jag blev helt chokad hur kunde denna främmande man känna till mitt namn.
”Hur kan du känna till mitt namn” lyckades jag stammade jag fram.
”tja jag vet väldigt mycket om dig” sa han medan han gick in till något som liknade ett vardags rum och satte sig ner i en stol.
”varsågod att slå dig ner” sa han och gjorde en gest mot en stol brevid honom. Jag satte mig ner utan att säga emot för jag var fortfarande paff över vad han hade sagt förut.
”Vad är det du vet om mig?” frågade jag honom
”jag vet att du heter Elena och att du fyller sexton imorgon, du bor på en farm utanför den lilla staden Windmill tillsammans med dina fosterföräldrar Loke och Maria” sa han och flinade stort.
”Hur kan du veta allt det där?” sa jag förundrande och bara stirrade på honom stor ögt medan tankarna for runt i huvudet som en orkan.
Vem var denna man framför mig? Hur kan han veta så mycket om mig?

Super bra!!!

Jag arbetar fortfarande på ett nytt kapitel men nu vill jag bara få upp tråden.

uggla eller liknande för att ge förslag

bra

Jag har inte kommit någon vart med kapitel 2 men jag tänkte skriva om den helt men den kommer fortfarande ha samma story