Noveller

Här lägger jag ut korta noveller som inte behöver vara ff's, utan kan vara allt från dikter till handlingar till en bok.
Hoppas det blir bra!

verkar intressant, men så länge du inte gör det för flummigt och lägger ut vad som helst.

sätt kurs mot ingenstans

Det var som om luften hade fastnat i strupen på mig.
Allt var suddigt.
Till vänster om mig satt min bror och såg rätt på mig.
Då kände jag hur tårar började rinna ner för mina kinder.

***

För att ni ska kunna förstå måste jag ta er tillbaka till början.
Allra första början.
Det skiljer nitton månader mellan mig och min bror, Kenny. När jag var nyfödd var vi tydligen alltid med varandra. Mina föräldrar har flera foton på oss då Kenny höll mig i sin famn med ett stort leende på sina läppar. Min farmor har ännu fler. Det sorgliga är att jag inte kommer ihåg det. Jag har inte ett enda minne från den tiden då vi gillade att varandra och faktiskt var sociala med varandra.
När vi växte upp blev det bara värre och värre. Det började med att vi tjafsade och till slut blev det att vi slogs. Vi växte ifrån vår samhörighet och blev två helt olika individer. Jag saknade inte honom. Jag saknade inte den vännen jag hade haft i flera år.
Jag förstod inte vikten av att ha en bror och jag brydde mig inte. Jag vet inte hur Kenny kände, men jag antar att han kände ungefär likadant.
Det slutade med att vi inte ens sa hej till varandra. Det blev så oerhört tyst. På något sätt började jag bry mig igen. Av någon anledning kunde vi hälsa, ställa frågor eller kanske bara diskutera om något. Vi blev som syskon igen. Långsamt kände jag hur relationen mellan oss stärktes och jag visste att jag uppskattade det.

***

En dag skulle vi åka utomlands. Vi skulle flyga till Florens i Italien. Jag, Kenny, mamma, pappa, mormor, morfar, moster, morbröder, tre kusiner och min morbrors fru satt samlade i flygplanet. Jag satt jämte min bror och jag höll på att somna. Hela världen verkade tyna bort när jag föll in i en lätt sömn. Jag var vagt medveten om vad som pågick i det lilla planet. Jag kunde höra hur en bebis skrattade allra längst bak och hur min mamma och pappa tjafsade om något idiotiskt som vanligt.
Det var så typiskt dem, att alltid bråka om något litet som kunde variera från vem som hade missat att ta hand om disken till att någon glömt låsa ytterdörren. Jag lade inte ner någon energi på att lyssna på dem längre. Jag klarade inte av att behöva få alla orden intryckta i mitt huvud. Det var som om alla samtalen spelades in och upprepades konstant. Till slut hittade jag av-knappen. Men det blev inte lättare för det.
Det var något jag visste att jag och min bror kände likadant för. När vi var yngre hade han haft mod nog att skrika åt dem att hålla käften, något jag aldrig klarade av. Vi var nog ganska lika ändå.
Jag kunde inte komma ihåg en gång när jag hade sagt att jag älskade honom. Det hade verkat fånigt och idiotiskt, speciellt under den tiden då den andre inte existerade. Jag kunde verkligen inte komma ihåg ett enda tillfälle. Det ångrar jag nu.
Ett minne som lyser väldigt starkt är en kväll när vår pappa är full. Mamma hade väckt oss och Kenny och jag satt i soffan. Hon bad Kenny ta hand om mig medan hon skulle ta hand om pappa. När jag hörde pappa spy på övervåningen kände jag hur en rädsla kom smygandes. Men då märkte Kenny det och kramade om mig. Min rädsla och oro rann av mig som regnvatten och jag var så lycklig över att han fanns till. Men det sa jag förstås inte.
Ett mjukt slag träffade min hjässa när jag sov. Ilsket muttrade jag till och puttade till Kennys huvud. Han grymtade lågt och vände ansiktet mot fönstret. Han sov tungt. Något jag inte kunde göra när jag rörde mig, knappast när jag låg i min säng heller. Jag brukade alltid vrida mig och röra mig. Mamma trodde att det var en oro för något och försökte alltid få mig att berätta. Men det var svårt att berätta när man själv inte visste vad man var orolig för.

***

Under flygresan hade det börjat regna. Jag älskade ljudet av smattrande regn mot ett fönster, men i planet hördes inget sådant ljud. Jag brukade titta på film och ha varm choklad eller the i mina händer som spred en mycket behaglig värme genom min kropp samtidigt som regnet slog mot rutan. Det läskiga var när det började åska.

***

När ett högt muller väckte mig ur min sömn märkte jag att jag hade haft mitt huvud mot Kennys axel. En svag rodnad började sprida sig över mina kinder men jag ignorerade den. Mina tankar var fokuserade på annat håll än en möjlig förödmjukelse. Jag såg ut genom fönstret jämte Kenny och jag såg ingenting. Det var kolsvart. Och det var konstigt. Jag såg på min klocka och den visade 15:03. Jag såg ut igen och rynkade mina ögonbryn. Allt var så udda. Jag kunde inte förstå något.
Plötsligt syntes ett starkt ljus som följdes av ett dunder som fick planet att skaka. Jag kunde nästan känna hur färgen i mitt ansikte kröp ut genom mina porer. När en röst ekade alltför nära mina öron hoppade jag till. Det var kaptenen som berättade att inget var fel förutom att det fanns en mindre storm framför oss. Han bad oss att sätta på oss våra säkerhetsbälten. Jag såg på mina föräldrar. De fumlade med sina lås. När de var färdiga såg de på mig och Kenny med sorg, oro och hopp i sina ögon. Jag kämpade med min andning. Allt framför mig blev suddigt.
En hand lades på min och en stillsamhet lades över mitt sinne. Jag såg på Kennys hand ovan min och log. Det var precis som när vi var små. Jag såg på Kenny som såg rakt fram. Hans andra hand höll krampaktigt om armstödet. Men jag kunde inte känna någon oro. Jag hade min familj med mig, kaptenen hade sagt att allt var bra och…
Flygplanet flög genom en luftgrop. Min mage verkade klämmas sönder. Det var inte förrän då jag hörde allt tumult runt omkring mig. Bebisen som hade skrattat tjöt. Folk grät, vissa skrek. Jag stirrade rätt fram i ett panikartat tillstånd. Hela mitt liv verkade upphöra. Jag såg inte mitt liv i revy som de gör i filmer. Jag såg misstagen i mitt liv.
Jag såg allt jag någonsin velat ändra, och allt jag velat ångra. Det fanns mycket att välja mellan.

Snatteri.
Bråk.
Att jag inte visade mina känslor.
Att jag aldrig följde mina drömmar.

Ännu ett ljussken och ett dunder fick det att brista för mig. Mina ögon fylldes med tårar och jag lät dem falla. Som regn porlade de ner för mina kinder och ner i mitt knä.
Resten gick så fort. Ett ännu högre brak och ett väldigt illavarslande ljud fick mig att kasta skrämda blickar runt planet. Hela min familj satt och grät. Jag såg varenda en och de hade samma sorg i sina ögon. Men sorgen täcktes av rädsla.
Då träffades vi av blixten. Taket gick sönder av kraften, och det slog lågor om hålet. Jag såg upp mot himlen och allt var svart. Inte en enda kontur. Fast av vad det kunde vara visste jag inte.
Sen… sen började vi falla.
Hans ögon var lika tårfyllda som mina. Hans läppar rörde sig, men jag hörde inte ett ljud.
Det sista jag kommer ihåg är hur att jag öppnar munnen i ett skrik av skräck, och den sista tanken som flyger genom mitt huvud är att jag ångrar att jag aldrig sagt till min bror hur mycket jag älskar honom.

***

Every man dies.
Not every man lives.

... ♥ ♥

Do I need to say more? :3 Älskar det!! Så sorgligt men ändå så underbart!

Å, du skriver underbart!

The pain in my heart blossoms like a rose in the garden.
My sorrow moves through my mind like a hurricane through the country.
The truth in my head hurts like thousand knives.
The words I've been told makes me bleed like the water in a waterfall.
But love,
Oh love...
The love you bring makes me heal.

♥

Okej, för att du ska kunna skriva mer så skickar jag in den här kommentaren.

Du vet att jag älskar det du skriver, LulluL. Nu vill jag ha mer! :3 ♥

~Never enter the forest of souls~
~If words are spoken, you will die~

That is what they always told me. But i didn't listen. I did what I wanted, when I wanted to.
It's my life, I figured, and so I should make my own decisions. So one day I walked right in the forest. Oh, if I only knew how much I'd regret it.
I knew the myth, although I didn't put much thought into it.
Wearing my bright, blue dress and a pair of blue shoes, I walked alone. Many eyes followed my steps. It was not common that a woman from the Hillaway family were out without protection. My blonde hair was in a braid and it was hitting me on my back.
It was like the wind tried to stop me. It blew hard and my green eyes started tearing up. It got colder and I put my arms around my waist to keep myself warm, but it didn't work.
As the trees towered above me I felt the fear creeping in my body. The darkness were touchable, and the forest were surrounded by a dark fog. I heard clouded voices. Whispering. Mumbling.
My life was missing the excitement I was craving. I was nothing but a shell. During my whole life people said I should stay away from the forest. When I got into my sixteenth year of living, I felt a need to break some rules.
Before I entered I took a deep breath. The air gave me courage and my steps were firm.
As soon as I entered the forest I heard a loud scream. I got chills over my body, and everything seemed far more dangerous than before. The darkness were intrusive. The fog made everything blurry. The only light I had was the one from the sun. But not even that was enough. The sunbeams couldn't push through the tree tops, and only left a white light that made the fog look odd.
Silent cries reached my ears while I was walking. My arms were stuck in the position around my waist and the horror kept my eyes wide open. When I almost fell over a branch, I could feel hands on my shoulders. A sharp voice whispered my name. It made me panic and I ran. I ran as fast as I could. My dress whirled around my legs so I lift it up. Many whispers and screams filled my mind. Words that I couldn't distinguish. Tears started to fill my eyes and a light sobbing came from me. The sound made me more scared. I never cried.
And then, I saw it.
I stopped and the voices disappeared. It was like I was saved. I looked at the figure in front of me and tilted my head.
It was a boy. He was all gray, like the fog. His eyes were a bit darker, maybe they were brown. His hair was brighter, it may be blonde. He was dressed in ripped clothes. Once they would have been fancy.
I walked towards him, with light feet. It felt like I was home. Everything was okay. I didn't hear branches break, and neither my deep breath. I was longing. I wanted to touch the boy. As closer as I got, the more I could see of him. His skin was smooth, and he was tall. He reached out his hand against me and I smiled with joy. I started to run. I reached for him, stretching myself as far as I could. When our finger tips touched, a bright light blinded me.
When it disappeared, I looked at myself on the bottom of a big hole. I looked to my left, and the boy stood next to me. He smiled.

8D
Love this!! ♥

Och skulle gärna vilja göra ett rollspel om det! ^^ (kanske inte just den handlingen, men du fattar)

tror inte du förstår meningen med den här tråden, Almispalmis. det är en tråd där LulluL lägger ut sina noveller.