Specialbehandling - ja eller nej?

Alltså åh, jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägg, men sitter och tittar på en massa "gamla" Glee-avsnitt och kom fram till ett av dem där de handlar mycket om specialbehandlingar och fick då värsta tankeställaren.

Ingen är perfekt, ingen är normal. Ändå ser vi den normala människan som majoriteten av befolkningen. Men stämmer detta? Är du onormal för att du sitter i rullstol, har någon kronisk sjukdom, har tal svårigheter och dylikt? Jag har själv alltid haft små funderingar då och då. Har bland annat en kille i skolan som sitter i rullstol, en kompis som har ADHD och en av mina nära vänner har en kusin med Dawn Syndrome. Har även pratat med många ungdomar som har fått skador efter att de har haft cancer då mamma jobbar på Barncancerfonden och tycker de är hur trevliga som helst. Några av er kanske tycker det låter grymt men jag behandlar dem precis som jag behandlar alla andra. Ni kanske tyckte det där lät jättekonstigt "några av er kanske tycker det låter grymt", men har faktiskt varit med om en sådan situation när vi blev tillsagda för att vi inte behandlade en tjej på rätt sätt.
Det var helt normalt, jag och en kompis och hans kusin som hade leukemi. Kusinen sitter i rullstol och har även en del andra svårigheter när det gäller tal och inlärning. Så vi gick på gatorna och bara strosade runt. Kusinen skulle ta fram sin mobil så hon stannade upp medan vi två fortsatte gå. Vi visste att hon skulle hinna ikapp och vi var inte långt ifrån. Då kommer det fram en tant till oss och skäller på oss för att vi inte tar hand om henne i rullstolen, att vi är respektlösa och hon borde verkligen inte vistas ensam med oss för vi respekterade inte hennes tillstånd. Självklart hör kusinen detta, och hur tror ni hon känner det? Hon förstår ju vad den här tanten säger och tar åt sig jättemycket. Sen blir hon ledsen för att vi fick skulden. Men varför skulle vi behandla henne som något annat. Vi hade ju koll på varför hon stannade.
Och likadant med mycket annat. Såg ett gäng med dawn som var i stan i helgen när de kommer gående på gatorna så stannar folk upp. Trycker sig mot väggarna, verkligen aktar sig, som om de är farliga typ. Jag menar, de är som du och jag. De klarar sig jättebra och behöver inte ha folk som flyttar på sig åt dem, de kan gå runt dem alldeles utmärkt.
Men om vi då återgår till detta Glee avsnittet. För det första, säg emot mig om jag har fel, men så förstår jag inte vad felet är med att ta in en tjej med dawn-syndrome i cheerleading truppen och sen jobba hårt med henne liksom de andra. Hon vill ju vara som de andra eleverna i skolan, bli behandlad på samma sätt. Jag är säker på att det finns killar och tjejer över hela världen som skulle drömma om att få samma behandling som sina klass- och skolkamrater, men föräldrar, lärare och annan personal fixar en massa specialundervisning, som de inte ens vet är nödvändiga. Jag menar, om det finns en elev som behöver specialundervisning, eller hjälp med något speciellt så märker man väl det? Och hur märker man det, jo, genom att låta de få samma undervisning som alla andra.
Jag blir helt ärligt upprörd när jag tänker på de stackars ungdomar där ute som tittar ut över världen och önskar att de kunde göra det som alla andra gör och få göra det på sitt sätt men blir hejdade av andra. Självklart förstår jag att detta är för att de bryr sig, eller i alla fall hoppas jag det. Men det finns så många saker som får mig att tveka på detta. Som min kompis kusin (dawn-syndrome), han får inte vara med på idrotten i skolan för de är rädda att han ska göra illa sig. Han får inte heller spela fotboll i klubben där han bor, något han älskar att göra och vi spelar hela tiden på somrarna och han är riktigt duktig. Så varför ska han inte få chansen?

Samtidigt som jag blir så upprörd över att skriva detta kan jag inte hjälpa att le lite när jag skrev det sista, kom nämligen att tänka på några fotbollsmatcher jag såg på Gothia. Där var det ungdomar, med diverse inlärnings svårigheter som spelade fotboll. Och det spelade INGEN roll hur många mål de gjorde, eller hur många de låg under med eller vad som hände. De skrattade och log hela tiden, som om detta var deras liv. De gjorde vad de hade lust med och inget eller ingen fick stå i deras väg. Hörde till och med en av killarna skrika till sina föräldrar när de ropade på honom "TYST NU! Jag spelar fotboll!" Åh, vad jag tycker han var underbar!

Jag vet inte hur detta inlägg blev, om det fick någon mening, om det blev hur rörigt som helst och ni som nu läser det inte förstår ett smack. Men jag har fått fram min åsikt.
Vad tycker du? Har jag helt fel?

Jag tittar inte på Glee, så jag vet inget om det, men inlägget var ju inte precis om det endast såå..

Jag säger både ja och nej till "specialbehandling", beroende på hur man tolkar det. Till exempel; om en person har extrema svårigheter, t.ex i skolan, kan man låta den få enklare/annorlunda uppgifter. I vissa fall måste man ha en speciellklass, men det är viktigt att det känns okej för den utsatta. Jag tycker att begreppet "särskolan" som används på våran skola för klasser med personer med allvarliga problem, är helt fel. Det har blivit som ett skällsord, alltså "sär", och det är så himla dumt. Många tar för givet att alla som går i denna skola är helt dumma i huvudet, fast så absolut inte är fallet.

Om särbehandling i verkliga livet, det är lite olika. Om man känner personen väl så vet man förhoppningsvis hur personen vill bli behandlad; om den vill att man ska visa extra respekt eller vara helt neutral. Men när man möter okända personer är det svårare. Jag skulle aldrig tänka mig att "trycka upp mig mot väggen" för att personer med Down Syndrom (som ett exempel) kom förbi, för jag förstår inte varför jag skulle göra det. Om jag var en av dem ("en av dem" lät fel, jag vet) så skulle jag bli grovt förolämpad om det hände. Däremot så kan jag försöka akta på mig om någon med rullstol vill komma förbi mig; men det är inte för att jag är äcklad, utan för att vara snäll. Precis som att jag låter en med barnvagn komma förbi, eller en som ser ut att ha otroligt bråttom.

Min moster har AD/HD och andra sjukdomar som jag faktiskt inte vet vad de heter, men de handlar om att man vill klara sig själv och inte få några tips och råd från andra. Därför, när jag är där, brukar jag ta hänsyn till det - jag säger ingenting sådant (om det inte är krissituation) utan istället, om jag vill hjälpa till, så tar jag tag i saker och t.ex diskar eller dammsuger, för det är ändå någon hjälp. Hon vill inte ha psysisk hjälp från de som inte är utbildade, inte på någon plan - I get that, and I accept that. Det finns annat jag kan göra.

Vet inte om jag hamnade utanför ämnet, men ja.

Like the way you think savi !

trevor - Nej, nej. Hamnade inte alls utanför ämnet.
Och ja absolut, jag menar kommer det någon i rullstol på trottoaren flyttar man sig precis som man gör om det kommer en barnvagn, som du sa.
Håller också med dig om det där med skoluppgifter, fast känner ändå att de måste få prova på de "vanliga" uppgifterna innan de blir direkt satta i det specialarbetet

^ Ja, ja precis! Man måste ge alla en chans först, istället för att bara sortera in alla i "normalklasser" och "specialklasser". Och som sagt så måste personen känna att det känns rätt att gå över i en specialklass om det diskuteras. Är det på grund av bråkighet så kan det vara nödvändigt för allas skull att personen byter klass - men man måste ändå göra det så bra som möjligt. Och om personen blir friskare / lugnare så måste den få en chans att komma tillbaks, om han eller hon vill.

Min mamma jobbar med elever som behöver speciellhjälp, och hon har sett hur flera har utvecklats så mycket att de faktsitk skulle klara av att gå i en vanlig klass, och att de vill de också, och hon har kämpat för dem. Men det är många gånger som man vägrat ge personen en ny chans, eftersom de tror att "de gamla klasskompisarna kommer se honom / henne som för annorlunda då hon/han har varit i specialklass så länge."

Okay....? Why not give it a try? Isåfall är det ju de andra i klassen som är problemet, inte den utsatte. Och det är ju inte så att det är absolut nödvändigt att personen går tillbaks till samma klass.

Jag tycker verkligen inte att man ska behandla en person annorlunda bara för denna har "problem" (mitt ordförråd är visst ganska litet..). Personen vill säkert känna sig så normal som möjligt och hur ska man kunna göra det om alla hela tiden behandlar en annorlunda?
De jag känner har inga problem alls med sina "sjukdomar" utan känner sig för det mesta bekväma i sig själva. Deras ända problem är alla dessa människor som inte kan förstå att de är precis som dem. Det gör mig ledsen

Men sen finns det ju de som känner sig mer trygga om de får specialbehandling, och då tycker jag självklart att de ska få det

Särbehandling - hmmm, svårt ämne!
Jag tänkte säga "nej!!!" på en gång, innan jag började tänka efter lite. Jag har alltid varit emot särbehandling och jag tycker inte att någon ska särbehandlas då det ordet har en negativ klang. Jag har varit otroligt rädd för att berätta saker för kompisar, släktingar & lärare om mig själv för att jag vet att det skulle kunna uppstå särbehandling och det vill jag verkligen inte. Jag vill att människor ska se mig som den jag är och inte bara se mina problem och jag vill absolut inte särbehandlas då människor ofta reagerar på det och så får man ofta negativ respons på det hela.

Finns också bra särbehandling. Men jag tycker ändå att man ska försöka låta en person vara precis som alla andra för att inte hamna utanför, till så stor mån som möjligt. Jag tycker att för t.ex. handikappade/funktionshindrade ska det finnas så mycket och bra utrustning som möjligt att använda för att få ett så "normalt" liv som möjligt. Nu gillar jag inte att använda ordet normalt, men ni förstår vad jag menar hoppas jag. Jag tycker alltså att man ska undvika särbehandling så gott det går, men sedan finns det ju självklart fall då det måste särbehandlas och då tycker jag att det är viktigt att göra det på ett snyggt sätt så att ingen känner sig sårad, uttittad eller nedvärderad.

Sen är det även ett eget val. Vill jag särbehandlas eller inte?

Åh, jag blir så sur när jag läser det du skrev om den där tanten som skällde på dig och din vän. Håller med dig till max.
Det är det jag älskar med de flesta av mina lärare, de särbehandlar verkligen inte. Finns en kille i min med ADHD klass som blir behandlad som precis vem som helst av oss, vilket jag ser att han är väldigt nöjd med.

Alltså, åh. Jag blir så glad av att höra att saker fungerar på vissa ställen. Det finns lite hopp i världen i alla fall ^^