Älskade människor

Avada Kedavra på denna tråd om det finns någon likadan! Hittade dock ingen när jag letade...

Jag ser så himla mycket kärlek på Mugglis, till varandra och till Harry Potter osv... Det är så himla fint att se och jag blir så stolt över att vara en del utav denna fina portal. Men en sak jag är funderat över är det verkliga livet. Vilka personer står er närmast i verkligheten, vilka tar upp den största platsen i erat hjärta och vilka har påvekart er till dom människor ni är idag? Det skulle vara så fint att få läsa om någon/några fantastiska och älskvärda människor i erat liv. & detta handlar inte om förebilder osv, bara personer ni älskar.

Dom här människorna är några få betydelsefulla människor i mitt liv;

Min farmor - hon har alltid varit en favorit i mitt liv, ända sedan den dagen jag föddes. Min farmor är mer än bara en farmor, hon är en vän för livet, någon jag delar så mycket med och någon jag älskar mer än jag älskar livet i sig. Hon är en fantastiskt stark och självsäker kvinna som alltid står upp för vad hon tycker. Hon är alltid glad och visar sig sällan sårbar trots att hon har det jobbigt, precis som alla har det. Hon får mig att inte tappa tron på människan och hon får mig att bli lycklig i varje mörk minut av mitt liv. Hon delar samma humor som mig och hon delar samma själ. Vi har så mycket utseendemässigt och personlighetsmässigt som liknar varandra och det är ett tecken på att vi hör ihop. Vi har t.ex. båda ett väldigt ovanligt födelsemärke med en udda färg och form på samma konstiga ställe på kroppen. Det är ett tecken på att vi verkligen hör ihop. Min farmor är inte som alla andra, hon är så ung och modern, hon är så rolig och vänskaplig. Jag älskar henne av HELA mitt hjärta.

Min mamma - hon är stark, hon är vacker och hon lär mig om livet varje dag. Hon skämtar om allt, hon låter mig vara den jag är och hon accepterar varje individ. Hon låter aldrig någon trampa på henne och hon har lärt sig att säga nej på ett otroligt sätt. Hon har gått igenom en del och det har jag också men tillsammans har vi tagit oss igenom det mesta och tillsammans står vi fortfarande starka. Jag är så lik min mamma, på alla sätt och vis. Jag kan säga allt till min kära mamma och hon kan säga det mesta till mig. Vi har en ömsesidig relation där våra munnar är det mest användbara verktyget. Vi pratar så mycket och vi stärker vår relation varje dag. Jag älskar dig.

Det finns såklart många fler, många många fler. Men detta var dom två som först dök upp i huvudet, dom två som har störst inverkan på mitt liv. Men nu vill jag höra era fantastiska kärleksförklaringar!

Matilda. Det var av en slump vi träffades, liksom, något hemskt som slutade jättebra. Det var allt för länge sedan jag träffade henne nu, men det var hon som hjälte mig upp ur min allra svåraste period, som lät mig prata ut i flera timmar, lät mig gråta och skratta hur mycket jag ville, och som förstod. Hon var som den äldre storasystern jag aldrig haft. Jag saknar henne otroligt mycket, hon är en underbar och osjälvisk person. Vi är otroligt olika i smak och åsikter men ändå passar vi som handen i handsken och kan förstå varandra.

Blir lite för känslosam nu, eh.. I miss you.

Farfar: Är nog en av de personerna som har stått mig närmast, han dog i cancer för 4 år sedan och varje gång jag tänker på honom blir jag snabbt tårögd vilket visar hur mycket jag saknar honom, då jag faktiskt har väldigt svårt att gråta annars.

Min Farfar, var mer som en bästa vän. Vi umgicks på ett annat sätt och trotts att han gjorde mycket dumheter, som gjorde att vi fick flytta, så finns det en mycket stor plats i mitt hjärta för honom. Han gjorde mycket för mig, leksaker och liknande, sådant glömmer man inte i första taget. Jag sov middag med honom och skötte sysslorna med honom. Dessvärre kunde jag inte träffa honom mellan 7-8 års ålder till 11-12 på grund av bråk - han dog 2-3 senare. Så jag förlorade några år med honom och det hade betytt så mycket för mig om hade fått dem.

Förmodligen var jag alltid den lille pojken för honom, trotts att han dog när jag var 14 - vilket var åldern, då han sista gången ville att jag skulle sitta i hans knä. (det kändes fånigt, men men.)

Han var annorlunda och en fadersfigur, jag saknar honom så otroligt djävla mycket.

Finns säkert fler, men tar dem någon annan gång.

Åh Merlin, jag älskar mina föräldrar så otroligt mycket.

De är som mina bästa vänner, trots åldersskillnad. Vi har våra interna skämt, som ingen annan förstår sig på. Jag berättar allt för dem, får dåligt samvete så fort jag inte berättat om min dag för dem. Kan inte tänka mig några andra föräldrar, och tycker synd om vänner jag kommer hem till som jag ser inte har den gnistan med sina föräldrar, inte kan skämta med dem, vara sig själv. Jag är precis likadan med dem som jag är med mina vänner, vilket jag ser att många andra inte är.

Min syster är en mysig varelse också, ibland. Hon kan verkligen skratta, hon skrattar nästan hela tiden, vilket alltid får mig på gott humör.

Sedan har jag mina underbara 4 vänner. Kanske lite ovanligt att ha 4 bästa vänner, men jag kan inte säga att någon av dem står mig närmre än den andra. De är lika underbara allihopa och jag kan prata om allt med dem. Visst, vi är inte duktiga på att planera, och kommer ofta på underfund just pågrund av det, men jag älskar dem ändå. ♥

Gud vilken fin tråd! Ser verkligen framemot att läsa folks texter.

Matilda - Någon gång möter man personen man klickar med på en sekund, som delar den där sjuka humorn ingen annan förstår, personen som alltid lyssnar och förstår, som man kan vara 100% sig själv med för man vet att man ändå blir älskad, personen man skulle göra vad som helst för. Den personen är Matilda för mig. Jag har känt henne i snart fyra år nu, dom bästa åren i mitt liv. Allt började helt enkelt med att hon gick och sjöng på en låt, It Takes A Fool To Remain Sane, och jag sjöng med. Vi sjöng hela låten tillsammans och efter förklarade jag ivrigt att det var min favoritlåt.
"Min med!" sa hon glatt.
Och sen dess har det varit vi mot världen. Matilda slutade i min klass för två år sen och min andra kompis skulle beskriva för en tjej hur nära vi hade varit.
"Om man såg Ellen eller Matilda på egen hand var det för att dom hade gått vilse och letade efter varandra", sa hon.

Sandra - den tjejen och jag har varit vänner hela våra liv. Vi var bästisar genom hela dagis, men när skolan började så slutade vi vara sådär supertighta och skaffade olika kompisar. Ändå så försvarade vi alltid varandra och träffades på fritiden och sådär. Nuförtiden träffas vi tyvärr rätt sällan och så fort vi gör det fortsätter samtalet där vi lämnade det senast, som ingen tid hade gått. Sån vänskap är unik. På vissa sätt är Sandra den som känner mig bäst och hon kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Föräldrarna: Nog bra att ta med dem. De är otroligt förstående och jag kan vara ärlig mot dem, skämta med dem och diskutera med dem. Jag kan tillrättavisa dem om jag tycker de är ute och cyklar, samt säga åt dem att hålla tyst ifall man inte får en syl i vädret. Jätte praktiskt att ha ett ärligt förhållande med sina föräldrar.

Mormor - Mitt stöd och min trygghet genom hela livet. Hon har ensam varit min förälder, och tack vare det så har vi antagligen en liten speciell mormor/barnbarn-relation. Vi tjafsar rätt ofta, men hon är ändå den person som betyder mest i mitt liv... Hon har kämpat hela livet och kämpar fortfarande. Hon är min förebild :]♥

Vill skriva om mina vänner var för sig.

Desirée, en glad otrolig tjej som alltid gör rätt val, förstår inte hur hon lyckas. Hon är nästan alltid lugn och sansad, trots att hon är extremt envis och står för sin sak. Det är så otroligt att jag står den här tjejen såpass nära idag, när vi för bara två år sedan var nästan fiender. Vi avskydde varandra från topp till tå. Sedan upptäckte vi att vi hade mer gemensamt än vad vi trodde. Vi bytte till en annan skola, samma, tillsammans. Vi kom varandra närmre, då vi egentligen inte hade så många andra vi visste vilka de var. Idag är hon definitivt en av mina bästa vänner, i vått och torrt.

Cindy, Det är konstigt, känns som att jag avskydde alla mina närmsta vänner nu tidigare. Ja, iallafall.. Cindy är livlig, haha. Hon lyser upp allas tillvaro, bokstavligt talat. Hon är vääldigt envis, och älskar att argumentera, men det gör jag med. Jag och Cindy avskydde varandra också, till och ifrån, vi kunde aldrig riktigt komma överens, ingen av oss var riktigt säker på sig själv, sökte sig till fel personer. Tillslut hittade vi varandra med hjälp av vårt gemensamma intresse, friidrott. Vi tränade tillsammans och blev genast supervänner. Det bara klickade, vi är så lika på många sätt. Vi tänker likadant, vilket är läskigt då vi säger samma saker samtidigt och nästan alltid har liknande åsikter.

Hanna, åh, min fina söta vän. Hanna är aldrig sur, verkligen aldrig. Förstår inte hur hon klarar det. Hanna skrattar, hela tiden, och hon är grymt morgontrött och dålig på att planera. Hon får mig alltid att skratta och komma på det där glada humöret jag behöver. Jag vänder mig nästan alltid till Hanna när det är något, för att jag vet att hon aldrig dömer, eller berättar. Hon är lätt att prata ut med, vilket jag tycker om med henne. Hon är rent utav underbar. Jag kommer inte ens ihåg hur vi blev vänner, tror att det var för att vi satt bredvid varandra på mattelektionerna ett helt år.

Ylva, Ylva är en liten söt sak med världens charmigaste skratt. Hon är väldigt jordnära och riktigt smart. Jag kommer ihåg att jag var den första som pratade med henne när hon var ny i klassen, trots att jag också var ny. Hon satt ensam och helt tyst. Väldigt blyg, något hon inte är längre. Vi blev inte vänner direkt, men efter ett tag, vet inte riktigt hur det gick till. Ylva är väldigt samarbetsvillig, vilket alltid är bra. Hon är öppen för allt, vilket behövs i vår lilla grupp, då vi ofta har svårt med att komma överens om saker. Hon fullkomligt älskar te och sina katter och är urdålig på att städa.

På något sätt, hittade vi alla fem varandra, och står varandra väldigt nära. Trots att vi är ganska många funkar det väldigt bra ändå.

Puss på er, trots att ni inte läser detta.

Det här kommer bli en fin tråd. ♥

VARNING FÖR LÅNG TEXT. Den viktigaste för mig uppmärksammas i slutet. Hm, och om ni läser det här kommer ni få reda på en hel del om mig. Antar jag. Jag ber i förhand om ursäkt för eventuella särskrivningar och felstavningar. Ids inte se genom allt nu.

Poffe: Jag glömmer aldrig hur vi träffades. Det var en fefoträff och vi stod samlade i en stor grupp utanför SF-bokhandeln, då kommer han ut från butiken med silvrigt och grönt paketsnöre (slytherins färger; på hoggy och fefo hade vi paketsnöre-veckor och då helst med elevhemmens färger). Han blev snabbt en i gänget och blev vår "lilla Poffe. Nu är han inte så liten längre och med det menar jag med att han är längre än mig, han tar studenten nästa år och han är allmänt awesome på allt som har tar åt sig att göra. Han är den som ringer, smsar och uppmärksammar om fina saker och får mig att komma ner på jorden lite. Poffe betyder otroligt mycket för mig och jag förstår verkligen inte hur han står ut med att umgås med mig: för med honom går min mun i ett, det är så lätt att prata om allt och ingenting med honom... och för ofta pratar jag om mig själv och mina drömmar. Vilket suger.

Sandra: Vi träffades i DH_kön för fyra år sedan i Göteborg, också utanför SF-bokhandeln. Vi finns för varandra, stöttar varandra, nördar med varandra och även om vi inte är bästa vänner så har vi ändå ett härligt vänskapsband som jag tror kan hålla i all evighet. Sandra har stöttat mig när jag mått som värst. Hon har fått mig att uppmärksamma och möta engelskan, musikalerna och vettig litteratur. Hon är fantastisk ♥

Mamma: Hon har varit en stöttepelare och min enda förälder sedan 2007. Idag kan vi ringa varandra för att ställa en fråga: 20minuter senare inser vi att det är dags att återgå till våra vardera sysslor. Egentligen känner jag henne inte så himla bra för vi pratar ytterst sällan om personliga saker. Okej, hon har fått läsa och ta emot information från mig (när jag var som mest emo i en gammal blogg som inte längre finns) men vi har aldrig suttit ner och pratat ordentligt om något egentligen. Men hon har alltid funnits där och är min mamma. Hon är bra! Det är hon som håller mig uppdaterad på det politiska planet (hon arbetar inom Sossarnas Göteborgsdistrikt) och hon fick mig tidigt att se över vad jag äter och hur jag kan förbättra min kost (för att få i mig bättre råvaror osv).

Pappa: Eller ja, den pappan som jag såg upp till och hade som bästa kompis till 12-15års åldern. Idag får jag ont i magen så fort han ringer. Idag får jag ångest om jag vet att det är dags att möta upp honom någonstans. Kan notera att jag fyllde 20år i februari: han glömde av detta, blev påmind dagen därpå av farmor men hörde av sig först tre veckor senare. Han får ringa om det är något. Jag är inte så värst intresserad och jag vet att detta måste låta hemskt eller sorgligt för utomstående men jag kan inte ta in det. För mig är det som att tala om typ min relation till hm.. skräpmat kan jag tro. Någon sa till mig att man skall förlåta och glömma. Men jag vet inte vad som borde förlåtas och vet inte vad som borde glömmas. Vet bara att jag inte har den minsta lust att plocka fram vår relation igen så som den var förr hur fin den än må ha varit innan föräldrarnas skilsmässa.

Farmor och Farfar: Jag bodde hos dessa fina människor under halva min gymnasietid. När jag var liten sprang alla mina kusiner till farmor medan jag valde farfar. Han var cool, händig, rolig och awesome. Jag glömmer aldrig när jag steg in i sjukhusrummet som han låg i, mager och likblek var han. Alla andra i rummet såg det också. Han sken upp och blev gladare än han varit på flera dagar så fort han såg mig och det betyder väldigt mycket. Farfar älskade havet och ville bli sjöman. Istället blev det jag som drog ut på tankers och som för stunden arbetar i maskinrummet på en passagerarfärja. Jag fullföljde inte bara min utan farfars och pappas drömmar också. Farmor är också den händiga men för henne har det fallit sig naturligt att laga fantastiskt god mat, brodera fina julgardiner, lösa korsord och engagera sig i politiska frågor och nyheter. Jag är så fantastiskt tacksam över att fått bo tillsammans med dessa fina människor i 1,5års tid.

Mormor: Min mormor bor i Luleå, det var där mamma växte upp. Vi talas inte vid ofta och jag har inte träffat henne allt för ofta. Men det är jäkligt häftig farmor (hela släkten där uppe är helskön!). Min mormor svär, lagar mat med mycket grädde och lagar mat till hela afrika när släkten kommer på besök. Här snackar vi om en häftig mormor som jag verkligen ser upp till. Hon och övriga i släkten där uppe får mig att komma ner på jorden och vara tacksam över det som finns och är. För det är så den släkten fungerar. Om det är någon annanstans i Sverige som jag kan tänkas bo i så är det Luleå. Dialekten, lagom av allt, kusten, snön på vintrarna, all blåbär i skogarna. Jag älskar den miljön ♥

Men framförallt. Det finns någon som som betytt mest för mig. Det kanske är hemskt att jag ser upp till den här kvinnan mer än till familjemedlemmarna men jag är en människa som gillar att gå emot trender och regler (och det känns som en regel att tycka om och älska sin familj och släkt mest).

JK Rowling: Jag börjar inse vad mycket hon gjort för mig. Hon har inte bara gett mig en fin Harry Potter-historia utdragen över mer än halva mitt liv. Hon har inte bara (genom Harry Potter) fått mig att börja umgås med fantastiska människor och vänner. Jag har tidigare nämnt att jag dansat på rummet om kvällarna i tidig tonår och då har jag fantiserat om att jag är en karaktär ur harry Potter-storyn.

Jag gick upp halv 6 på morgnarna hos Pappa i sex års tid för att hinna fantisera mig bort i HP-världen 30-40min innan bussen kom (då skulle jag även hinna med dusch och frukost). På eftermiddagarna efter läxorna började jag fantisera mig bort igen och efter fotbollsträningarna var det samma sak. Hela tiden. Så fort det fanns tid över så dansade jag mig bort i HP-världen. Jag ville väl drömma mig bort till "en bättre värld", jag ville kanske gömma mig från vardagen. I vilket fall som helst så fick detta mig att "gå runt". Jag höll modet uppe, fixade skolan som alltid varit en berg- och dalbana för mig och tog mig vidare efter några extremt jobbiga kvällar (som kunde ha tagit mitt liv: ungdomar, vad som än händer. Jag finns här och lyssnar gärna om ni behöver tala ut! Försök aldrig att ta era egna liv. Okej?!!!).

Tack vare JK Rowling fann jag humorn extra rolig. Såg jag förluster inte så värst farliga. Såg jag vinster extra tacksamt. Den här kvinnan har spelat en sådan himla stor roll i mitt liv. Den rollen hade kanske inte varit lika stor om mina föräldrar hållit ihop när jag var elva. Då hade vi fortsätt på våra båtsemestrar och skidsemestrar, resor till släktingar, fira jular, födelsedagsfiranden och jag hade umgåtts med alla vänner om dagarna istället för att miserabelt söka tröst i en fantastivärld.

JK Rowling har räddat mitt liv och varit en stöttepelare genom Harry Potter i den stora grad att jag aldrig kan tacka henne nog. När jag fick se, höra och träffa henne i Odense 2010 blev jag överlycklig, hyperventilationsglad och hysterisk. Jag trängde mig fram mellan småbarn vid rådhuset och fick tag i en andra autograf (fick den första utanför konserthuset). På Trafalgar hade jag inte tid att se upp på skärmen när man sa att Rowling anlände och jag tänkte "äh, jag har sett henne. Kan se henne om en stund". Hade inte brottom. Men när jag väl såg henne på skärmen höll kroppen på att bryta ihop. Det kan ha berott på sömnbristen, ösregnet tidigare på dagen, trängseln vid stängslet som var. Allt kan ha varit en avgörande faktor för hur jag reagerade den dagen. Jag blev så berör av att se henne att det till och med förvånade mig själv. Jag storgrät under talet och kunde inte sluta tänka vilken fantastisk människa och kvinna hon är. Thanks you Jo. Du betyder så himla mycket. Du är coolaste är Modesty Blaise i Agent X9, du är coolare än Batman och du är tusen gånger häftigare än alla de idioter som satte käpper i hjulet under din uppväxt. ♥