[prs] yehet och lalemar

Privat rollspel mellan krambjörn och lalemar

Det tog forever jag vet, I'm sorry

Det är precis som många dagar innan. Edmund åker på sin vinglande cykel till skolbyggnaden, medan regnet dalar ner från himlen. September månad har inte gett invånarna i London någon sol eller glädje alls. Eller tja, majoriteten av londonborna. Sjuttonåringen som cyklar i all fasthet, även om han inte har någon brådska alls, med hörlurarna påtrycka över öronen föredrar faktiskt det svala regnet. När det är sådär ljummet, varken svettandes varmt, eller hackande kallt. Plus kan regnet hindra passerande människor att se alternativa tårar som ibland dyker upp mitt från ingenstans. Ett väldans mysterium det där.

Morgonen ser detsamma ut som alltid, går ut en liten runda med Ozzy, den lilla hunden som familjen haft i åratal. Skippar frukost. Cyklar till skolan vid sju tiden, det är någonting att vara där när ingen annan elev eller ilsken lärare är där som tillfredsställer honom. Sitter med sin chailatte som han köper de där extra dystra dagarna och sätter sig ner i hörnet vid kafeterian i skolan. Där kan han se alla som kommer och går, ingen kan komma bakifrån och skrämma honom. Där är han säker. Nickelbacks far away spelas i hörlurarna medan händerna jobbar per automatik, nej han behöver nästintill inte tänka när det kommer till matte. Edmund har alltid varit riktigt duktig på det, alla teoretiska ämnen och alla musikämnen.

"Hör du dåligt, herregud Ed, hur hög volym har du på?" frågar Elliot som drar till sig sin väns hörlurar och låter dem falla ner över den taniga nacken.
"Hur länge har du stått där?" frågar han nonchalant tillbaka, struntar i att ens rota efter svar i skallen på den långa ungdomens fråga. Elliot borde ha lärt sig vid det här laget att han faktiskt inte gillar att bli störd.
"Fick du inga ut av mina samtal igår Edmund? Jag ringde dig kanske sju gånger.." påpekar han tyst och sätter sig mittemot den yngre med rynkade ögonbryn. Fingrarna trummar han rastlöst mot bordet medan blicken glider över kafeterian. "Noah gjorde slut med mig igår." Visserligen vill inte Edmund bli störd, det är ett viktigt faktum alla bör lära sig, men meningen får trots allt ögonen att flyga upp mot sin vän.
"Förlåt... " mumlar han skamset och lägger ifrån sig hörlurarna. "Vill du skippa lektionerna? Du drog med mig på bio när Sam gjorde slut med mig."
"Åh, vi kan gå på bio, javisst. Men jag vill be dig om något annat först, tror dina teaterkunskaper kommer komma till bra användning nu gulleplutt." säger Elliot med ett litet leende.

Tunnelbanan var, som vanligt en vardagsmorgon, full med folk. Inte värre än det brukar vara dock, trots regnet. Londonbor är väl vana vid regn, tänker Noah medans han trängs på sin ståplats bredvid en gammal gubbe som luktar servetter.
Dagen hade startat som vilken annan dag som helst. En snabbdusch, frukost nere i restaurangen, slänga på sig ett par skapligt edgiga kläder och örhängen och släpa sig iväg till tunnelbanestationen.
Eller ja, om du tar bort duschen och frukosten, lägger till 30min försovning och ersätter släpandet till stationen med spurtande...Ja. Vilken annan dag som helst.
Nirvana och Five finger death punch skriker i hörlurarna på honom. Vanligtvis skulle Jonas och gänget (haha, det är kul att säga) kliva på vid nästa station och åka resten av vägen med honom, men de var väl redan i skolan vid det här laget. Om de inte skippade, det blev rätt sent igår. Fast nä, då skulle de hört av sig.

Tåget stannar och mycket riktigt, ingen Jonas. Men de goda nyheterna är att servettgubben går av, så det är alltid nåt.

Med en eftersläntad suck slår Edmund knogen mot skåpet, svär inombords för sig själv. Hur många gånger ska han glömma att fixa ett nytt lås? Kanske det är de darrande fingrarna som skriver in fel kod hela tiden, kanske det är pågrund av Elliots framgående beteende som fyllt hela kroppen och hjärnan med ångest. Elliot har länge varit en vän till Edmund, enda sedan högstadiet. Men desto mer tillbakadragen Edmund blivit, desto mindre godkännande har den äldre blivit. Med slutna ögon dunkar han pannan mot det blåa skåpet. Hans storebror brukade alltid läxa upp honom om det där, att han alltid gör saker åt andra men inte tänker på sig själv. Det här är ett sånt där tillfälle... Elliot vet hur desperat han är efter sällskap, och spelar på hans ömma strängar. Nej, Edmund har helt ärligt ingen lust alls att försöka få den där Noah att falla för honom, för att sedan dumpa honom. Det är en patetisk tanke, att någon ens skulle falla för honom. Men Elliot vet hur han ska styra den ensamma sjuttonåringen, hur jävla elakt det än är. Hans storebror har alltid hatat Elliot.

Försiktigt slingrar en liten tår ut genom de slutna ögonlocken, dalar ner över de rosiga, fräkniga kinderna. Edmund hade sagt okej.. att han skulle hjälpa till. Elliot hade sagt att han skulle på bio med några andra. Så han är lämnad ensam än en gång. Eller kanske det är en överdrift, då Isa kommer fram till honom. Det axel långa håret är uppsatt i en tofs, medan hon granskar sin väns ansikte. Jo, Isa är en äkta vän, som alltid brytt sig, och som inte leker med honom.
"Hur är det med dig?"

Alltså, det var ju inte så att Noah aldrig varit sen förut. Faktum är att det hände rätt ofta...
Inte för att han brydde sig särskilt mycket heller. Skolan hade aldrig riktigt varit hans grej. När man både har ADHD och dyslexi så är hela det här "sitta still och koncentrera sig och lyssna under långa perioder, läsa, och sen läsa samma sak igen hemma" inget vidare. Visst, idrott och musik var väl roligt ibland, och det var skönt att ha en ursäkt att träffa sina kompisar varje dag, men annars, näh.
Även om han hade lagt ungefär 0,3 sekunder på sin outfit idag så såg Noah inte särskilt katastrofal ut. Samma smutsiga kängor som alltid, svarta trasiga jeans i en tightare modell som framhävde hans långa, dansarben, ljusgrå t-shirt med gröna mönster och skinnjackan. Alltid favoritskinnjackan, vare sig det var väder för det eller ej.
Så ska inte en dansare klä sig! hade hans mamma sagt så många gånger, men Noah visste bättre än att lyssna på sånt skitsnack. Han hade alltid klätt sig på det viset, edgy, lite utstickande. Och det var innan han skaffade alla sina tatueringar också. Aldrig hade han brytt sig ett skit om vad andra tyckte om honom, vad det än gällde.

Efter ytterligare 10 minuter, lagom till sista refrängen på Smells like teen spirit så glider tunnelbanetåget in på hans station. Dörrarna öppnas och han går ut över stationen, blippar sitt Oystercard, upp för trapporna och ut på Londons trottoarer.

Egentligen är det väl så att Edmund har vänner som han kan umgås med, som älskar honom och hans udda fasaner. Isa är en av dem, utgående och accepterande, Edmund borde inte bry sig så mycket om vad Elliot tycker och tänker om honom. En gång i tiden var de väldigt nära varandra, bästa vänner.. som sagt gick det ner väldigt mycket.
"Hejsan Eddie, har du saknat mig?" hör han den välbekanta rösten klinga i öronen på honom. Blicken glider upp till Mike, ser hur det där dryga, nonchalanta flinet pryder hans läppar medan han drar tag i Edmunds tjocka lockar. I vissa fall kan man väl tro att denna arroganta typ är en av Edmunds beklagande mobbare, men det är inte fallet. Mike är lite som en andra storebror, han var bästa vän med Chris alla de där åren tillbaka.

Dagen smyger fram, tillslut är lunchen över och franska lektionen börjar. Robin sjunker ner på stolen bredvid sin vän, och lutar sin kind mot Edmunds axel.
"Jag hörde från Isa vad du har dragit på dig för uppdrag," berättar han med rynkade ögonbryn.
"Goddag till dig också.." muttrar Edmund medan han trummar med pennan mot anteckningsblocket, blicken fäst på tavlan framme i klassrummet.
"De har lagt ihop alla franska klasser, Noah kommer gå i vår kurs." berättar Robin viskandes och skakar lite på huvudet. "Du borde ta dig i kragen och strunta i Elliot, hur många gånger ska jag behöva säga det?"

Han börjar närma sig skolbyggnaden, och sista 500 metrarna springer han. Fram till huvudentrén, upp för alla trappor tills han kommer fram till nånting som ser ut som följderna av en tornado; närmare bestämt hans skåp. Han gräver fram NO-boken ur röran och slänger igen skåpet igen. Han armbågar sig fram i den studentpackade korridoren. Stegen från hans fötter ekar i takt med pratet och skrattet.
Till slut står i dörröppningen med andan i halsen.
"Tja" flåsar han.
Det är knäpptyst i klassrummet. Alla eleverna vänder sina borrande blickar mot honom.
Fast den tystnaden varar bara i någon sekund eftersom att han hinner längre än "Förlåt att jag är se-" innan han hör någon gapa "Noaaaahhh!!!" tvärs över rummet.
Det är Jonas och resten av hans kompisar. Genast spricker han upp i ett leende. "Yoohoooo killar!" ropar han tillbaks. Klassrummet dränks en stund i "yooo, vart fan tog du vägen, eyyy" och liknande, högst intelligenta ordval.
Efter en utskällning av läraren men inte så mycket mer (de är rätt vana vid det här laget), flyter dagen på som vanligt. Timmarna går och vips är det dags för Noahs älsklingsämne, franska.
"Faaaaaaan" suckar han utdraget efter att precis ha hämtat sina franskaböcker ur skåpet och styr stegen mot klassrummet, tätt förföljd av sina vänner.
"Ska du verkligen reagera så varje
gång vi har franska?" frågar Myron. Den yngre har idag kanske försovit sig han med, för det vilda afrot ser galnare ut än vanligt, och han släpar sömnigt fram orden.
Noah vet inte riktigt vad hans ska svara på det.
"Äh lägg av. Det är bara, jag suger på franska och det är pisstråkigt."
Myron skrattar bara åt honom.
"Naww, ç'est dommage pour toi" svarar han retsamt med ett rätt skapligt uttal.
Eller, Noah tror i alla fall att det är något taskigt. Som sagt, ingen stjärna på franska.
"Äh, c'est dommage fuck you" svarar han och armbågar den kortare, mörka killen i sidan. "Och det där har du googlat"
När de till slut kommer fram till klassrummet kommer de in, knuffandes och skrattandes.

Det är nästintill knäpptyst i klassrummet medan läraren väntar på alla eftersläntade elever som kommer instigandes en efter en. Edmund vilar sin kind mot handflatan, medan blicken vilar på Robins Macbook pro som står uppe, alldeles inne i ett musikprogram där han kan göra sina egna texter och instrumental.
"Det låter fantastiskt," berättar Edmund sanningsenligt och tar ut ena luren som han fått låna av sin vän, för att lyssna på hans mästerverk. "Du börjar bli väldigt duktig på det där, kommer du ihåg på högstadiet när du knappt visste hur man gjorde?" Ja, vännen har verkligen förbättrats.
"Åh snälla påminn mig inte," gnäller Robin med ett stön och himlar med ögonen. "Kan jag låna din röst någon gång? Du sjunger fint, och det skulle nog passa in." Vara med i en av den andres låtar, sjunga? Edmund älskade att sjunga som liten, men nu är han så rädd för att ta plats att det är fånigt. Dock ger han en nick till sin vän som svar, varför inte? Kan ändå vara ett rätt roligt projekt. Klassrummet fylls med ens av ljud, och de stora, mörka ögonen glider upp mot dörren där mycket riktigt Noah kommer instigandes. Edmund har inte umgåtts så mycket med honom.. kanske haft någon konversation med den längre, men det är endast pågrund av att Elliot viftade med honom som en diamant. Väldigt dumdristigt faktiskt, för Edmund ser ingenting speciellt. Undermedvetet rättar han till sin gråa, oversized polotröja som han dragit på sig under morgonen, tillsammans med ett par svarta, välpassande jeans. Så, hur ska han göra det här då?