PRS Aphrodite & wolfy

Aphrodite här är tråden!

Namn: Killian Dean (kallas dock Angel i vampyrvärlden)
Ålder: 20 (ålder han var när han Omfamnades)
Utseende: Halvlångt, svart hår, lockigt. Gröna ögon, ca 180cm lång. Vältränad, med ett ärr över högra ögonbrynet samt diverse ärr på rygg och mage.
Övrigt: Är vampyr. Föddes 1739 i London, England. Blev omfamnad 1759 och flyttade till USA efter att ha härjat runt en hel del i Europa.

Vill du börja?

Visst!

----

Solens sista strålar sträckte sig förtvivlat över horisonten, i ett försök att kasta ljus på marken. När strålarna hade försvunnit över horisonten var det nästan som om man kunde känna förändringen i luften, människorna hade gått och lagt sig, och det var dags för Nattens Väktare att vakna. Även om människorna visste om vampyrernas existens så höll de sig ändå i sin ”värld”, mest för att undvika vampyrjägarna som hade börjat sprida sig som en epidemi.

Killian tog en sista klunk från whiskeyglaset och satte ner det på baren som han satt vid. Han nickade åt bartendern innan han reste sig upp och såg sig omkring. Baren var fylld av mestadels vampyrer, men även någon demon här och där. Han sträckte på sig och pillade med ringen som satt runt hans finger; ringen vars magi gjorde att han kunde stå och gå i solen utan problem. Han kastade en sista blick i rummet innan han gick ut genom dörren.

Väl ute på gatan tittade han upp mot månen, som lyste högt på himlen. Den var inte full, så han behövde inte fundera över varulvarna ikväll. Han drog handen genom sin svarta kalufs och började röra sig mot parken. Väl där satte han sig bredvid en kvinna på en bänk, och började prata med henne, social som han var. De skrattade och skämtade. Killian erbjöd kvinnan att följa henne hem; det är trots allt inte säkert ute efter nattens inbrott.

Killian och kvinnan gick sida vid sida, och plötsligt drog Killian in henne i en gränd, och tryckte upp henne mot väggen. Han kände hur hans bruna ögon blev röda och hur hörntänderna sköts ut. Han lutade sig mot henne och skulle precis bita henne, när han kände en smärta på halsen. Kvinnan hade tryckt ett kors mot hans hals. Han morrade och duckade när hon måttade ett slag mot honom, och träffade henne i ansiktet med sin egen knytnäve. Plötsligt kände han hur ett rep lades runt hans hals, och drogs åt. Bakom honom stod det en man, som flinade. Kvinnan borrade igenom hans hjärta med en träpåle, och Killian kände hur hans muskler dog ut.

Killian släpades som en trasdocka utmed vägen när kvinnan och mannen gick bort till ett hus, som han antog var deras. Nere i deras källare spärrades han in i någon form av bås. Kvinnan band fast hans händer, drog av hans skjorta (favoritskjortan till och med) och synade honom upp och ner. Hon halade upp honom i taket så han hängde i sina armar, fötterna var en decimeter från marken.
”Du har information som vi behöver, Angel” sa hon och Killian höjde på ögonbrynet. Han var känd som Angel i vampyrvärlden, tydligen hade det spritt sig till jägarna. Det hade tydligen inte fungerat speciellt bra som skrämselteknik för dem, tyvärr.

Smärtan exploderade i kroppen på Killian när hon pressade korset mot hans bara hud, men han bet ihop. Mannen kom in igen, och väskan han bar på innehöll inte kakor och godis, precis. Killian såg inte fram mot de nästkommande timmarna.

Ända fram till sen eftermiddag hade den tioåriga flickan varit upptagen med än det ena, än det andra. Det var vanlig vardagsliv för henne: så länge hon kunde minnas hade hon blivit utsatt för hård träning för att kunna följa i sina föräldrars fotspår och bli en duktig, respekterad vampyrjägare. Hennes åsikt om saken hade aldrig tagits i beaktande utan mer varit som en självklarhet: hela hennes släkt var ute och räddade människoliv från dessa blodtörstande varelser, varför skulle då Meila vara ett undantag och gå en annan väg?

Meila kliade sig på näsan då hon blev lämnad ensam i huset. Hon plockade fram sina dockor som hon lekte med ända tills friden var över. Det hördes oljud från hallen men ljuden dämpades snart. Det dröjde inte länge förrän hon drog slutsatsen att hennes föräldrar hittat ett nytt offer som de skulle plåga nere i källaren. De spenderade en god stund, två timmar närmare sagt, innan den tunga dörren till källaren smällde igen och hon hörde sin mor anklaga sin make för något tokigt han tydligen hade ställt till med.

Senare på kvällen blev hon än en gång lämnad ensam i huset. Hennes föräldrar var bortbjudna på middag hos stadens borgmästare och hans fru. De var nästan på väg att bli försenade också eftersom Delilah spenderade en god stund med att predika om vad Meila fick och inte fick göra medan de var borta. Hon kunde dra en suck av lättnad då ytterdörren äntligen stängdes. Precis som tidigare på dagen lekte hon en stund med sina dockor innan hon skuttade iväg mot köket för att äta något smått. Det var då hon satt vid matbordet som hennes blick vandrade över till dörren som ledde ner till källaren. Det var förbjudet för Meila att gå ner dit, hon var inte tillräckligt mogen enligt Delilah. Nyfikenheten tog över tillslut och hon smög sig långsamt fram, kände sig lite skuldmedveten över att hon bröt sitt löfte till sin mor. Men en snabb sväng ner kunde inte göra någon skada? Meila kämpade för att få upp den tunga dörren och höll sedan andan när hon försiktigt tassade nerför de branta trappstegen.

Synen hon möttes av fick henne att förskräckta pipa till. Vad i all sin dar? Det fanns fem fängelseceller och i varje cell var det någon inlåst. Vampyrer. Kvinnan i cellen närmast Meila väste till och började väsnas, vilket fick den lilla flickan att hoppa till. Hastigt tog hon några steg längre in. Blicken landade på en ung kille som hängde ner från taket i kättingar. Han hade knappt kläder på kroppen och såg ut att ha fått stå ut med mycket under de senaste timmarna. Försiktigt närmade hon sig dem låsta dörren.
”Hej,” hälsade hon och stirrade storögt på honom, ”vad har de gjort med dig?”

Killian lyckades hålla sig relativt tyst under tortyren, och yttrade självklart inte ett ord. Han lyckades till och med sparka mannen i ansiktet, men tyvärr resulterade det i ännu mer smärta. Det var värt det, dock. När de båda jägarna äntligan lämnade honom, andades han ut. Han kunde fortfarande inte nå golvet, och han suckade.
”Ny här, eller hur?” hördes en kvinnoröst, och Killian harklade sig.
”Jag gissar att du inte är det” svarade han och kvinnan suckade högt.
”Ingen aning om hur länge jag har varit här, jag blev tagen på en fredag” sa hon och Killian försökte se henne mellan gallren, men misslyckades.
”Det är fredag idag, så kanske en vecka” sa han och försökte sparka med fötterna, i brist på andra idéer om att ta sig loss. Det var rätt förödmjukande att han, Killian Dean, hade blivit tillfångatagen.
”Du vet att de dödar oss, va? De letar information och sedan dödar de oss” sa kvinnan torrt och Killian ryckte på axlarna.
”Jag klarar mig alltid” sa han och försökte ännu en gång få se vem det var han talade med. Han kunde lukta sig till fyra olika vampyrer. Han hade stött på hårda jägare, det förstod han. Han var tvungen att ta sig ut, men han hade ingen aning om hur det skulle gå till. Kanske om han gungade i kättingarna, och sparkade ner burdörren? Han såg sig omkring i båset han var fast i, i hopp om att hitta något som han kunde använda, men jägarna var alldeles för rutinerade. Han suckade. Hans hämnd på dem skulle komma i alla fall, det var han fullständigt säker på.

Hans öron snappade upp ljudet av att källardörren öppnades, var det dags igen? Men det var inte samma doft som de båda jägarna gav ifrån sig, och definitivt inte samma steg. Stegen som hördes nerför trappan var lätta och små, som av ett…. Barn. Han såg henne, och hon tittade på honom.
”Hej” sa han och studerade den lilla flickan, med sitt svarta hår. Hon var inte gammal, Killian gissade på runt tioårsåldern. Han tittade ner på sin kropp, som var ganska illa sargad, men jägarna hade varit schyssta och undvikit hans ansikte. Han tittade på den lilla flickan igen.
”De har skadat mig” sa han och rörde sig lite i kättingarna. Kunde hon få ut honom.
”Kan du hjälpa mig? Kan du öppna buren?” frågade han så vänligt han kunde. Flickan var för långt borta för att han skulle kunna manipulera henne.
”Vad heter du?” frågade han och avfyrade ett leende.

Med huvudet på sned betraktade hon killen en lång stund man hon tog sig en titt på de andra vampyrerna. Han var betydligt mycket yngre, utseendemässigt, och fler ärr och sår prydde hans kropp jämfört med de andras. Då han frågade om hon kunde hjälpa honom tvekade hon en stund. Hur skulle hennes föräldrar reagera då de kom tillbaka och hittade en tom bur i källaren? Meila hade inte tillåtelse att vistas nere i källaren och än mindre släppa ut vampyrer i det fria. Ändå slutade det med att hon nickade. Kanske kunde man skylla det på att hon bara var ett barn och inte förstod bättre, men det gjorde ont i henne att se en annan person, vampyr eller människa, plågas på det viset. Hon höll upp ett finger i luften innan hon vände ryggen till för att gå efter nyckelknippan. Egentligen borde hon inte vara medveten om var någonstans den förvarades men hon såg mycket mer än vad hennes föräldrar trodde.

Snart var hon tillbaka i källaren och låste upp dörren till buren. Att hjälpa honom loss från kättingarna var betydligt svårare men hon visste bättre än att ge upp. Det tog sin vackra lilla tid men tillslut hade hon lyckats och det kände hon sig väldigt stolt över.
”Följ med mig,” bad hon killen och tog hans stora hand i sin, ledde honom till badrummet. Där tog hon fram sin lilla pall hon ibland behövde stå på för att nå upp till något skåp, ställde sig upp och plockade fram en låda med medicin som hon la ifrån sig på golvet. Till stor hjälp var hon knappast men hon försökte sitt bästa genom att plåstra om honom med sina Hello Kitty-plåster, hämtade dessutom en av sina dockor från sitt rum.
”Så du inte är ensam,” förklarade hon och räckte honom dockan och gav honom dessutom en kram på köpet.

Sedan tog hon hans hand i sin igen för att ta med honom ner till köket igen, öppnade dörren som ledde till bakgården. Därifrån skulle han kunna ta sig ut och smita in i skogen utan att någon la märke till det.
”Jag heter Meila,” sa hon sedan plötsligt då hon kom på att han frågat efter hennes namn men att hon aldrig presenterat sig.

Den lilla flickan svarade inte, och Killian undrade om hon ens skulle vara till någon hjälp. Hon vände ryggen till honom och försvann upp för trappan igen. Killian svor, och han hörde hur den kvinnliga vampyren skrattade.
”Du trodde seriöst att du skulle få hjälp av ett barn? Hon är ju ynglingen till jägarna, hon skulle aldrig hjälpa dig” sa hon och Killian suckade irriterat.
”Jag gjorde i alla fall ett försök, du gör ju ingenting” fräste han och rörde sig irriterat i kättingarna; det börjdade kännas att han hände i sina armar nu. Han hade precis börjat titta sig omkring igen när de lätta stegen var tillbaka, och till hans stora förvåning öppnade den lilla flickan buren. Killian stelnade till. Han såg hur hon funderade och kämpade när han plötsligt kände hur han var fri från kättingarna. Det var en fantastisk känsla. En tanke for genom hans huvud; hämden på jägarna kunde vara att de fick hitta sin dotter fastspikad på dörren. Tanken försvann dock när flickan tog hans hand i sin och ledde honom upp för trapporna ut från källaren.

Han kände doften av jägarna, men det var en gammal doft; de var nog inte hemma. Hennes lilla händer försökte hjälpa hans sår, men det var i princip förgäves. Hans goda läkekött kom med hela vampyrpaketet, det skulle bara ta några timmar för det att läkas. Han höll flickans docka i handen; det var en blond docka med blå ögon. Han tittade på den när flickan fattade hans hand igen, och ledde honom till köket. Hans ögon landade på knivstället, och tanken slog honom igen om han skulle hämnas på jägarna genom deras dotter. På något sätt så kände han inte för det, den lilla flickan hade ju trots allt hjälpt en farlig vampyr, och till och med plåstrat om honom. Flickan öppnade en dörr, som ledde till friheten. Han tittade på henne, och log.
”Killian. Fortsätt vara snäll mot oss” sa han innan han supersprang (lol, vet inte vad jag ska kalla det?? xD) bort från huset, fortfarande med den blonda dockan i handen.

Meila hängde upp förklädet på en krok och sträckte sig efter sin jacka istället. Alltid nu och då spelades händelserna för sju år sedan upp i hennes huvud likt en film, varje gång funderade hon på hur Killian klarat sig efter att hon hjälpt honom fly. Hennes föräldrar hade blivit ursinniga då de lagt ihop pusselbitarna, gapade och skrek sig hesa för att hon skulle begripa vad det var hon egentligen ställt till med. Än idag ansåg de henne vara en skam för släkten och en misslyckad jägare. Inte gjorde det saken bättre att hennes födelsedag var om två månader. Samma dag var det meningen att hon skulle svära en trohetsed om att alltid skydda staden och dess invånare från vampyrer, även om det skulle kosta henne livet. Bara tanken fick henne att rysa till. Att följa i hennes föräldrars fotspår var fortfarande ingenting hon ville göra, och fick hon en chans att lämna staden bakom sig för alltid så skulle hon utan tvekan göra det.

Parken låg ödsligt tom vilket fick henne att känna sig ängslig till mods, hon hade aldrig tyckt om mörkret. Om kvällarna fanns det gott om alkoholister som söp sig fulla och försökte prata med varje förbipasserande. Meila var inte ett undantag. Med ett halvt leende på läpparna ursäktade hon sig, satte fart på benen för att snabbt komma därifrån. Det ledde till att hon inte såg ordentligt för sig och innan hon visste ordet av hade hon sprungit rakt in i någon stackare som råkat stå i vägen.
”Åh, förlåt,” andades hon fram, ”jag såg mig inte för.”

Åren gick, och Killian hade inte stött på samma jägare igen. Han hade till och med lyckas skaffa sig ett hus, mest för att smälta in bland invånarna. Det var någonting med Maidstone (hoppas du är okej med stadsnamnet haha); det var ett bra ställe för vampyrer att hänga i. Den var stor nog för att det inte skulle vara självklart vilka som var vampyrer, även om människorna ändå inte såg vampyrernas riktiga sida förrän det var för sent.

Trots att Killian helst ville glömma den, turligt nog, korta tiden i källaren så kunde han inte låta bli att tänka på den lilla flickan, Meila, ibland. Hon var alldeles säkert en lika kraftfull jägare som sina föräldrar, så henne ville han inte stöta på igen. Han hade dock undrat hur många jägare som fanns i Maidstone, de skyltade ju inte precis med sitt yrke.


Killian reste sig upp från soffan, och stängde av tv:n. Han slängde fjärrkontrollen på soffbordet och öppnade ytterdörren. Han låste bakom sig och gick med lätta steg ut i den sommarvarma kvällen. Inte för att han kunde känna att den var varm; han hade hört det på nyheterna. Han styrde stegen mot parken, och hittade en tonårskille som han drog in i en dunge och drack av. Killian dödade inte honom dock; han drack bara, helade killens sår på halsen, och gick därifrån. Han hade faktiskt inte dödat en människa sedan den där dagen för sju år sedan när han hade sprungit från jägarnas hus. Vilket var konstigt, för han var ju trots allt Angel. Tonårskillen ranglade bort från parken och Killian ställde sig och tittade mot den lilla dammen där ankorna simmade. Plötsligt kände han hur någonting slog i honom på ryggen, och han vände sig hastigt om. Han backade ett steg och såg att det var en tjej som hade gått in i honom.
”Hoppsan” sa han och log charmigt mot henne. Han tittade på henne, och tyckte sig känna igen henne. Han kände igen lukten av henne, men blodslukten blandades med hennes parfym, vilket rubbade hans luktsinne en del och gjorde det svårt att avgöra vem det var. Han kände inte igen henne alls genom utseendet.
”Gick det bra?” frågade han och hans bruna ögon mötte hennes blågröna.