Mutanternas värld (prs)

Världen är full av människor, vissa är inte som alla andra. Vissa människor har genen X, som utvecklas till krafter av något slag. Vissa har krafter som går att gömma, andra inte. När det spred sig om att dessa människor, som de kallar för mutanter, fanns, blev många människor rädda. De visste ju inte vad dessa mutanter kunde göra, om de var farliga eller inte. Inget farligt har hänt hittills, men människorna vill ändå hitta ett botemedel för denna gen, men det vill inte mutanterna. I alla fall inte de flesta av dem. Det är inte heller alla människor som ogillar mutanter, men i många fall är det så.

Professor Xavier skapade därför en skola för unga muntanter, och åker runt i land och rike för att hitta dessa barn och ungdomar och ge dem en chans att lära sig hantera sina krafter och lära sig mer om mutantvärlden.

Namn: Tara Wade
Ålder: 17
Mutant: Ja, men vet det inte än.
Utseende: Långt, blont hår och blå ögon. Vältränad kropp och normallängd.
Personlighet: Rollas
Övrigt: Vet om mutanternas existens, men förstår inte människornas rädsla för dem.

rollspelare

Namn: James Preston
Ålder: 18
Mutant: Nej.
Utseende: Mörkblont hår, lagom långt i mitten men kortare på sidorna. Ljusblåa ögon. Vältränad och lång.
Personlighet: Rollas fram
Övrigt: Kommer från en familj med ett starkt förakt mot mutanterna, växt upp själv med det föraktet.

Tara stirrade på sin spegelbild. Hon suckade irriterat och släppte håret hon hade i högerhanden. Dålig hårdag idag. Hon tog upp borsten igen och drog den genom håret, och försökte ytterligare en gång fläta ihop det blonda håret till en inbakad fläta. Det gick sådär, men den blev accepterad av hennes kritiska blick i alla fall. Tara var värdelös på att sätta upp sitt eget hår, det hade varit lättare om det bara kunde göras utan att behöva vara inblandad själv. Hon kastade en sista blick i spegeln innan hon gick ut ur badrummet. Hon gick ner för trappan och plockade upp sin väska från golvet intill dörren. Hon drog på sig sina skor och jacka, innan hon försvann ut genom dörren.

Ute på gatan ställde sig Tara vid busshållsplatsen och väntade. Hon betraktade reklamerna som snurrade förbi på busskuren. De två första handlade om mobiltelefoner, men den sista handlade om något som Tara ogillade: jaken efter botemedlet för mutanter. Hon förstod inte varför alla var så himla emot mutanter, de hade inte gjort någonting farligt hittills, och Taras tanke var att de kunde hjälpa till i samhället med deras krafter, men det tyckte inte majoriteten av människorna tydligen. Hon skakade på huvudet och hoppade på bussen som hade kommit, som tog henne till köpcentrumet. Väl där satte hon sig på ett café och tog upp sin bok ur väskan, och sjönk in i det skrivna ordets värld.

James gick in till sitt rum igen och tog av sin tröja direkt som han slängde i tvättkorgen i samma rörelse. Han hade gjort det till en vana att springa runt sjön varje morgon för att hålla konditionen uppe. Han gick till badrummet och tog den snabbaste duschen i hans liv. Han låg, trots de få veckorna tillbaka i skolan, redan efter i plugget och han hade lovat sin sköra mor att anstränga sig i skolan, att en bil utlovats som pris var även en motivation som funkade bättre än löftet.

James lämnade sitt trygga hem och började gå mot staden, han höll hårt i sin väska med alla skolböcker och anteckningsblock medan han gick. Han kände verkligen inte för att plugga på en lördag när vädret var hyfsat fint och det fanns mycket annat roligare att göra men han ville verkligen ha den där bilen. Han stannade utanför ett litet café och granskade det, hade en inre argumentation på ifall han skulle in eller inte. Det slutade med att han gick in och beställde en smoothie och en fralla. Han såg sig omkring lite och log nöjt då han såg ett välbekant huvud. Han tog sina saker och gick till bordet där Tara satt.
"Nämen vem har vi har?" flinade han och drack en klunk från smoothien innan han satte sig mittemot henne.

Tara var väldigt inne i sin bok och tittade bara upp då och då för att ta sin kaffekopp som stod framför henne. Hon sträckte sig efter den, och den skakade till. Tara blinkade snabbt ett par gånger och tittade förvånat på kaffekoppen, som stod stilla igen, så som kaffekoppar borde göra. Hon rynkade pannan, hon måste väl ha sett i syne. Hon tog en klunk, satte ner koppen igen och återvände till sin bok.

Plötsligt hörde hon en röst tydligt, som lät som om någon hade ett argument med sig själv. Hon tittade upp, men såg ingen som stod upp, eller någon som pratade med henne. Konstigt, hon var helt säker på att hon hade hört sin kompis James röst. Hon skakade på huvudet, hade de hällt i droger i kaffet den här dagen eller? Hon koncentrerade sig på sin bok igen när hon återigen hörde James röst, men när hon tittade upp den här gången stod James faktiskt framför henne. Hon log.
”Nämen ser man på, tydligen släpper de in vem som helst här” skämtade hon och nickade mot stolen framför sig att James skulle sätta sig.
”Hur är läget? Varit ute och sprungit som vanligt antar jag?” frågade hon och flinade.

James märkte hur distraherad hon var men valde att inte kommentera det. Han antog att hon hade ganska mycket i sitt liv hon också. Han brast ut upp i ett leende av hennes svar och nickade lite innan han lutade sig bakåt i stolen.
"Du är på hugget idag." berömde han och granskade henne en stund innan han nickade lite. "Yes, varje morgon. Du borde följa med nån gång." log han sedan och åt lite av sin macka. Han menade självfallet inget illa men hur hon skulle tolka det orkade han inte lägga en tanke på. Det var sällan James tänkte igenom vad han sa eller hur det kunde tolkas, det var nästan som om han inte hade något filter alls vilket var både positivt och negativt beroende på vem man valde att fråga.

Tara skrattade till.
”Jag är väl alltid på hugget?” konstaterade hon och flinade. Hon skakade på huvudet.
”Jag springer bara om någon jagar mig” sa hon och tog en klunk av kaffet. Tara var inte typen som tränade löpning eller på gym. Hon hade bra kondition för hon hade tränat konståkning sedan hon var liten. Hon drog handen genom håret och tittade på James.
”Sekunden innan du kom fram till mig så svor jag att jag hörde din röst prata om något helt annat. Skumt va? Nästan som ett sjätte sinne att du skulle komma hit” sa hon och lutade sig bakåt. Hon slog ihop boken och lade den på bordet bredvid kaffekoppen.

"Du är aldrig på hugget, älskling." sade James och himlade med ögonen lite åt hennes resonemang åt att inte springa. Han sa dock inget utan rynkade på pannan åt det sista hon sa. "Inte för att vara den men säg inte att du kommer bli en mutant." sade han och kollade på henne en stund. En kille i hans spanska hade redan gått och blivit det, att Tara skulle göra honom sällskap var inget James såg fram emot.

Tara skakade på huvudet.
”Nej, det är ju ett sjätte sinne sa jag ju” sa hon och flinade. Hon hade inte ens tänkt på hela mutantgrejen. Hon kände ändå på sig att om hon skulle vara en mutant, så skulle hon väl veta det, eller? Hon höjde på ögonbrynen.
”Inte för att det hade varit något problem om jag hade varit en mutant, eller?” frågade hon och tittade på James. Hon visste att han var uppvuxen i en familj som hade lite mer…. Konservativa åsikter. Hon hade dock aldrig haft mutantdiskussionen med honom ”på riktigt”. Hon funderade på om James också hade en konservativ syn på saken.

James skrattade till och rynkade sedan på pannan. Han visste inte alls hur det skulle bli ifall hon faktiskt var en mutant.
"Jag vet inte... Du vet hur min pappa är. Han hade försvårat det helt men jag personligen hade inte brytt mig, du är alltid min Tara." sade han allvarligt och kollade på henne en stund innan han log svagt. Han drack lite av smoothien innan han lutade sig framåt. "Inget kommer komma mellan oss."