LadyGhoost & wolfy prs

LadyGhoost här har vi tråden c:
skriver ingen färdig mall eftersom du kanske har någon egen du går efter, men skickar min strax

Namn: Neil
Ålder: 25
Kön: Man
Yrke: Drug dealer, samt andra mindre brott.
Utseende:
Personlighet: Väldigt växlande, beroende på sinnestillstånd.
Backgrund: Neil flyttade med sin familj till en ny stad, och tvingades bryta upp med sin bästa vän, något som tyngde honom mycket, trots den unga åldern. Trots att sorgen var stor till början, blev den med tiden lättare och Neil fann nya vänner, och hans liv fortsatte. Han trivdes och, fann som så många andra barn att livet lekte. Tills en dag då modern blev sjuk. Hon blev diagnoserad med cancer. Modern försökte trotts detta vara delaktig under Neil's uppväxt i den mån hon kunde. Men då han fyllde tio gick modern bort, när Neil var ensam hemma. Fadern skyllde detta på Neil, och ifrån den dagen började hans helvete. Fadern började konsumera allt större mängder alkohol, och ta ut sin ilska och sorg på Neil, med sparkar och slag. Neil har ett rött öga, tack vare faderns misshandel. Hans öga blev permanent blodsprängt, och vid yngre ålder försökte han dölja det med en ögonlapp. När Neil blev äldre började faderns misshandel övergå i tortyrliknande metoder. När Neil fyllde tretton år, flydde han hemifrån för första gången. Men blev snabbt gripen av polisen och hemkörd igen. Detta upprepades otåliga gånger, och i en ökad ilska hos fadern. När Neil fyllde femton hade han börjat konsumera droger, samt försäljning av droger. Detta ledde till att Neil fick åtta månader på ungdomsanstalt, för att sedan åter bli hemskickad. Men då han fyllde sjutton flydde han hemifrån för gott. Neil levde på gatan, och skapade ett ryckte för sig själv i staden där han bodde. Men då hotbilden blev för stor för honom, valde han att fly. Utan att egentligen veta varför valde han att röra sig till den stad där han var uppvuxen.
Övrigt: Neil är på snudd till galen, och kan prata med sig själv. Han har heller inga problem att ta till metoder andra skyggar ifrån, för att få som han önskar.

Ber om ursäkt ifall mallen är lång. Och bilderna är tagna ifrån Tokyo Ghoul, men bortsett ifrån detta är inget annat ifrån original historien.

Namn: Celeste
Ålder: 24
Yrke: Journalist
Utseende: Hjärtformat ansikte med tydliga kindben, smal näsa med svaga fräknar omkring näsroten och fylliga läppar. Ögonen är markanta i blå-grön färg och omringad av naturligt långa och tjocka fransar. Hon har långt, tjockt hår i mörkbrun, nästan svart, färg som når henne till bysten. Kroppen är smal och slank, ungefär 170 cm lång.
Övrigt: I ett förhållande sedan två år tillbaka. Som person är hon ganska osäker på sig själv, men väldigt omtänksam och skulle göra vad som helst för sina nära och kära.

Neil drog jackan tätare runt sig. Runt honom föll den första snön, något som han uppskattat när han varit mindre. I denna stund, utan bostad var det inte lika välkommet. Han gnuggade sina händer för att få upp värmen, och började sakta röra på sig, för att öka blodcirkulationen. Neil var medveten om att han hade råd med ett rum för några nätter, om så behövdes. Men i denna stund undvek han det. Mesta dels för att pengarna kunde komma till användning senare, när temperaturen föll ytterligare, eller när behovet blev för stort. Men i denna stund var hans lager väl fyllt, både för konsumering och försäljning. Dock var inte hans kundkrets like stor, här som ifrån staden han flytt.

Neil fann det underligt att vandra samma gator som han vandrat som barn. När han såg sig omkring var det som tiden stått stilla. Inte mycket hade hänt i staden, under de år han varit borta. Butikerna hade samma julskyltning de haft, när han varit barn. Samma människor, om än en aning äldre, vandrade gatorna, och de flesta rykten som florerade var äldre än han själv, samma rykten han spridit som barn.

Neil visste att detta inte var fullt sant, det var mer en känsla, en känsla av falsk trygghet. Att åter vandra på samma gator, gav honom en trygghetskänsla, som om allt skulle bli bra nu. Något han visste att det aldrig skulle bli. När någon gick in i honom, kände han ilskan koka upp och han ryckte tag i personen och tryckte upp den mot väggen. Det var en yngre pojk, i tonåren.
"Se vart du går" Morrade Neil, innan han släppte pojken och vandrade vidare. Han behövde lugna sig, och inte låta fel sida komma fram.
"Jag behöver något varmt att dricka" sa han till sig själv, och styrde stegen mot närmaste Starbucks, stadens enda Starbucks. Butiken hade funnits redan när han varit barn, och när han klev in stod samma äldre kvinna där. Åt den synen log Neil lite, men han var noga med att titta ner, medveten om att hans leende ofta gjorde människor illa till mods. Neil ställde sig i kön, för att invänta sin tur.

Stora folkmängder var något som Celeste inte var alltför förtjust i. Det var inte bara svårt att ta sig fram utan det stressade henne något enormt att knappt kunna höra sina egna tankar, för att inte tala om att trängas bland folk för att komma fram. Då hon kom in i en butik med lite mindre folk andades hon lättat ut, innan hon gick fram till hyllan med herrparfymer som prydligt stod uppradade. Efter att ha letat och doftat på så många parfymer att hon fått ont i huvudet hittade hon vad hon letat efter. Flaskan var svart och formad som ett ankare. På flaskans framsida syntes de silvriga bokstäverna "Sailing". Lance skulle älska den. Inte bara för den goda doften utan också för att han ofta seglade på fritiden. Lance var hennes pojkvän, de hade träffat varandra på en efterfest för två år sedan. I början hade hon varit lycklig men nu var hon inte längre så säker.

Snart var parfymen betald och inslagen i ett fint rött papper med ett matchande snöre i guldfärg. Småspringande satte hon av i riktning mot parkeringshuset. Det var en riktig utmaning att skynda sig förbi alla människor utan att knuffa till någon, men Celeste klarade det ganska bra. Hennes mörka långa hår studsade över hennes rygg och axlar när hon skyndade sig fram. Efter ungefär fem minuter var hon framme vid sin bil och körde iväg ett par minuter därefter. Många kilometer hade hon inte hunnit köra förrän hon fått syn på Starbucks. Något varmt att dricka skulle sitta bra efter all stress hon utsatt sig för under den senaste timmen.

Det var ovanligt mycket folk inne på kaféet. Tydligen hade flera andra fått samma tanke som hon själv. En kvinna försökte desperat få tag i sitt barn, som börjat springa omkring framför henne, och råkade i samma veva omedvetet knuffa till Celeste. Eftersom flickan var väldigt tunn och inte hade så mycket att sätta emot flög hon med hjälp av sin fart en bra bit framåt i kön. Rakt in i någon. Hon kolliderade hårt in i den stackars människan och föll hjälplöst till marken när ännu en person råkade knuffa till henne i motsatt riktning. Till Celestes lättnad lät det inte som om något gick sönder. Ett par sekunder satt hon bara där på golvet mitt i köpcentret och stirrade på ett par långa ben. Hennes egna mörkblåa jeans var halvt blöta och smutsiga av allt regnvatten människorna hämtat med sig utifrån. "Förlåt så hemskt mycket, jag blev knuffad och.." Med rosiga kinder tittade hon upp mot personen som stod framför henne och tystnade. Det var något med de där ögonen som fick henne att tystna tvärt. Det var en ljushårig och rätt så lång pojke som stod framför henne. Och något med honom var skrämmande bekant. Hennes hjärna jobbade febrilt i att försöka sätta fingret på vad det var. Det var som om det plötsligt sa 'klick' i hennes huvud när pusselbitarna föll på plats. Hennes hjärta slog ett extra slag och en varm känsla spreds i bröstet. " Ne.. Neil?" Hennes stora ögon travade osäkert över pojkens ansikte och hon förblev orörlig på golvet.

När Neil hade klivit in, hade caféet varit, inte tomt, men inte långt ifrån. Människorna i kön framför honom, hade tagit sin beställning och sedan försvunnit ut i kylan igen. Men när klockan närmade sig fyra var det som om hela staden vaknade. I vad som kändes som en blinkning fylldes caféet med människor. Ljudnivån höjdes drastiskt och det blev genast trängre, något Neil inte var vidare direkt förtjust i. Han hade inget emot folksamlingar, inte direkt, men han hade en stark misstro till människor, särskilt nu när han försökte ligga lågt. Neil drog upp huvan på jackan, i ett försök att skylla sig själv. Huvan dolde inte mycket, men den gjorde att man åtminstone inte såg hans vita hår direkt. Och om han höll blicken riktat ner kunde ingen urskilja hans olikfärgade ögon, det som var det mest i ögonfallande. Om någon letade efter honom, och fick en skymt av ögonen, var det omöjligt för honom att gömma sig.

I yngre dar hade han burit ögonlapp för att dölja det, men det hade gjort att han var förblindad på vänstra ögat, och inte kunde urskilja något ifrån det hållet. Och att inte kunna se något ifrån vänster gjorde hans situation mer osäker, så han hade illa kvickt slutat med det. Han hade under en kortare period försökt bära kontaktlinser i färg, men då detta irriterat hans ögon, och gjort honom nästan förblindad på båda ögonen, hade han även slutat med det. När han lärt sig acceptera de olikfärgade ögonen, hade han börjat använda det till sin fördel. Han blev igenkänd på gatorna, och människor hyste respekt för honom, och han gjorde ett namn för sig. Men nu när han ville ligga lågt, var det åter en belastning. Så i de stunder han kunde bar han solglasögon, eller undvek att se direkt på människor.

När han fått sin beställning och han var på väg att lämna caféet sprang en ung flicka förbi honom. Neil han stanna i sista sekunden för att undvika kollektion. Dock hade flickan snart sprungit in i någon annan och nu satt denna kvinna på golvet, framför honom, efter att hon knuffat till honom. För en sekund kände Neil ilskan bubbla till, men han förtryckte den, då det inte varit kvinnas fel. Om det var någon som hade förtjänat ilskan var det den unga flickan, men det låg inte för Neil att ta ut sin ilska på barn.

Neil hade nästintill varit på väg att ge sig av när han fick ögonkontakt med kvinnan för en sekund. Den korta sekunden triggade något i hans minne, något som låg långt bak, nästan glömt. Men när kvinnan sa hans namn, vaknade allt till liv. Som om han varit delaktig i en film, spelades nästan alla minnena ifrån barndomen upp. Kunde kvinnan framför honom verkligen vara Celeste, flickan ifrån hans barndom? Att behöva lämna henne bakom sig hade varit bland det svåraste han gjort. Men med åren hade hon blivit ett blekt minne, nästintill glömt.

"Ce..." började han men avbröt sig snart. Den flicka han känt hade varit full av liv, spratt, glädje, men också en aning osäker och försiktig. Neil visste inte vad för person hon var idag. Men så fort han kom till insikt, att om hon var ens i närheten av den person hon varit då, skulle han inte platsa i hennes liv. Han var långt ifrån den pojke hon känt. Neil tvingande undan leendet som nästan kommit fram och fick istället en bister min, och ett par kyliga ögon, när han såg på henne.
"Du misstar dig" sa han endast och gick rakt förbi henne.

En stor del av Neil ville inget annat än att prata med kvinnan, i något form av hopp att hon kunde återge honom någon form av barndomskänsla och trygghet. Men en annan del visste att det livet var förlorat, och att han inte hade plats för människor i sitt liv. Inte bara för att han flydde, och för det han sysselsatte sig med, utan också för att han inte ville dra in dem i sitt personliga helvete.

Ett litet leende lekte på hennes läppar då han sa hennes namn. Eller början av det, egentligen. Han avslutade dock aldrig meningen utan blev tyst för ett ögonblick innan han fick ett kyligt ansiktsuttryck. Blicken han gav henne borrade nästan hål genom henne. Misstog hon sig? Det kunde inte stämma. Det var väl självklart att hon skulle känna igen sin barndomsvän! Hon kom ihåg hur de alltid firat halloween på samma sätt: han iklädd en spidermandräkt och hon i en rosa klänning med glitter och volanger, samt änglavingar som pricken på i:et. Hon kom ihåg hur de fulla av liv sprungit runt i grannskapet för att tigga godis, och allt bus de hittat på om de inte fått det de frågade efter. Och trots att de inte ens fyllde år samtidigt så hade de ändå alltid födelsedagskalas tillsammans. De hade hållit ihop i vått och torrt. Killen som stod framför henne kunde inte vara någon annan än Neil. Hon hade aldrig glömt bort sin bästa vän och skulle nog aldrig kunna lämna honom bakom sig heller. Han var och skulle alltid förbli en del av henne.

Hastigt tog Celeste sig upp på benen för att följa efter honom. Låta honom gå kunde hon inte göra. Inte efter all den tid som gått. Hon sträckte ut armen för att greppa ett tag om hans axel, tog sedan ett litet hopp för att landa framför honom.
"Kommer du inte ihåg mig?" frågade hon sorgset. Hon visste att det inte kunde vara fallet men hon ville inte heller riktigt tro på att det skulle finnas någon annan orsak till varför han låtsades som om de inte kände varandra.

Niel upptäckte, nästan till sin fasa att Celeste hade hunnit ifatt honom. Han hade hoppats att hon där och då skulle ha gett upp. Att hon trott att hon misstagit sig. Noel ville bespara henne ifrån den han blivit och låter henne leva med minnena ifrån deras barndom. Minnen Niel själv inte haft i åtanke på år och dar, inte fören han mött henne nu. Niels mindes allt med värme och glädje, men samtidigt som han gjorde det, kände han ett har, och avsky över hur allt blivit.

Noel hade för längesedan accepterat hur allt blivit, och en del av det hade varit genom att lägga allt gammalt bakom sig. De kalla nätterna på gatan, eller slagen ifrån hans far blev inte lättare av att minnas hur det varit. Men med Celeste framför dig var det omöjligt att glömma allt. Att hon stod framför honom, gjorde honom arg och han fick kontrollera sig själv ifrån att agera på den ilskan. Han visste att det inte var kvinnans fel. Så för att lugna nerverna tog han fram en cigarett, som han tände. Genast kände han drogernas effekt. Detta var så klart inbillning, Neil var egentligen väl medveten om att effekten inte skedde så snabbt. Men vanan tog över och han kände lugnet, som snart skulle infinna sig på riktigt.

Neil såg på Celeste, och försökte ha ett yttre lugn också.
"Tjejen du misstänker dig. Jag vet inte vem du tror att jag är, eller vem jag skall komma ihåg" sa han lugnt, nästan då han förvånade sig själv. " Så gå och stör någon annan. Jag har annat för mig"
Neil sa det sista med barsk röst, ihop om att Celeste skulle ge dig av, istället för att försöka prata med honom. Han var inte den pojk hon känt, och han kunde inte ge henne vad hon sökte, oavsett vad det var.

Nej. Hon vägrade tro att hon hade fel, att hon hade misstagit sig. Hur vågade han försöka få henne att tro på att det inte var hennes barndomsvän som stod framför henne? En del av henne blev dock allt mer osäker. Talade Neil, killen, sanning? Var det bara hon som inbillade sig? Ända sedan han flyttat från staden hade det inte gått en dag då han inte varit i hennes tankar, eller att hon inte önskat och hoppas på att han någon vacker dag skulle flytta tillbaka. Och nu, ungefär fjorton år senare, när hon lagt ögonen på någon som starkt påminde henne om sin älskade vän hade känslorna tagit över. Celeste fuktade läpparna och la armarna i kors över bröstkorgen i ett försök att se säkrare ut. Trots att hon i vissa fall var något av en öppen bok så ville hon åtminstone försöka ge honom intrycket om att han inte kunde krypa under hennes skinn så lätt. Efter att ha stått tyst en lång stund nickade hon långsamt. Delvis hade han rätt. Hon misstog sig för vem han egentligen var. Han var inte hennes Neil.
"Ursäkta att jag störde dig. God jul." Celeste vek undan med blicken, ville inte ge honom nöjet att se hur illa upp hon egentligen tagit. Hastigt vände hon sig om för att med raska steg skynda sig mot sin bil. Dricka något varmt kunde hon lika bra göra hemma.

Neil fick motstå impulsen att ta tag i kvinnans handled, stanna henne och tala om för henne att det verkligen var han. Han var väl medveten om hur han sårade henne, något han inte gjorde utan att bli påverkad. Men han visste att det var bättre så här, när han granskade henne. Celeste verkade av att döma leva ett bra liv, han kunde så klart inte vara säker, men han fick ingen annan uppfattning. Men om hon släppte in honom skulle det ändras. Inte bara för att hon skulle inse att hon förlorat sin vän, eller för att hon riskerade att svära i fara, utan också för att Neil var orolig att hon skulle bli förstörd. Celeste hade ett gott hjärta, och höra vad som hänt honom, han tvivlade på att kvinnan skulle klara av det. Så när hon gick och lämnade honom andades han ut. Hon skulle återvända till sitt hem, i säkerhet och förhoppningsvis glömma honom.

Neil stod kvar en stund, rökte upp cigaretten, innan han fimpade den i snön. Han fortsatte att vandra längs gatan, han hade några leveranser att göra. Han hade inte hunnit etablera någon större marknad, men han visste att han var tvungen att börja någonstans. Förhoppningsvis skulle affärerna ta fart och han skulle kunna bli lika stor som i staden han bott. Det skulle resultera att han kunde skaffa boning, kanske ett fordon, även om detta låg långt in i framtiden. Han drog kragen tätare runt sig, och försvann in i en gränd.